On this glorious occasion, of the splendid defeat

Tankar dagen efter igår.

Det är dagen efter och jag är fortfarande lika sur. Vanligtvis brukar den ilska, frustration och vanmakt man känner efter en förlust försvinna över natten. Så är inte fallet den här gången. Och det har sina förklaringar.

Jag unnar verkligen inte ÖIS den här segern. Jag säger det utan att skämmas, på samma sätt som de rödblå inte skäms över de tre poängen de tog i går. För visst var det så, att rollerna var ombytta. Blåvitt skapade chanserna och ÖIS fick utdelning. Det är nog i sanningens namn inte heller det som stör mig så mycket, för Örgryte har spelat ut oss i tidigare derbyn och skapat mycket mer än vad som var fallet i går. Det är istället så att jag mitt upp i allt börjar tänka på Håkan Mild.

Håkan sa, att det värsta med att Blåvitt inte tog guldet var inte att de själva förlorade – utan att ett annat lag vann. Han sa att han inte unnade Hammarby en seger och avskydde tanken att se ett grön-vitt publikhav på Söderstadion. Viljan att vinna bottnar alltså i att hata att förlora för att man inte unnar motståndaren den glädjen det innebär att vara nummer ett. Den inställningen saknades i går och det är beklagligt.

Publikfesten till trots så var inte pulsen så hög som jag hade förväntat mig. Varken hos publiken eller på planen. Det vansinniga tempo som kännetecknat derbyna i Stockholm de senaste åren och som även fanns i Skåne häromdagen såg jag inte mycket av. Kanske finns förklaringen på annat håll?

Tempot drogs ner av två saker: Domare Ingvarssons ständiga avblåsningar, som helt och hållet omöjliggjorde ett tempo som kan förväntas i ett derby. Det andra var värmen. Spelarna började sukta efter vatten redan en kvart in i matchen och de sista tjugo minuterna föll de rödblå spelarna som käglor. Alla med krampkänningar.

Det var två yttre omständigheter som påverkade, men som inte var avgörande för det mediokra tempot. Det saknas just nu ”go” i laget. Någon som tar det där avgörande initiativet och som lyckas förvalta målchans till mål. Jonas Henriksson försökte och borde med sin inställning och attityd ha fått med sig fler lagkamrater, men icke.

Problemet är nog svårare än man tror att sätta fingret på. Att bara säga att ”med Håkan Mild på planen skulle vi vunnit”, det köper jag inte. Stefan Lundin och hans manskap spelar bättre än ifjol och ser faktiskt starka ut. Efter varje match vi har förlorat har Lundin efteråt sagt till mig; ”Vi gör en bra match”, och jag är beredd att både hålla med och säga ifrån. Vi spelar bra, men vi vinner inte. Ekvationen att man då gör en bra match går inte ihop. Att bara se det som missflyt och otur är att lura sig själv.

Mitt i den här paradoxen finns ytterligare något som säger emot sig självt. Stefan Lundin har varit betydligt mer aktiv i sin coachning av laget så här långt. Bytena har kommit tidigare och varit mer genomtänka än innan. Alltmer sällan har uppenbara chansningar gjorts och istället har man med medvetna val försökt ändra en matchbild man inte varit tillfreds med. Enda undantaget är borta mot Djurgården, då flera spelare gick på knäna de sista tjugo minuterna av matchen. Det faktumet till trots valde man att inte byta. Både märkligt och fegt.

Noterbart är att vi återigen hamnar i underläge. Något vi var förskonade från under förra säsongen och som lika lite som att vi inte gör mål på våra chanser är en tillfällighet. Vi är inte på tårna från matchens första minut och det ser ibland ut som om det är motståndarna och inte vi själva som motiverar oss.

Jag ser ändå fram emot matchen mot Hammarby. En match som kommer att sätta sin tydliga prägel på VM-uppehållet. Vinner vi och målskyttet lossnar kan ni glömma alla orosmoln jag målat upp den blåvita himmelen. Hamnar vi återigen i underläge och inte är med i matchen från början och inte gör mål på de chanser vi skapar, då måste även Stefan Lundin och Jonas Olsson ligga sömnlösa om nätterna, och på samma sätt som jag gör undra hur de ska få Blåvitt att vinna igen.

Stefan Sjöblom2002-05-09 22:05:00

Fler artiklar om IFK Göteborg