BOKSLUT 2013: Valenciaåret från A till Ö
Så var årets sista dag här och som traditionen sig bör så bjuder vi på Valenciaredaktionen på våran numera klassiska Valenciaåret från A till Ö. Vi önskar samtidigt våra läsare och alla Valencianistas därute ett gott slut på 2013 och ett Gott Nytt 2014!
Ayala är tillbaka! I samband med Salvos intåg i klubben och framförallt efter Braulios avgång i höstas så har det hänt en hel del i strukturen i Valencia CF. Legendaren Rufete har kommit in som sportdirektör och högsta ansvarige för den sportsliga delen och som en av sina första värvningen tog han in forna lagkamraten Roberto Ayala som sportchef. Ayals första uppdrag blev att få klart med en ny tränare hemma från Argentina där Pizzi och Bielsa stod högst på önskelistan.
Baraja... Samtidigt som Ruben Baraja får en alltmer tydlig roll som tränare i ungdoms- och reservlag. Jag gillar den här strategin att utnyttja forna storspelares rutin, erfarenhet och hjärta till klubben. Men samtidigt måste man ha en balans och göra sin rekrytering noga, bara för att man vara en bra spelare betyder inte det per automatik att man blir en bra ledare eller chef.
Champions League-äventyret tog stopp tidigt 2013 mot Zlatans PSG där Valencia faktiskt gjorde tre bra halvlekar men där den fjärde var så usel att man trots detta fick se sig utslagna. Den stora snackisen var annars Zlatans sena röda kort nere på Mestalla som gjorde att Ibra var avstängd i returen på Parc des Princes och Valencia så när höll på att välta den franska jätten.
Djukic var och är en av de allra största legendaren inom Valencia CF, för sina insater i Valenciatröjan ute på planen. Som tränare blev sejouren betydligt mindre lyckad och kortare. I mitten av december så var president Salvos tålamod slut och serben fick lämna sitt uppdrag som tränare efter endast fyra månader vid posten. Miroslav Djukic var från början en felscoutning och att man inte blivit bättre eller försiktigare med att ta in tränare efter fjolårets liknande debacel med Pellegrino är ett stort underbetyg till den sportsliga ledningen inom Valencia CF.
Europa League blev det under hösten istället för lite mer glamorösa Champions League och istället för att ta sig an PSG eller Bayern München exemepelvis så bjöd istället Kuban Krasnodar på motståndet. Efter en katastrofal inledning med brakförlust mot Swansea hemma på Mestalla så reste sig Valencia och vann till sist sin grupp komfortabelt. I sextondelsfinal väntar nu Dynamo Kiev i ett lurigt dubbelmöte i slutet av februari.
Fede Cartabia är ett av få glädjeämnen den här hösten i Valencia som haft det tungt på fotbollsplanen. Ynlingen Fede har fått sitt genombrott i Valenciatröjan och framtiden ser plötsligt lite ljusare ut. Är det månne en ny David Silva/Juan Mata som vi nu får se? Känslan är ungefär densamma.
Guaita är hemmasonen som slog igenom med dunder och brak och spåddes en lysande framtid. Barcelona jagade honom och en landslagsplats kändes inom räckhåll, men så stannade utvecklingen plötsligt av och det känns som om den gode Vicente står och hackar på samma ställe idag som för två år sedan. Är det konkurrensen av Alves som han inte klarat av att hantera eller är det alla småskador som stannat upp utvecklingen för Guaita? Oavsett vad så hoppas jag att han snarast möjligt visar att han är redo att ta nästa steg på sin kurva och utvecklas till den världsmålvakt han har alla förutsättningar att bli.
Hemmaplan, älskade, omtalade, mytomspunna Mestalla har som alltid varit spelarnas bästa vän och stöttepelare i bra tider och deras kanske värsta fiende i tyngre perioder. Den kräsna Valenciapubliken har krävt avgångar av såväl tränare, presidenter som spelare under det senaste året som minst sagt varit väldigt turbulent, men samtidigt har man i vanlig ordning skapat närmast euforisk stämning när spelarna nere på planen visat hjärta och att man är förtjänta av stödet. Mestalla fortsätter att vara en väldigt speciell kittel att spela fotboll i.
Ingen lista utan att nämna Angulo såklart. Våran forna storspelare och ansikte utåt har ännu inte återvänt till klubben som sina lagkamrater Baraja, Rufete och Ayala men förhoppningsvis så är det bara en tidsfråga. Angulo örföriska lockarna och det i övrigt fagra utseendet gnällde aldrig, oavsett om han fick nöta bänk eller hoppa in som ytterback. Han gav alltid hundra procent och därför blev han väldigt omtyckt och älskad i supporterkretsarna. Det var inte ofta han gjorde de avgörande målen eller mest spektakulära saker och med handen på hjärtat kunde prestationerna ibland vara mediokra. Men det gick inte att hata en spelare som Angulo, som varje gång han fick chansen spelade för klubbmärket på bröstet och med en beundransvärd passion och glöd. Att se Angulo sväva fram längs höger- eller vänsterkanten var alltid en fröjd och tillsammans med Rastaman-Rufete bildade man under en period kanske världens coolaste och mest hårfagra yttermittfältspar– en spelare som för alltid kommer att ha en speciell plats i våra hjärtan.
Joao Pereira var Valencias kanske bästa och framförallt jämnaste spelare under fjolåret, då han på sin högerbacksplats såväl stängde kanten i defensiven som ständigt var ett extra hot för motståndarna när han outröttligt fyllde på längs högerflanken i offensiven. Utan tvekan årets värvning inför förra säsongen och en utav världens bästa högerbackar.
Klassiska Mestalla kommer att gå i graven, det är såklart med blandad förtjusning som man inser att så fort Nou Mestalla står klart så kommer en epok att jämnas med marken. Det kommer att göra väldigt ont att inte se Mestalla stå där i sin visserligen något ruffa och numera slitna prakt på Avenida de Suecia i Valencia.
Lim Peter var den snorrike investeraren som dök upp strax innan jul med sitt monsterbud som på många ställe beskrevs som en av de största affärerna i världsfotbollens historia. Samtidigt så sade Bankia att det finns både fler och bättre bud än Lims. Senaste den 15:e januari så måste man lämna besked. Det blir med andra ord korta naglar fram tills dess.
Målvaktsfrågan har länge varit en het potatis i Valencia och många har menat att vi har två alldeles för bra målvakter för att den ena inte ska få spela. Men är det verkligen så? Jag anser inte att varken Alves eller Guaita imponerat nämnvärt sista året egentligen, mer än kanske i enstaka matcher. Jämnheten och stabiliteten saknas hos de båda, men kanske är just problemet att det är två och så jämna. Istället för att sporras av konkurrsen och hela tiden vara på tårna när man får chansen, så blir det istället som ett ok och en osäkerhet som infinner sig när man inte får regelbunden speltid. Något måste i alla fall göras åt målvaktsfrågan.
Nou Mestalla då, vad händer där? Ja nya presidenten Salvo kom snabbt fram med ett förslag där man räknade om lite i bygget vilket gjorde allt klart billigare utan att för den delen påverka allt för mycket på slutresultatet. En plan lades fram och bygget skulle återupptas, nu är allting litegrann on hold med tanke på de förhandlingar som pågår med Mr Lim angående ett köp av klubben. Men enligt alla uppgifter så är även Lim väldigt intresserad att så fort som möjligt få igång och färdigtställa bygget av Nou Mestalla. Kanske kan vi äntligen börja hoppas igen.
Ojämnt och Valencia har varit mer eller mindre synonymt under hösten 2013, laget kan spela jämnt mot Real Madrid för att i en annan omgång få sig en holmgång mot Swansea eller Elche. Laget har verkligen visat upp en Dr Jekyll Mr Hyde sida även den här säsongen. Förhoppningsvis kan nye tränaren Pizzi få laget stabilare och kanske kan Pizzi var argentinaren som gör med Valencia det som Simeone gjort med Atletico.
Pizzi blev på annandagen klar som ny Valenciatränare. Argentinaren Juan Antonio Pizzi som kommer från San Lorenzo i Argentinska ligan skrev kontrakt fram till juni 2015. För att läsa mer om Valencias nya tränare rekommenderas den här artiklen http://www.svenskafans.com/spanien/juan-antonio-pizzi-klar-som-ny-valenciatranare-496799.aspx
Quique Sanchez Flores, vår metrosexuella föredetta tränare kom upp på tapeten igen när Djukic fickasparken. Ibland är det intressant att se hur fort folk glömmer, QSF var långt ifrån poppis när han fick sparken 2007 då Valencia låg trea i ligan och var kvar i CL. Men Quiques comeback till Valencia dröjer, istället så får han fortsätta samla pengarna på hög nere i Förenade Arabemiraten där han tränar Al-Ain.
Roberto Soldado, älskad, hyllad, närmast upphöjd till skyarna av den kräsna Mestallapubliken. Han var våran lagkapten, stora målskytt och fixstjärna. Sen försvann han till England och Tottenham efter lite märkliga omständigheter under sommaren där han själv stod för flera både onödiga och irrelevanta kommentarer och uttalanden. Detta lägger stor sorti på Soldados tid i klubben och istället för att lämna genom den stora porten, kändes det mer som om han slussades ut bakvägen.
Salvo kom under sommaren in som ny president istället för Llorente som förbrukat sitt förtroende och vi kunde på flera plan se en tydlig förändring och förbättring när den stora marknadsföraren Salvo tog över styret. Att få in pengar på andra sätt än genom spelarförsäljning blev Salvos första uppdrag och flera stora sponsorer och samarbetsavtal signades, samtidigt som han var benhård vid förhandlingsbordet vilket vi såg med stor framgång när Soldado såldes till Tottenham för sin utköpsklausul istället för till reapris som Silva, Mata och Alba tidigare lämnat under Llorentes styre.
Tränarfrågan har de sista året varit den stora snackisen i Valencia. Först var det Unai Emery som delade lägren hos Valencianistas. Sedan fick Pellegrino den stora massan och pöbeln emot sig, som däremot gillade Ernesto Valverde desto mer. Men Valverde ville själv inte fortsätta som Valenciatränare och in kom Djukic, som fick förtroendet i dryga fyra månader. Sen började nya spekulationer och rykten innan man den 26/12 alltså kunde presentera Pizzi. Låt oss alla hoppas att Pizzis tid i klubben blir både längre och mer framgångsrik än sina föregångare och att han kan ges lite lugn och tålamod.
Utan ledarskap ute på planen så faller de mest solida lagbyggen ihop som korthus när det blåser snålt. Det var väldigt tydligt under hösten 2013 att Valencia saknar den självklare ledaren ute på planen, någon som går i bräschen, någon att hålla i när det blåser. En Roberto Ayala eller en David Albelda helt enkelt för att visualisera det något. Många hoppades på Adil Rami eller Ever Banega men där gick vi bet och nu står ett talangfullt och skickligt lag där utan sin fältherre. Kliver någon fram under våren eller krävs det värvning redan i januarifönstret?
Valverde tog över tränarsysslan efter Pellegrino i slutet av 2012 men det var under första halvan av 2013 som vi fick se Ernesto Valverdes ledarskap ge utdelning och Valencia klättrade stadigt i tabellen under vårsäsongen där man faktiskt var ett utav ligans allra formstarkaste lag. Tyvärr så försvann CL-platsen i allra sista omgången efter förlust nere mot Sevilla på Sanchez Pizjuan. Ernesto Valverde tog därefter sitt pick och pack och flyttade hem till Baskien, vilket kom som en tung nyhet då många gärna sett Valverde bygga vidare på sina idéer även den här säsongen.
X, Mr X ja så presenteras den stora och ganska oväntade nyheten i mitten av december att flera seriösa investerare var intresserad av att köpa Valencia CF. Den allra mest troliga och heta Mr X visade sig vara Peter Lim från Singapore.
Yttermittfältarna har länge varit ett signum i Valencia med allt från legenderna Kily Gonzalez, Rufete, Angulo och Vicente Rodriguez till mer aktuella som Joaquin, Mata och Silva. I år har spelare som Fede Cartabia i första hand och Juan Bernat i andra hand, visat att tillväxten på nya lovande yttrar ser god ut inför framtiden.
Zlatan kom till Mestalla, gjorde en bra första halvlek där han var indirekt inblandad i PSG´s båda mål men kom sedan att bli ihågkommen för den onödiga utvisningen som han ådrog sig i slutminuterna. Ett PSG utan Zlatan var ett helt annat lag när returen sedan spelades i Paris, men tyvärr så räckte Valencia inte hela vägen fram den här gången heller.
Åldern tog kanske ut sin rätt för 36 åriga David Albelda som tackade för sig inför den här säsongen. Grande Capitano Albelda som kom till Valencia redan 1995 har varit klubben trogen (förutom två tidiga utlåningar till Villarreal i början av karriären) och är den sista av de legender som var med under klubbens storhetstid i början av 2000-talet. Vad jag kan minns allra starkast från Albelda är tårarna och förtvivlan när han höll presskonferens 2008 efter att ha blivit utkastad av Koeman. Att se Albelda bli behandlad så gjorde fysiskt ont. 378 matcher i Valenciatröjan blev det för David Albelda som för alltid kommer att bli ihågkommen som en stor hjälte och legend.
Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte... ja kärleken till Valencia CF är långt ifrån okomplicerad eller enkel. Men det är väl så som äkta kärlek känns? Om det inte gör ont i svåra tider, om man slutar bry sig när det inte är bra – ja då ser jag åtminstone detta som ett tecken på att kärleken börjar att svalna. Det senaste året har varit ett av de mest omtumlande i klubbens historia kanske med fyra olika tränare, stor aktivitet på spelarmarknaden, presidentbyten och nu vad det ser ut som även ett ägarbyte. Våran kärlek till Valencia CF testas gång på gång. Men likväl så står vi i slutet kvar där med halsduken hårt knuten i handen och svär vår kärlek till Los Ché.
Önska sig något är gratis så därför tänkte jag passa på att avsluta såväl den här artiklen som skribentåret 2013 med ett par önskningar inför 2014. Mina önskningar inriktar sig främst till Mr Lim eller vilken affärsman som nu till sist tar över ägandet i Valencia, jag ber er för det första att vara försiktiga och respektera den kultur, den kärlek och den historia som finns såväl inom väggarna hos Valencia CF men kanske framförallt i hjärtat på de miljontals valencianistas världen över. Vi vill inte bli ett nytt köpelag som förändras över en natt, framgångar och titlar är viktiga men inte till priset att sälja ut våran själ. vi behöver hjälp, rent ekonomiskt, detta kan vi inte längre undvika att erkänna utan här sväljer vi stoltheten. Men vi ber er att investera med eftertanke och ha tålamod, ett par förstärkningar i laget är nödvändigt, en satning på ungdomsleden och akademilagen väldigt önskvärt och framförallt en rejäl strukturell förändring i hur klubben leds och sköts högst uppe i ledningen. Men se Valencia som ett långsiktigt projekt där ert arbete kanske först ger frukt om något år men där vi istället kan skörda många, många år framåt. Spelare, tränare, ägare, presidenter och titlar är tillfälliga aktörer och glädespridare. Men den kärleken som finns till klubben, den själ som omfamnar allt som har med Valencia CF att göra den är värd så mycket mer och kan aldrig, får aldrig köpas för pengar. Vi kommer aldrig sluta älska Valencia oavsett hur många miljoner som finns på banken eller titlar som står i prisskåpen. Ha vänligen detta i åtanke när ni nu kommer in och tar över våran klubb. Tack på förhand Mr Lim och ett stort lycka till.
Amunt Valencia!
