Campeones De La Copa Del Rey
Sí, sí, sí, la Copa ya está aquí!
Vi gjorde det, vi vann, vi är spanska Copa Del Rey mästare 2019. Resan dit har varit fylld med hela känsloregistret. Slutprodukten av vårat slit är äntligen här. Vi krönte vårat 100-årsjubelium med kungens buckla i händerna. Det kunde inte ha blivit en bättre avslutning på en bergochdalbana till säsong.
Matchen i sig då. Jag är fortfarande för känslosam för att gå ner i detaljer och analysera matchen. Det jag väljer att spana vidare på, kommer direkt ifrån hjärtat och mitt känslomässiga tillstånd. Men vi delar upp det i lagdelar till en början så får vi se vart det slutar.
Jaume
Viktigt att han fick dom sista ligamatcherna innanför västen inför denna drabbning. Han är helt klockren. Ett par matchavgörande räddningar och med en oerhörd vilja och vinnarmentalitet fick han sitta uppe på målet med varsitt ben på varsin sida av ribban. Dra igång en ramsa tillsammans med fansen och höja bucklan mot himlen och dom tusentals tillresta fansen.
Jaume fick sin stund i strålkastarljuset, Jaume delade den stunden med fansen.
Backlinjen
En backlinje som gjorde allt för varandra i 95 minuter. Igår kväll spelade samtliga för klubbmärket på bröstet. Daniel Wass sprang, sprang och sprang efter varenda Barcelonaspelare som var i hans yta vid presspelet. Han sprang upp och ner för sin kant och gick även ut och spelade vänsterytter i samband med Piccinis inhopp med dryga kvarten kvar.
Garay och Paulista styrde och ställde i backlinjen denna afton. Allt från positionering till hur dom växlar att gå upp på bollhållaren så att ingen Barcelonaspelare kunde vända sig om med näsan mot vårat mål. Nickade undan det mesta som kom i luftrummet även fast Pique spelade anfallare i stort sett hela andra halvlek.
Avslutningsvis födelsedagsbarnet José Gaya. Gaya spelade med ett enormt hjärta och gjorde en fantastisk match. Följde med i anfallen och tappade vi boll var det 110 knyck hem igen för att täcka upp defensivt. Plockade förvisso ett gult och spelade ofta på gränsen men lyckades med det mesta och assisterade till Gameiro vid 1-0 målet.
Mittfältet
Daniel ”El Capitan” Parejo. Tryggheten och lugnet själv. Stunderna när Barcelona tryckte på och vi lyckades erövra bollen så hade han lugnet att vända bort sin markering både en och två gånger innan han levererade bollen till rätt adress. Parejo gick tyvärr av planen skadad efter att ha halkat när han skulle slå en frispark. Med tårar i ögonen förstod han själv att han måste tänka på lagets bästa och blev utbytt i den 65 minuten.
Kondogbia kommer in och det märktes stundtals att han ej är riktigt tillbaka än från sin skada. Men han gör jobbet som krävs även fast han måste grisa till det i några situationer. Fullt godkänt.
Soler gör en mycket bra insats och kommer bli mest ihågkommen för sin duell med Jordi Alba. Soler får bollen på högerkanten och fintar sig förbi Jordi Alba. Men det mest anmärkningsvärda är hur han springer. Soler kommer som en gasell när han sprintar förbi Alba och sen drar han ett stenhårt inlägg rakt i huvudet på Rodrigo som nickar in 2-0 till Valencia. Han mer eller mindre prickskjuter Rodrigo rätt i huvudet.
Guedes är väl möjligen den man kan kritisera att han inte stänger matchen i slutminuterna när han är helt fri ena gången och har öppet mål den andra. Borde såklart ha gjort mål men har likt många andra sprungit oerhört mycket denna match och benen räckte helt enkelt inte till för honom.
Francis Coquelin. Bäst på plan enligt mig. En magnifik insats från minut ett och matchen igenom. Hur han vinner bollar med sina delikata brytningar, hur han håller i bollen i pressade situationer och behåller lugnet och hittar passningar eller vrickar bollen förbi sin motståndare. Fullkomligt fenomenal!
Anfallet
Gameiro och Rodrigo gjorde varsitt mål och hade bud på fler. Gameiro som från stillastående trycker upp bollen i krysset är mycket vackert.
Rodrigo fick en gratis chans av Lenglet som frispelade honom i matchens första minuter men lyckades tyvärr inte förvalta det läget.
Men Revanscherar sig med sin intelligens på planen samt det senare 2-0 målet som vi redan varit inne på när Soler hittar huvudet på Rodrigo. Båda två löpte mycket och var en nyckel i Marcelinos presspel matchen igenom. Dom lyckades flertalet gånger få med sig övriga delar av laget i pressen och vann mycket på det. Hur dom applåderade varandra och övriga laget vid ett vunnit inkast en bit in på Barcelonas planhalva var beundransvärt att se.
Sammanfattningsvis en match som vi med glädje skriver in i historieböckerna. En match att minnas och se tillbaka på och le från ena örat till det andra.
Avslutningsvis vill jag slå ett slag för den sista lagdelen som gjorde detta möjligt. Fansen. Alla Valencianistas som satt hemma i TV-sofforna, alla Valencianistas som rest ner till Sevilla utan biljett, alla Valencianistas som var på plats inne på arenan som gjorde sig hörda. Valencia vann inte bara fotbollsmatchen, dom vann även läktarmatchen med råge.
Hur man på hemmaplan följde allt via sociala medier och med vänner som var på plats. Stämningen på gator, torg och på det så kallade ”fan-zone” området såg helt magiskt ut. Alla Valencianistas tog vara på stunden vi fick tillsammans. Vi vann allt som gick att vinna den där kvällen, 25 Maj, 2019 när vi firade hundra år.
Det är dessa ögonblick man aldrig glömmer, dessa gånger man kommer ihåg varför man älskar fotboll och Valencia i synnerhet. Man blir påmind varför vi sitter och kollar den där regniga bortamatchen mot Ebro i Oktober.
Ett stort tack till hela laget, ledningen och fans. Stort tack! Vi är mästare!
