Färjestad - Växjö3 - 2
Chori straffade sitt gamla lag och orsakade ännu en förlust på Mestalla
En tråkig match som länge stod och vägde, men där Valencia hade ett visst övertag, slutade på sämsta möjliga sätt när Chori Dominguez tog hand om sitt lags straff och hämtade hem tre poäng för Rayo. Valencias andra raka förlust på hemmaplan är därmed ett faktum, likaså Valverdes första förlust som Valenciatränare.
Till start kom en inte alltför oväntad startelva, där svängrummet och valmöjligheterna inte var överflödiga i och med de bestående skadeproblemen. Återigen fick Diego Alves ta plats mellan stolparna, och backlinjen bestod av Barragán, Rami, Costa och Guardado. I mitten huserade de båda argentinarna Tino Costa och Banega, med Feghouli, Piatti och Jonas bakom Soldado i topp.
Matchen är varken särskilt underhållande eller präglad av högt tempo, där allt mest står och väger sakta fram och tillbaka, men med Valencia i något bättre kontroll.
Valverdes första match på Mestalla kunde absolut ha sett bättre ut. Spelet ser lite annorlunda ut jämfört med Pellegrinos era, och i mina ögon annorlunda till det bättre.
Det är rakare, mer bollar till kanterna och enbart korta stunder centralt utanför straffområdet. Det främsta problemet med detta upplägg är att laget inte har någon kompetent spelare som kan slå inläggen in i straffområdet, då de båda ytterbackarna Guardado och Barragán saknar allt som har med höga bollar att göra. Annat hade det varit med Mathieu/Cissokho på ena kanten.
Positivt är även att defensiven ser mer stabil ut, även om Madridlaget är långt ifrån det mest anfallsstarka laget i ligan.
Ett par halvchanser skapades, med försök från Jonas, Feghouli och Tino, men mer än så fick vi inte se. En del beror på att Soldado är relativt osynlig idag, liksom Piatti inte är en fantastisk avslutare eller framspelare. Spelet fram till straffområdet bör vi vara nöjda över, då vi såg många tendenser till vidareskapande och öppnande bollar här, främst från slitvargen Banega.
Rayo hade inte mycket att säga till om, och första halvlek avslutades med mer ihärdig Valenciapress, utan utdelning.
I paus fick just Piatti kliva av till Parejos förmån. Om det är följden av skada eller enbart rent spelmässiga skäl vet vi inte.
Början av andra halvlek utgjorde ingen större fröjd för det Valencianska ögat, även om Valverdes gäng fick behålla pressen. Värt att anmärka att Soldado mycket väl kunde fått straff, liksom Rayo kunde fått Casado lindrigt utvisad efter två frisparkar, båda varningsberättigade. Inget av detta, och matchen fortsätter att väga med ett uns mer fördel för hemmalaget.
Jonas byts ut för Bernat, ett något märkligt byte i mina ögon, liksom Rami får gå av och avlösas av Cissokho, antagligen efter smällen han fick lite tidigare. Även Cobeño i bortamålet får kliva av efter skadebekymmer.
I det här läget ser det ut som att matchen kommer glida mot ett mållöst resultat, med en liten chans till vinst för Valencia som ändå har spelet och är det bättre laget. Rayo Vallecano fokuserar mest på att ta det så sakta som möjligt och försvara sig, och det är tydligt att man är nöjda med en poäng på Mestalla.
Så i 81:a minuten händer då det som inte får hända, när Tino Costa som i en blixt från klar himmel skänker bort en straff till bortalaget. Argentinaren tappar bollen precis utanför eget straffområde, och försöker snubblande återerövra denna, när han hamnar med sina axlar i midjehöjd på motståndaren, trycker till lätt och får anfallaren att ramla någon meter in i straffområdet. Visst ser det billigt ut, men frågan är om inte Tino även drar i motståndarens tröja, vilket får honom att falla. Vår mittfältare belönas även med gult kort, och domaren ser bensäker ut på sitt beslut.
Fram till bollen kliver vår förre floppvärvning Chori Dominguez, som missnöjd fick lämna Valencia inför förra säsongen, och sen dess inte verkar ha gett upp sin bitterhet. Straffen går i mål, och argentinaren visar sitt rätta ansikte när han jublande springer iväg med armarna upp i skyn. Respektlöst.
En än mer intensiv press inleds från Valencianskt håll, men det är hopplöst när Madridlaget satsar på 100% försvar och inte har en tanke på att flytta upp mot motståndarmålet.
Det slutar med ännu en förlust på Mestalla, och den härliga vinstform laget visat upp sen Valverde tog över var bortblåst.
På de förvånansvärt välbesökta läktarna viftades det återigen med Pañuelos (näsdukar) här och där, liksom en och annan ”Llorente vete ya!”-banderoll zoomades in av kamerorna, och det går inte att ta miste på att många av supportrarna har tröttnat på vår president.
Dagens förlust är dock inte en produkt av värdelöst agerande från Llorentes sida, utan snarare av undermåligt tempo, och oskärpa framför mål. Resultatet är absolut orättvist då Los Ché hade övertaget och var närmast att få in bollen i nätmaskorna, men det räcker inte som ursäkt.
Ingen kan förvänta sig att ett tränarbyte skulle förändra dynamiken och spelkvalitén totalt, även om tränaren skulle heta Mourinho eller Guardiola. Problemet i Valencia ligger kvar sen tidigare, och det kommer ta tid för Valverde att ändra på detta, även om vi sett en hel del positiva tendenser i tre av de fyra första matcherna efter att Pellegrino lämnat. Det gäller att inte säcka ihop alltför mycket av denna förlust, utan istället fokusera på att avsluta året på ett så bra sätt som möjligt, med den sista matchen nu på fredag mot Getafe, återigen hemma på Mestalla.
Tung, javisst, men värre har det varit och vi ser fram emot en mer långvarig Valverdeeffekt snart. Positiva tendenser finns, och de tre senaste segrarna har ändå ingjutit mer hopp i spelarna, och både de och vi vet att laget kan prestera bättre.
Amunt!