Depor – Getafe 1-1
Enligt all matematisk visdom är skillnaden mellan noll och ett så stor att vi fortfarande inte kommit på ett sätt att mäta den. Ett och noll är skillnaden mellan någonting och ingenting, vilket är direkt synonymt med uppkomsten av liv, universum och allt annat vi tror oss känna. Håller man det, tillsammans med en pigg debut av en blond kvickfotad drasut från Malmö i åtanke, är Deportivos poäng på Riazor mot Getafe inget man kan vara annat än glad för.
Startelvan var återigen av den i den nuvarande toppfotbollen extremt sällsynta 5-2-2-1. Bristen på kreativitet var synlig redan före matchen, med Cristian, Riki och Guardado skadade och med ett mittfällt med Verdú, Tomás, världens bäste De Guzmán och Juan Rodríguez, detta med Bodipo som ända utpost framför dem. De tre mittbackarna, Pablo Amo, Coloccini och Lopo, såg som alltid ut som en säker försvarslinje, och ytterbackarna, eller vad man nu ska kalla dem, Filipe och Manuel Pablo fick bissart nog åta sig det mesta av ansvaret för anfallspel. Längst bak fortsatte Fabri, kastandes en skugga på ett par landslagsmålvakter med ömma knogar och sura hjärtan.
Getafe startade med ett, till synes, starkt manskap, med övervikt på offensiven, då Granero, De La Red och Gavilán alla fanns med från start. Någon som däremot inte fanns med från start var nigerianske landslagsanfallaren och vid en tidpunkt nästan Deporspelaren Ikechukwu Uche.
Matchen startade trevande, väldigt trevande. Inget av lagen såg ut som att de vid någon tidpunkt i deras liv lyckats bemästra en fotboll till den grad att den faktisk letat sig i ett mål, och förutom Filipe, som var första halvleks klart bäste spelare, existerade faktiskt inga anfallsförsök värdiga för mig att plita ned. Försvaret däremot var lika säkert som alltid. Med Depors smällfeta mittfält, och de tre mittbackarna, var kvadratmetrarna Getafe kunde hålla i bollen på väldigt lätträknade, inte för att jag faktiskt räknade, så de kanske var rätt svåra att räkna ändå, men de såg lätta ut, kvadratmetrarna.
Förutom några halvdana och, faktiskt, till synes ointresserade långskott from allehanda gästspelare ko matchens första målchans så sent som i minut 39. De Guzmán, högst sannolikt matchens bästa spelare, precis som det ska vara, enligt mig, bröt fram mot Getafes straffområde. Bollen hamnade framför Bodipos fötter som lite ängsligt föste bollen tillbaka till den cornrow-betäckta Kanadensaren (för övrigt den bästa av Bodipos totalt sju bollkontakter i första halvlek), De Guzmán drog till bollen som, dock, susade precis utanför Patos högra stolpe.
Jublet kom alltså inte, den gången, men bara fem minuter senare var de ljudkaskader som egentligen är huvudanledningen till att någon väljer att följa ett fotbollslag framme. En frispark till Depor, drygt 35 meter från målet. Filipe fick bollen frampetad till sig, och istället för att i enlighet med hans företrädare Capdevila dundra bollen så jävla hårt han kunde, som väl de flesta förväntade sig, drog Brassen på ett fint inlägg mot bortre stolpen. Väl där hittade bollen Pablo Amos smethåriga skalle, Amo nickade in bollen så nära mål han kunde, och den sista biten till nätmaskorna hjälpte bortalagets Cata Díaz till med. 1-0 till Deportivo, sunt förnuft och all officiell statistik och egentligen alla ögon på alla ögonvittnen säger att det var ett självmål, men för estetikens skull väljer jag att tillskriva målet till Pablo Amo. Han är den mest osannolika hjälten jag någonsin sett, och den ultimata symbolen för den egentligen rätt härliga anarki det numera är att följa Deportivo.
Halvtid så, själv kände jag mig väldigt tillfreds med tillvaron, målchanserna var helt enkelt så få, och bollen så orörlig, att fler än ett mål i den här matchen kändes totalt osannolikt. Min Löwenbräu jag inköpt inte riktigt för ändamålet smakade smaskigt, soffan var bekväm och tv-skärmen (med mute-symbolen framträdande under hela tiden de så kallade hjältarna från 1994 satt och kvad) surrade behagligt vidare.
Andra halvlek fortsatte den redan utharvade vägen. Deportivo vaskade fram några kvartchanser, Bodipo pustade runt plågsamt ensam, och Getafe fortsatte med sina missriktade långskott.
Två byten skulle bli det som vi som såg matchen kommer att minnas. Uche kom sedermera in, och var direkt ett orosmoment. Med kraft och fart och vilja flyttade han spelet lite väl nära Depors mål, vilket, bland mycket annat, gjorde att de med lätt nonchalant fina uppspelen från Coloccini nu allt oftare resulterade i oro och minipanik.
Fem minuter senare kom sen Chippen, Christian Wilhelmsson, den förste Svensk att rätt klädd beträtt Riazor, vilket för all del är rätt stort, faktiskt, in istället för Verdú, som tyvärr bara ser sämre och sämre ut. Chippen fick en vänlig och rätt fin applåd från hela den välfyllda arenan, vilket gjorde det till matchens trevligaste stund, förutom målet. Timtim Silverstolpe från Getaferedaktionen hävdar att han sågs som en Messias, den som ska rädda oss från nedflyttning, vilket naturligtvis är skitprat. Ingen tror på allvar att Chippens närvaro kommer att göra en avgörande skillnad på någonting alls. I chippens fall handlar det mer om förhoppningar än förväntningar, och förhoppningar är, tillsammans med måljubel, som vi ju redan nämnt, vad fotbollssupporterskap egentligen handlar om.
Chippen hade inte mycket med något att göra under sina första minuter som Deporspelare, detta tills han deltog i en serie förlorade närkamper som ledde till ett absolut förhatligt kvitteringsmål. Getafe stormade fram på högerkanten och efter ett inlägg som Colo med stora besvär fick undan kom Uche helt fri. Med massor av tid och plats kunde han sikta precis hur mycket han ville, han ville sikta riktigt ordentligt och efter det var det en smal sak att dundra upp bollen i nättaket. 1-1.
Matchens sista trettio minuter var, för oss renlärda, en ren plåga att bevittna. Getafe tryckte bollen närmare och närmare det allra heligaste, det vill säga, förstås, Deportivos mål, och Colo med sina mannar hade väldigt svårt att freda sig. Flertalet potentiellt livsfarliga situationer uppstod, och endast det som någon valt att kalla för slumpen räddade den tidigare omtalade poängen.
Slumpen, och Julián De Guzmán. Den besynnerligt nog inbytte Barragán gjorde en fasansfull felpass efter en hörna, och plötsligt kom Uche med bollen och två medspelare i släptåg stormade mot en planhalva som endast hyste en blåvit spelare. De Guzmán stod dock pall, som han ju nästan alltid gör, och lyckades på ett elegant sätt avstyra det hela. Man skulle kunna beskylla Uche för att han ens gav De Guzmán en chans, men även här låter jag selektiviteten styra, varför jag igen hyllar vår mittfältsjordfräs för den kombination av vilja och kyla som han uppbådade.
I minut åttio fick Braulio, även han inbytt, och även han en före detta nästan Deporspelare, ett jätteläge. Skottet räddades underbart av Fabri. Depor fick med ytterst få minuter kvar sin sista chans, en anfallsvåg med Chippen, Bodipo och Juan Rodríguez som huvudsurfare och åtminstone en och en halv bra chans, ingen av dem kunde riktigt nära dock.
Slutsignalen kom, och poängen var bärgad. De största intrycken blev att Depor har väldigt stygga skadeproblem för tillfället, att Chippen definitivt kommer att behövas, att backlinjen inte lär bli ett problem på ett bra tag, och att Getafe nog ändå har ett rätt bra lag.
En annan god sak var att Recreativo, Murcia och Levante, tre lag som i tabellen håller till söder om Depor, inte samlade ihop några poäng alls, och om man återknyter med vad som sades i ingressen, är skillnaden mellan enpoängsdepor och dessa lag astronomisk, och det vore därför ett mirakel om Depor då skulle sluta under något av dem.
Deportivo: Fabricio - Manuel Pablo (Barragán 75'), Lopo, Pablo Amo, Coloccini, Filipe Luis - Juan Rodríguez, Antonio Tomás (Sergio 80'), De Guzmán, Verdú (Wilhelmsson 66') - Bodipo.
Getafe: Abbondanzieri - Cortés, Cata Díaz, Mario, Licht - Granero, De la Red, Casquero, Gavilán (Uche 61') - Manu del Moral (Braulio 80'), Albín (Contra 63').
Mål: 1-0: (44') 'Cata' Díaz/Pablo Amo, 1-1: (71') Uche.
Domare: Undiano Mallenco
Gula kort: Antonio Tomás (36'), Lopo (60') och Licht (61').
Plats: Riazor.
