Deporbloggen: Everybody needs money, that's why they call it money. del 2

Hur man ska förhålla sig till sin klubbs ekonomiska metoder och idelogier är aldrig lätt att veta. Ska man applicera sina egna politiska övertygelser på det mikrokosmos som utgör en modern professionell fotbollsklubb, och således streta emot alla steg klubben tar mot en styrelseform som, ifall man skulle se den någonstans i samhället, vore näst intill oacceptabel? 

Eller ska man erkänna fotbollsvärldens särdrag gentemot det riktiga samhälle1, tänka igenom exakt hur man skulle vilja att fotbollsvärlden såg ut, och sedan, med hjälp av sin egen förståelse för vad A+B blir, stödja sin klubb så fort deras beslut kan hjälpa en sådan utveckling. 

 

Det är något av de här två förhållningsätten som vi alla borde ha. Vi kallar oss supportrar till våra klubbar, vilket betyder att vi stödjer dem, och om våra övertygelser om rättvisa och moral inte motsvaras av de vi stödjer, så är det, egentligen, dags att fråga oss själva vad fan vi håller på med.

Problemet är att ytterst, ytterst, ytterst få av oss kan säga detta, utan att våra näsor åker ner i frukostfilen. Vi stödjer vår klubb, och det enda vi, till syvende och sist och det där, egentligen bryr oss om är hur besluten i styrelserummet kan generera framgång på fotbollsplanen. Så länge A+B=glädjetjut i TV-soffan är vi nöjda.

 

Naturligtvis är det inte så här enkelt. De flesta av oss inför åtskilliga reservationer i våra supportermanifest. Vi står inte bakom pösmunkarna som kontrollerat klubben i decennier, ej heller det faktum att lite pengar på fickan har mer makt än vad alla våra investerade timmar och hårstrån har, ej heller att vi tar emot pengar av diverse dubiösa företag i utbyte mot att de får trycka sin logga på en pinsamt prominent plats på vårt lags tröjor2 (vilket är ännu mer lustigt med tanke på att många, när de just ska försöka förklara vad de egentligen stödjer, säger att det just är tröjan de syftar på).                                    

Terrängen blir snabbt hopplöst kuperad på det här sättet. Det är väldigt lätt att sticka huvudet i sanden, tänka bort de enorma orosmoln som vi alla vet formas över våra kollektiva altaner, och bara njuta av fotbollen när den spelas. Det är vad jag själv försökte göra sedan jag lämnade det här giget för ett par år sedan.  

 Problemet är att det inte är möjligt. Inte om vi vill att våra fotbollslag ska ha en så stor plats i våra hjärtan som vi uppenbarligen vill. Därför är det enda sättet att leva med ett fotbollslag utan att permanent smutsa ner sin själ att anta en slags gladlynt cynism gentemot det, att inse och omfamna det faktum att vi alla rider på ormen, och att det är okej. 

Det var ju inte därför vi gav oss in på det här. Vi såg ett gäng sympatiska ansikten och fina tröjor göra saker på en fotbollsplan som, av en eller annan anledning, väckte något hos oss. Vi beslöt oss för att kolla upp vad de här killarna skulle göra nästa helg, och helgen efter, och sen boxar Jacques Songo’o en hörna över mittlinjen, och vi är lyckligt fast.

 

Sen kommer skiten. Vi lär oss om fotbollens mekanismer, och steg för steg, flyttande spelare efter flyttande spelare, att de där killarna med de där tröjorna kanske inte är de som faktiskt avgör vilka som ska bli bäst. 

Kort sagt, vi går in den här röran just för att de i våra komplicerade liv fyllda med hänsynstaganden och gråzoner, representerar något enkelt, något tydligt och, i idealfallet, något otroligt kul. 

Sen ser vi ljuset, och inser hur mörkt det är. För mig var det Flavio Conceciao. Depor hade just vunnit ligaguld, för första gången, och var, i mitt då lyckligt ovetande medvetande, bäst.

Innermittfältet på den tiden bestod av en helt underbar brasiliansk triangel (och när jag skriver detta inser jag att vi inte haft ett så underbart innermittfält förrän nu, Valerón framför två hemvävda, vilt kämpande och ständigt utvecklande Pivotes är fanimej för bra för att vara sant ju, efter det här inlägget är det nog dags för den första av många hyllningskrönikor till Alex) med magikern Djalminha, magin personifierad i Mauro Silva, och den otäckt mångsidiga Flávio.

 

Flávio var en av mina första favoriter. Jag kunde inte se många matcher på den tiden, därför är minnena av många av spelarna som försvann under de åren något luddiga (ack Turu Flores, vad jag sörjer att våra vägar inte korsades senare) men varje gång jag såg laget verkade han vara överallt, alltid med ett estetiskt tilltalande, för att inte säga jävligt coolt, löpsteg och en självklar och intelligent uppsyn. Jag föll pladask, han hade ett vackert namn och var tillräckligt obskyr för att jag gärna kunde droppa hans namn i diverse sociala sammanhang, och sen flina överlägset när dessa sammanhang aldrig ens hört talas om honom.3

 Detta var, i mina tidiga tonår, hela poängen med interaktioner med kompisar, även om det ännu oftare handlade om indiemusik, varför jag vet att Chris Cutler spelat med både Pere Ubu och Residents.. 

Vi vann ligan, vi var bäst i Spanien, och hux flux såldes Flávio till Real Madrid.

Boom goes the dynamite. Depor ersatte honom med Emerson och senare Sergio, vann aldrig ligan igen medan Flávio själv nötte den kungliga bänken i fyra år, innan han som en cypriotisk fredsmäklare avslutade karriären i Panathinaikos och Galatasaray. Han var 32 år gammal. Vad detta gjorde med mig är nog plågsamt tydligt redan i första delen av den här långköraren.

 

Fan också. Det här skulle ju bara bli en snabb frågeställning huruvida styrelsen faktiskt lärt sig något av de misstag som tömde våra bankkonton och skickade ner oss i Segundan, och nu är jag mer än en sida in på mitt ANDRA blogginlägg utan att ha kommit in på sakfrågan. Är det nåt som är uppenbart med mig är att jag måste lära mig att fatta mig kort. Förstår inte hur råskinnen på Spanienredaktionen kunde ge mig en egen blogg utan vare sig tydliga riktlinjer eller teckenbegränsning, skriver han och försöker hålla tillbaka instinkten att börja babbla om grodor och skorpioner. Jag borde hejat på Borussia Dortmund istället.

 

Tio spelare var det alltså. Tio spelare som försvann, inte med ett pang utan med ett jämmer, och en elfte på väg. Jag listar upp dem igen, för sökmotorns skull:

 

Lionel Scaloni. En ikon i deportröjan, blev lagkapten under första året med Caparrós och var en av de få från de goda åren som vi faktiskt trodde skulle hänga kvar under de svåra. Så blev det inte. Efter flera illa valda uttalanden om klubbens behandling av honom lånades han ut till West Ham tills hans kontrakt gick ut sommaren 2006. Därefter flyttade han till Racing Santander, hade ett bra år som han följde upp med åtskilliga dåliga i Lazio.

 

Är ett av de mindre klara fallen på listan, då ett infekterat gräl med Lendoiro var huvudskälet till att Leo inte ville vara klar, men det är svårt att bortse från det elementära i att se till att en nyckelspelare, en lagkapten, ser sin egen framtid i klubben. Om han gjort det skulle han förlängt sitt kontrakt, hade han inte gjort det skulle han ha sålts.         

 

Diego Tristan. Diegol, gjorde hinkvis med mål och var en av våra bästa spelare under vår bästa period någonsin. Hans stjärna började falna långt, långt innan hans kontrakt till slut revs i augusti 2006. Är mer en symbol för den hybrisen klubben hade under de goda åren - att Pandiani, Luque, Diego och Makaay under en period slogs om EN anfallsplats säger faktiskt det mesta. 

 

Joan Capdevila. Det var här det började, för mig. Det var här jag faktiskt tappade tron om att saker inom klubben kanske händer för det bästa. Underbare Capdevila, med sitt leende, sina dåliga inlägg och sin surfarfrilla, var en av de få som blev bättre och bättre ju sämre tiderna blev. Han skrev på när klubben hade pengar, lämnade sju år senare när vi inte hade det. Skrev på för de nya uppstickarna i Villarreal - vilket gjorde att min avundsjuka och missunsamhet till den klubben och deras till synes välskötta finanser bara växte, erkänner jag utan att känna vare sig stolthet eller skam. Ett klassiskt fall, helt enkelt. 

 

Aldo Duscher. Hade obegripligt svårt att ta en ordinarie plats i laget, och omgavs ständigt av flyttrykten. Aldo, och klubben, väntade dock tills kontraktet gick ut. Duscher gjorde habila säsonger i både Racing och Sevilla.

 

Joan Verdú. Något av ett hatobjekt för många fans, sågs med sitt ofta fantasilösa och veka spel som en symbol för hur lågt klubben faktiskt hade sjunkit, särskilt som han ofta fick axla den roll som tidigare gjorts med sån poesi av Djalma och Valerón. Trots det var han mer eller mindre ordinarie hos både Caparrós och Lotina, och blev verkligen bättre varje år. Hade sin absolut bästa säsong i klubben 08-09, vilket lustigt nog var hans sista med klubben. Han flyttade därefter hem till Katalonien och Espanyol, där hans utveckling fortsatt.

 

Sergio Gonzalez. Ett mer acceptabelt fall. Sergio klarade aldrig riktigt av övergången från Iruretas topplag till den mer destruktiva och tabellmittssneglande upplagan som Caparrós och Lotina gav ut. Ålder och skador och uppenbar antipati tog ut sin rätt, men att Sergio under flera säsonger stannade som ett veritabelt spöke och ofta höll en illa motiverad plats i startelvan, när klubbens behov av pengar och att föryngra laget - märk att Alex var i myndig ålder under samtliga dessa säsonger - kan inte ses som annat än en enorm missräkning av klubbledningen.

 

Juan Rodriguéz. Värvades gratis, gick gratis. En rätt typisk gratisspelare egentligen, har väldigt försumbara kvaliteter och kommer aldrig vara den avgörande skillnaden i något lag. Var dock ordinarie under sin samtliga fem säsonger i Depor, utan att för den sakens skull någonsin kunnat ha setts som en bärande faktor, och kunde, således, ha sålts i samma sekund som klubben fick indikationer på att han inte ville förlänga kontraktet.

 

Adrián López. Timing är allt. Kom efter en extra tilltrasslad affär från Oviedo, och tog sin tid att utmärka sig. Var dock hela tiden en spelare klubben och Lotina ville satsa, och det går inte att låta bli att fråga sig vad exakt de trodde skulle hända efter att han slog igenom. När en 21-åring har två år kvar på sitt kontrakt, och har börjat visa sig duglig på flera plan, så måste ett beslut tas. Och att vänta och se i två år till är inte ett beslut. Nu åkte vi ur, men att tro att Adrián inte skulle lämnat ändå är en typ av naivitet som bara vi fans får ägna oss åt. Bossarna borde veta bättre.

 

Antonio Tomás. Se Juan Rodriguez, fast yngre, och lite sämre. Att han numera knappt spelar alls i ett uselt Zaragoza skvallrar väl en del om att han aldrig var lättsåld, men han är fortfarande en spelare som Depor, enligt alla erfoderliga uppgifter, gärna skulle ha behållt. 

 

Alberto Lopo. Skiljer sig från de övriga i det att Lopo faktiskt föreföll vara ett medvetet fall från Lendoiro. En spelare som faktiskt kunde göra skillnaden mellan Primera och Segunda - skulle något räddat oss så var det försvaret - och därför behölls trots att man visste att det inte skulle bli för en längre period. Kan tyckas logiskt, men att skjuta problemen framför sig har sällan varit en vinnande formula för någon, någonstans, någon gång.

 

Jaha, nu närmar vi oss helt plötsligt 10 000 tecken, och så många lösa trådar hängande. Fortsättning kommer givetvis att följa - det är uppenbart att det här ämnet väcker något i mig, även om vi nog gör bäst i att inte fråga oss precis vad det är. 

 

Tally Ho.

_____________________

1 Och de är många, för många att rabblas här, men alla som levt nära en total fotbollsnovis har sett hur rynkad en näsa kan bli när man tilkännager för vederbörande att min klubb har KÖPT Hubert Bronto från Hackington Rovers, och med goda själ, ingen annan stans väster om slavhandeln ska ett sådant uttalande behöva passera utan förbluffade reaktioner

2 En svepande mall för supportar av alla lag, finns inget dubiöst med Estrella Galicia, även om vissa hävdar att det smakar som disktrasutkramning i en soda streamer. 

3 Detta var, i mina tidiga tonår, hela poängen med interaktioner med kompisar, även om det ännu oftare handlade om indiemusik, varför jag vet att Chris Cutler spelat med både Pere Ubu och Residents.