Hércules - Deportivo 1-4

Åtta raka nu. Vi har vunnit åtta raka. Det har varit så osannolikt i hela mitt blåvita liv att jag aldrig ens funderat på att föreställa mig hur det skulle kännas, men även om jag hade gjort det hade jag inte kunnat förstå att det skulle kännas så här. Vi har nu nått en punkt i våran tillvaro där seger är status quo, där vi mer eller mindre har tre poäng i fickan innan matchen ens börjar. Helt plötsligt förstår jag hur det måste vara för de stackars själar som hejar på Real Madrid eller Barcelona. När allt annat än vinst, i varje match, är en ren besvikelse. Jag har inte vant mig vid den sinnesstämningen, och jag vet knappt om jag vill det heller. 

Däremot vill jag vinna nästa match, och nästa, för den här utflykten i Segundan börjar bli det roligaste som hänt Depor.

 

Alla var bra idag. Hela gänget. Ayoze bytte av Guardado, var bra. Borja kom in istället för Valerón lika glädjedödande som vanligt - var utmärkt. Seoane bröt anfall till höger som om han aldrig gjort annat. Den Morelska våren fortsätter. 

 

Vi åkte alltså till Alicante, som i eftermiddags var precis så soligt och fint som man antar att platser som Alicante alltid är. Hércules stod för motståndet, tabellsexan, det raserade fuskbygget från förra året, det enda lag som slagit Depor på Riazor den här säsongen. Det var många med mig som trodde att segerraden skulle brytas idag. Trots alla poäng har inte insatserna under den senaste månaden var fullt lika bra som resultaten vill göra gällande, och nu möter vi ett uppenbart topplag, på bortaplan, med en trupp full av hel- och halvskador, och dessutom en buffert ner till Valladolid och Celta. 1-1, eller 0-0, hade varit väntat. Acceptabelt.

 

Nu blev det inte så. Inte alls. Efter att Ze Castro och Bruno Gama kurerat sina ömmande muskler obegripligt fort kunde Oltra ställa upp med ett slagkraftigt lag. Dani i mål, Seoane och Morel som alltså fick chansen igen, precis som vi hoppats, på ytterbackarna. Ze Castro och Colotto i mitten. Àlex, Dominguez, Valerón på innermittfältet - jag måste alltid stanna upp och njuta av de orden, vilken ynnest det faktiskt är att vi har just det innermittfältet.

Guardado till vänster, Bruno Gama alltså tillbaka till höger. Riki längst fram. Här ska spelas fotboll.

 

Första Halvlek.

Depor var pigga i början. Juan Dominguéz och Valerón tog tag i mittfältet ganska omgående. Den sistnämnde testade Falcón i motståndarmålet redan i den femte minuten, det ganska veka skottet räddades dock utan problem.

Hércules spelade sin vana trogen hårt, för att inte säga fult. Gamle Michel delade ut åtskilliga tryckare i inledningen, och i resten av matchen också för den delen, och angav tonen att Hercúles skulle segra  på ren muskelkraft, på att vara villiga att få mest skit under naglarna.

 

Valerón, som så ofta är föremålet för precis sådan taktik, verkade måttligt skrämd. Efter knappa kvarten trixade han sig förbi, den här gången på högerkanten, och serverade Guardado vars skott tyvärr saknade både kraft och precision. 

Depor spelade ett tillknäppt försvar, bolltrillande mittfält och ett för dagen flexibelt anfall. Gama och Guardado hade en fin passningskombination som nästan generarade i ett bra läge, men det angav tonen. Ni vet inte vad ni kan vänta på.

 

Crescendot kom omgående. Valerón stod för ett fullkomligt lysande förarbete, en uppmärksamhetspockande diagonallöpning full av fin bollbehandling avslutates med en en perfekt vrickning till en djupledslöpande Riki, som behärskat höll sin bevakning stången och pangade snabbt in bollen, stenhårt, till höger om Falcon. 1-0, fullkomligt logiskt. Rättvist. Allt det där. 

 

Tempot saktade som brukligt ner efter målet. Depor fortsatte att dominera mittfältet, dock inte med samma anfallambition som tidigare. Hemmalaget försökte anfalla längs kanterna, men inläggen som kom var antingen slagna för långt ut, straffområdet för tomt, eller bara missriktade. Och när inget ovanstående gällde så kunde Dani Aranzubia lungt plocka åt sig bollen.

Efter en halvtimme bensaxade Morel Michel, riktigt fult, och med ett gult kort som vefergällning. Frisparken som följde blev Hércules dittils farligaste chans, Calvo fick perfekt båge på bollen som gick rakt mot krysset, farten saknades däremot och Dani kunde sträcka ut sig och avstyra.

 

I den 37:e minuten kom nästa mål, något mindre snyggt, logiskt och rättvist än det tidigare. En stressad sammandrabbning i Hércules slutade med att Juan Dominguez slog bollen, på måfå, ut till höger, rakt mot lagkaptenen Peña. Denne, i ett infall av något som nog inte ens han själv skulle kunnat förklara, lyfte på foten och släppte bollen förbi sig, rakt till en helt fri Bruno Gama som utan att ge det en sekunds betänketid stänkte in bollen, mellan benen på en överrumplad Falcao. 

 

Halvleken tycktes i realiteten vara slut efter detta, men på övertid kom Depor loss i en potentiellt livsfarlig kontring, Guardado drev bollen längst fram och blev, i mina ögon, solkart upphakat och av med bollen. Att döma frilägesutvisning hade varit hårt, att döma ingenting, som domaren gjorde, var direkt felaktigt.

Det absolut sista som hände i första halvlek var att Sanchón fick ett drömläge mitt framför Aranzubia, som rädda det hårda skottet, riktigt hur har jag fortfarande inte lyckats räkna ut. Domaren blåste av och tordönt påminda om alla ledningars skenbarhet kunde Depor gå till pausvila.

 

Andra Halvlek:

Hittills hade det varit en taktiskt triumf av Oltra. Depor hade spelat tilltäppt och riskminimerande vilket är att rekommendera på bortaplan mot toppkonkurenter, inte släppt centrala plan en centimeter och varit skärpta och effektiva när man väl gått framåt.

Trots det så fanns oron där, andra halvlekar har varit ett gissel för Depor hela säsongen.

Mycket riktigt så kom Hércules ut styrkta av vad det nu är som stärker lag i halvtid, och skapade chanser ganska omgående. Dani fick göra ett par pliktskyldiga räddningar, och spelet flyttade närmare och närmare hans mål.

 

Utdelningen kom efter sju minuter. Hemmalaget anföll med massor av folk,  Deportivos försvar var uppenbart förvillade, Dani gjorde en fabulös reflexräddning, vars retur hamnade framför hungriga Alicantefötter. Urko Vera (en mer unken variant på Aloe Vera) var sist på bollen och la in den i det hopplöst obevakade målet.

 

Bara minuten efter kom nästa chans, Morel gick bort sig på vänster och håglösa ingripanden av våra mittbackar tvingade Dani till ytterligare en jätteräddning och våra hjärtan upp i våra halsgropar.

Hemmaforceringen var i tjugo minuter konstant. Flera inlägg slogs, i bättre lägen och av bättre kvalitet än i första, samtidigt som Àlex och Juan Dominguez fick allt svåra att hålla i mittplan. Oltra agerade och bytte ut en slutkörd och faktiskt rätt osynlig Bruno Gama till förmån för den mer bollskicklige Salomão, som omgående gav sitt lag respit med fina dribblingsräder.

 

En av dessa ledde till en hörna, som efter ett par studsar gav Colotto öppet mål. Helt öppet mål, från två meter. Utan bevakning.

Kort sagt hade det varit svårare att missa än att göra mål, trots det var det precis vad vår argentinske bandvagn gjorde. I ribban sköt han, och för att accentuera hur ödesdigert detta kunnat bli så fick Calvo ett perfekt nickläge i sekvensen efter. Nicken var nära nog perfekt den också, men det finns en anledning till att Depor har ligans bästa målvakt, precis vid stolproten slängde Aranzubia ut handen och räddade.

 

Depor kom tillbaka lite efter detta. Salomão och Guardado skapade halvchanser och fixade hörnor och tvingade tillbaka hemmalaget och deras försök till attacker. Colotto nickade dessutom in en av dessa hörnor, men domaren föredrog att blåsa av och varna en gruffande Aguilar.

 

Oltra ville säkra ledningen och bytte först ut Valerón till förmån för Borja, och med tio minuter tog han ut Guardado och satte in allas hackkyckling Ayoze. Ze Castro summerade våra känslor för detta byte då han dundrade en frispark rakt i skallen på den olycklige vänsterbacken.

 

Matchen böljade i detta skede, med något mer bollinnehav och udd hos Hércules. Med fem minuter kvar kom dock en sekvens som får symbolisera denna underbara upplaga av Depor, varför vi är bättre än förra året och varför vi kan, ska, gå upp igen.

Förra säsongen, när Depor väl ledde matcher så slutade man, totalt, att spela sista kvarten. Ängsligheten var odiös, man kände lukten av den, oavsett var man befann sig. 

Idag fick Àlex Bergantños bollen på mitten, hårt uppvaktad av blodvädrande motståndare. Istället för att tjonga iväg bollen så långt han förmådde tog han ett par säkra steg åt sidan och passade Juan Dominguez, som tog några steg framåt, stannade upp och passade tillbaka. Proceduren upprepades, man blandade in Diego Seoane, avancerade några meter till, Seoane slog ett förvisso svagt inlägg, bollen gick till hörna. Kontroll, spelglädje, självförtroende, att alla dessa tre är födda i Galicien och uppvuxna med Deporivo. 

 

Poetiskt nog kom avgörandet en minut efter. Riki tog emot en långboll och utnyttjade sin goda fysik till att hålla försvaret borta. Salomão följde upp fick bollen, och strax utanför straffområdet sköt han ett löst men ack så välpacerat skott. Falcao borde kanske räddat, men det sket jag i då jag hoppade upp och ner vid tillfället. 3-1 till Depor, matchen avgjord.

 

Slutminuterna växlade mellan ostrukturerade hemmanfall och ren och skär lek av bortalaget, främst Riki och Juan Dominguez, båda strålande idag. Det sista som hände i matchen, den sista handen i vad som var ett rent mästerverk, var en perfekt avstyrd långboll från Salomão. Riki rivstartade på precis rätt sida om straffområdet, löpte trettio meter med bollen samtidigt som de jagande backarna hölls borta, och som om han aldrig gjort annat (vi vet att han gjort det) la han in den, enkelt och snyggt, bredvid Falcao.

 

Fyra spelmål. På bortaplan. Åtta raka segrar. Just nu känns det som Depors bästa insats i år, och förutom en tjugominutersperiod i andra halvlek där Dani räddade oss, ett par gånger för mycket egentligen, var det här den perfekta matchen. Oltra visade fingertoppskänsla som matchcoach och laget föreföll helt säkra på sina uppgifter, och helt trygga i att genomföra dem. Har ni följt Depor lika länge som jag så inser ni hur ovanligt det är.

Deportivos bästa spelare: Riki

Hércules: (4-2-3-1) Falcón - Juanra, Mora (Tote 66’), Samuel, Peña - Abel Aguilar, Tiago Gomes (Ardilla 76’) - Felipe Sanchón (Gilván 46’), Míchel, Carlos Calvo - Urko Vera. 
Deportivo: (4-2-3-1) Aranzubia – Seoane, Colotto, Ze Castro, Morel – Álex Bergantiños, Juan Domínguez – Bruno Gama (Salomão 61’), Valerón (Borja 69’), Guardado (Ayoze 82’) – Riki. 
Mål: 0-1: (21’) Riki, 0-2: (36’) Bruno Gama, 1-2: (52’) Urko Vera, 1-3: (86’) Salomão, 1-4: (90+2’) Riki 
Domare: Eduardo Prieto Iglesias.
Gula kort: Peña (14’), Morel (31’), Juanra (51’), Colotto (75’), Abel Aguilar (75’), Michel (82’) Ayoze (83’). 
Pats: Rico Pérez
Publik: 14,000