Sådärja. Nu har vi, inte en sekund för tidigt, intagit rollen som ligaledare. Depor leder alltså hela skiten, och är alltså Spaniens för tillfället bästa lag, om man nu bortser från den sparringringen för Barca och Real, vilket det blir allt lättare att göra.

Vi vaknade, gäspade, och i takt med klingandet av flingor som träffar porslinet i frukosttallriken började våra sinnen fungera, och insikten om att matchen börjar mer eller mindre NU började få fäste. 

Jag gillar verkligen att spela den tidiga matchen. Man hinner helt enkelt inte skrämma upp sig själv med alla de elakartade scenarier som ter sig mer och mer logiska för varje gång de utspelar sig bakom ögonen. Klockan tolv är ingen tid för angst. Klockan tolv är det nästan lördag fortfarande.

Det hjälper förstås att man vinner, och som av en händelse var det faktiskt just precis det som Depor gjorde tidigare idag, mot Huesca dessutom. 

 

Huesca alltså, Aragoniens själva huvudstad, som kämpar för att hålla sig kvar i högstaligan, med presumtiva derbyn mot Lafitas Zaragoza som extra drivkraft, bjöd in oss på lilla och väldigt mysiga El Alcoraz, som dagen till ära inte var i närheten att fylla sina 8000 sittplatser. Å andra sidan fanns det ett hundratal till tänderna blåvitdraperade och idogt gastande Deportivofans bakom det ena målet, vilket gjorde massor med gott för stämningen.

 

Oltra ställde upp med en lätt modifierad version av vad som blvit den etablerade förstaelvan. Dani i mål, trots smärre skadeproblem under veckan, Colotto-Ze Castro som mittbackar, Laure till höger och med Ayoze och Morel skadade, Seoane tillbaka på vänstersidan.

Borja fick ta plats som pivote bredvid den härligt självskrivne Alex, följdaktligen fick Juan Dominguez ta ett kliv fram i banan, något som  innebar att Valerón besynnerligt nog fick sitta på bänken. Bruno Gama och Lassad fick återigen chansen att göra mer framträdande figurer, medans Guardado är lika given som alltid.

 

Första halvlek

Matchen satte igång, trevande, som de alltid gör numera när Depor spelar på bortaplan. Mycket mittfältsduttande, många avblåsningar, och några rejäla rensningar från respektive backlinjer dominerade matchbilden i inledningen. Sen fick Guardado bollen, drev upp och parkerade på sin favoritplats till vänster om motståndarnas straffområde. Efter ett par finter slog han in ett inlägg med fin potential, som dock stannade tvärt när det träffade en arm utsträckt och spänd som en pilbågssträng. Straff, tänkte vi allihopa, och medan bildproducenten vevade repriser som gjorde gällande just detta faktum, fick Depor frispark, 20 meter in på Huescas planhalva. 

Andres joggade mumlandes, eller mumlade joggandes, bort för att slå sparken samtidigt som straffområdet fylldes av nicksugna Deporspelare.

En av dem, Diego Colotto, fick perfekt träff på Guardados perfekta frispark och tryckte in bollen, otagbart, i Luis Garcias vänstra hörn. 1-0, efter bara åtta minuter. Försvarsbossen Colotto gjorde sitt sjunde mål i Deportröjan, apropå kontrakt som går ut i sommar, och gav oss den start på dagen som vi behövde.

 

Något händer med Depor när de spelar borta, det står alldeles klart. Vad det är är svårt att svara på, ännu svårare är det att förklara varför, men strax efter målet inföll den ängslighet som präglat hela säsongens helgresor, en ängslighet otäckt lik den som var ansvarig för att vi åkte ut förra året. Laget drog sig längre tillbaka, Juan Dominguez försvann helt från matchen, passningarna blev onödigt desperata, och mer eller mindre samtliga spelare föreföll stressade, möjligen med undantag för Alex och Colotto.

 

Detta kan låta onödigt negativt, men sanningen är att det är denna ängslighet som är det enda riktiga hotet mot våran nyvunna ligaledning. Så mycket kvalitet finns det nämligen i det här laget, det är jag helt övertygad om nu.

 

Med ängslan kom målchanserna, för Huesca, Tariq Spezia hade en fin nick som Dani lätt omfamnade, ett par distansskott smet precis utanför stolprötterna, men det var framförallt den ständiga oron och frånvaron av organisation på egen planhalva som bidrog till den suck av lättnad vi drog i halvtid. 

 

 Andra halvlek

Huescas anfallslusta intensifierades, ganska omgående. Tariq var hemmalagets uppenbart giftigaste vapen, och bidrog med ständiga löpningar och planens finaste bollbehandling. Efter ett anfall där åtskilliga Deporspelare hamnat helt fel fick han läget, ett pressad volleyskott tog i ribban.

 

Hemmatrycket skulle också fortsätta, och Depors misstag bli fler. Laure, som alla måste älska, bara så vi har det klart för oss, hade en av sina sämre dagar, och hans klumpiga men vanligtvis effektiva bollkontroll satte oss i trubbel, lite för många gånger. 

Den värsta sådana kom drygt tio minuter in i halvleken när ett försök till hemåtnick av Legañes egen Tintin hamnade framför fötterna på Tariq, som efter att ha spelat in bollen blev alldeles överkörd av Aranzubia, straff hade mycket väl kunnat dömas, även här.

 

Huesca fortsatte att skapa halvchanser och skapa allmän förvirring i Deporleden, detta tills en dittils rätt kass Lassad kom helt ren med Garcia i motståndarmålet. Avslutet var dock alltför klent, vilket accentuerades av att Riki strax efteråt byttes in.

 

Detta verkade stävja motståndet. Med sin snabbhet och villighet att gå in i närkamp oroade Riki hemmaförsvaret, nånting som gjorde att Dominguez till slut kom in i matchen. Depor började ta över mittfältet, främst via en för dagen alldeles utmärkt - om än ofta ensam - Alex, ytterbackarna återfanns högre upp, helt enkelt började Depors tekniska överlägsenhet faktiskt visa sig på plan. Den första chansen kom i den 76:e minuten när Alex trixade fram bollen till Riki, vars avslut bara nästan gick förbi Garcia.

 

Huesca blev alltmer desperata, men kom inte till i närheten så samlade attacker som tidigare, främst för att vägen genom mitten var stängd. Depor anföll i långa sekvenser, som alltsomoftast mynnade ut i hörnor och inkast, som i sin tur mynnade ut i nya anfallsvågor. Skölj och upprepa proceduren.

Salomão och Jesús Vázquez byttes in istället för de väldigt sällsynta Bruno Gama och Juan Dominguez, den sistnämnda visade återigen att han trivs bättre längre bak i banan.

 

Med bara två minuter kvar till full tid snappade en alert Riki upp en slarvig passning från en hemmaförsvarare. Med yta och fart och bara en back mellan sig  och målet följde Riki sin obotliga instinkt att göra saker mer komplicerade än vad de borde vara. Han gick i mitten, och en back blev snabbt tre,

Grejen med Riki, och alla andra med hans vana att krångla till allt, är att när det väl lyckas, så blir det snyggt. Små, små finter och vrickningar höll de huggande motståndarbenen borta från bollen, Riki gick rakt igenom, ignorerade sin andra instinkt att falla så fort han kommer i närheten av nätet, och placerade väldigt snyggt in bollen. 2-1, och säkrad seger. 

 

Depor firade med sin tillresta grupp fans, och Lendoiro småmyste med vid sidlinjen. Ett litet fall framåt vad gäller bortaproblematiken får man faktiskt tillstå att det var, och med tanke på alla poäng som våra konkurrenter tappade så får man betrakta det här som osedvanligt trevlig helg.  
Toppen av tabellen, stoppa det i ugnen och griljera det! 

Deportivos bästa spelare: Diego Colotto

Laguppställningar
Huesca: (4-2-3-1) García - Llamas, Josetxo, Ochoa, Clavero (Molina 79’) – Helguera, David Vázquez – Jokin (Oscar Vega 77’), Camacho, Gilvan – Tarim (Javi Martinez 77’) 
Deportivo: (4-2-3-1) Aranzubia – Seoane, Colotto, Ze Castro, Laure – Borja Fernández, Álex Bergantiños – Bruno Gama (Salomão 76’), Juan Domínguez (Jesús Vázquez 86’), Guardado – Lassad (Riki 60’)
Mål: 0-1: (8’) Colotto, 0-2: (88’) Riki 
Domare: Francisco Manuel Arias López.
Plats: El Alcoraz
Publik: 3,200 
Other statistics: Ball possession (55% - 45%); Attempts to score (6 – 8); Total shots (14 - 11); Shots on target (3 - 6); Saves by the keepers (1 - 3); Corner-kicks  (7 - 7); Offsides (2 - 1); Fouls committed (19 - 10); Accuracy in the passes (75.73% - 80.38%)