Dr Jekyll and Mr Hyde
Hemma på trygga Mestalla en sak. Utanför apelsinlundarnas förlovade stad – en helt annan sak. Nuno Espirito Santos Valencia lider av en tydlig bipolär diagnos som man måste få bukt snarast.
Välkommen till kvällens föreställning! Vi har ingen aning om hur det ska sluta. Ungefär så känns det inför en Valencia-match just nu. Står Real Madrid, Sevilla, Atletico eller något annat topplag för motståndet hemma på Mestalla så kan man ge sig fan på att motivationen finns där. Reser man bort från Mestalla för att möte ett lag av mera ”mellanmjölks”-karaktär så är samma motivation och klass som bortblåst. Då förvandlas krigarna från filmen 300 till nonchalanta, överbetalda snorungar utan någon som helst hjärta eller karaktär. Det må låta kargt och hårt, men är precis så bittert och upprört jag just nu känner över det här laget som jag inte vet om jag ena stunden vill kalla hjältar och nästa stund ser ut som legoknektar, där vi ena matchen har ett aktivt och tydligt ledarskap för att nästa match se ut att ledas ut av en blindstum missförstådd portugis.
Unai Emery i sin enkelhet vann så gott som alltid mot lagen som Valencia skulle besegra, hade betydligt svårare mot topplagen men prenumererade på Champions League-spel och tredjeplatser i Valencia. Med Nuno Espirito Santo är det ungefär tvärtom, hans lag har oerhört svårt för att knyta säcken och vinna vardagslunksmatcherna medan man har hittat ett recept att besegra de stora drakarna i ligaspelet. Till syvende och sist så är dock tre poäng mot Malaga, Deportivo eller Celta värda lika mycket som de mot Real Madrid, Atletico och Sevilla. I höstas besegrades Atletico hemma på Mestalla med 3-0, för att i omgången efter förlora mot Deportivo, på samma sätt följdes segern mot Real Madrid upp av ett turligt kryss mot Celta Vigo och samma mönster såg vi nu där Sevilla-segern senast följdes upp med förlusten mot Malaga igår. Positionen som vi satte oss i efter förra veckans seger mot Sevilla där det var klar fördel Valencia i kampen om fjärdeplatsen, det fina utgångsläget schabblades bort igår kväll igen.
Det är lätt att bli blind här och enbart se de stora matcherna och lagets högstanivå som man tydligt visat prov på vid flera tillfällen. Men lagets lägstanivå och svängningarna i formen under en och samma vecka är väldigt oroväckande och betydligt allvarligare problem. Självklart så både kan och ska man begära betydligt mer av spelarna som fick förtroendet igår, hungern och motivationen som fanns förra veckan var som bortblåst. Samtidigt så är det huvudtränarens lott att vara ytterst ansvarig för lagets prestationer, det är tränaren som ska se till att ta ut rätt lag, få fram rätt taktik till sina spelare och se till att de som är motiverade spelar. På samma sätt som ledarna i laget måste se till att ta sitt ansvar, lagkapten Parejo i första hand men även mer inofficiella ledare och rutinerade spelare som Negredo och Otamendi måste kliva fram vid de här tillfällena och se till att väcka laget när detta krävs. Igår började Valencia bra och de första tio minuterna lovade mycket, men sen föll man tillbaka i gamla synder och presterade 80 minuter som är klart underkända.
Inte någon gång under 90 minuterna igår så visade Alvaro Negredo att han är en världsspelare. Inte ens en gnutta utav Enzo Perez insats igår vittnade om att han skulle vara värd de pengarna som Valencia pungade ut för argentinaren i vinter. Listan kan göras längre utav spelare som underpresterade rejält. Otamendi var inte alls den klippan i försvaret som han visat prov på tidigare. Mängder av spelare och förmodade storstjärnor underpresterade på bortaplan, återigen. Man kan förlora matcher och man kan förlora matcher. Men sättet som Valencia uppträder och förlorar matcher likt den igår är oerhört oroväckande. Dels så är det inställningen som brister totalt, dels så är det sättet som laget faller samman likt ett korthus där ingen spelare eller ledare ute på planen går i bräschen för att stoppa detta. Dels så är taktiken som inte fungerar alls och där det känns som vi är alldeles för defensivt inställda och där anfallsspelet blir väldigt isolerat. Summasummarum så är det ingen bra ekvation med ett isolerat anfallsspel, ett mittfältsspel som är helt oinspirerat och med stora avstånd mellan sig och till övriga lagdelar samt ett försvarsspel som ständigt sätter sig i bekymmer. Enda lagdelen som fungerar och som håller nere siffrorna är Diego Alves i målet. Ingen säga att ett slutresultat på 4-0 till Malaga hade varit missvisande eller orättvist.
Det finns inga ursäkter längre. Malaga har spelat två matcher per vecka under januari-månad, Valencia har spelat var sjunde dag. Vi har bara ligan att fokusera och koncentrera oss på, samtliga rivaler har varit aktiva i Copa del Rey och i många fall även Europaspel. Då måste tränareteamet kunna förbereda laget bättre för match. Man har en i stort sett skadefri trupp där man värvat in de spelare man önskat sig. Det finns absolut ingenting att skylla på eller gömma sig bakom. Det är inte mer än naturligt att kraven i år ska vara högre än vad som kanske varit rimligt de senaste åren med mer begränsade resurser till värvningar. Här behöver man rannsaka sig. Vad som gör mig orolig är att det är samma mönster och beteende vi ser match efter match på bortaplan – lär man sig ingenting av misstagen? Hur analyserar Nuno och hans tränarteam de brister vi sett gång på gång under säsongen?
Det finns många frågor och frågetecken att reda ut just nu i Valencia. Förutsättningarna finns där och inga broar är ännu helt brända. Men tiden är knapp, Nuno och Valencia har redan slarvat bort många poäng och så många fler plattmatcher lär man inte ha råd med. För i ärlighetens namn så ser både Sevilla och Villarreal stabilare ut just nu så Valencia behöver steppa upp och detta omedelbart. Till helgen väntar en ny lurig bortamatch mot Espanyol där gäller det att Nuno gjort sin läxa och att spelarna börjar prestera, även utanför Mestalla. Det är nu som Nuno Espirito Santo på allvar kommer att testas och där hans lagbygge måste börja leva upp till förväntningarna.
