2017-09-16 16:00

Port Vale - Forest Green Rovers
1 - 1

Dr. Villarreal - Mr. Valencia 4-2: Match med två ansikten

Dr. Villarreal - Mr. Valencia 4-2: Match med två ansikten

Valencia är ute ur Copa del Rey efter en match med två helt olika ansikten, med en första halvlek som bjöd på total dominans för att sedan bytas mot en andra halva där allt plötsligt var som bortblåst. Valencia visade återigen upp den sämsta av sina egenskaper genom att släppa allt man hade och förlora på ett förkrossande sätt.

Det var alltså dags för retur i Copa del Rey, och Valencia hade ett bra läge att ta sig vidare efter 0-0 hemma på Mestalla. Emery verkade inte ta uppgiften lätt utan ställde upp med starkast möjliga lag på plan. Guaita fick logiskt nog starta i mål, med en backlinje formad av Bruno, Stanke, Costa, Dealbert och Mathieu. I mitten huserade Banega som återkommit på allvar efter sina skadebekymmer, tillsammans med Maduro. Yttrar fick Joaquin och Mata vara bakom Soldado på toppen.
För hemmalagets del såg laget ut ungefär som man kunde förvänta sig, med skillnaden att andremålvakten Juan Carlos återigen fick förtroendet. Uppe på topp hade vi inte Nilmar utan istället Rossi och Marco Ruben som anfallare. Den fullständiga truppen:

Juan Carlos, Ángel, Gonzalo, Catalá, Capdevila, Bruno Soriano, Borja Valero, Cazorla (Musacchio, m.81), Cani (joan Oriol, m.87), Marco Ruben (Mario, m.83) y Rossi.
 
Om beslutet att låta deras andremålvakt starta på plan var befogat fick vi svar på sex minuter in i matchen.
Valencia började bra, och Banega avlossade snubblande ett halvdant skott på mål som Carlos fick händerna på, men oförklarligt styrde in bollen i mål. 0-1 och Valencia hade fått en flygande start.
Inte såg det ut att gå sämre sedan då ubåtarna verkligen inte gick att känna igen. Viljan låg långt under nollgränsen, spellusten obefintlig, kämpaandan existerade inte. Det var som att hemmalaget inte ville göra något mål alls. Total dominans är nästan en underskattning. Det var nästan pinsamt att se vilka dagismisstag de gula spelarna gjorde, knappt någon passning som gick rätt.
 
För vårt kära Los Ché såg det desto ljusare ut, med vackra anfall, härliga genomskärare och väldigt pigga spelare. Joaquin var återigen bäst på plan med sin bollkontroll, fart och teknik. Mata var spelsugen, Banega likaså. Soldado hade tänt på alla cylindrar och visade upp en härlig energi.
Det var även han som skulle få utöka Valencias ledning efter tjugo minuters spel då Maduro slog en fantastisk crossboll över halva plan till Roberto som snyggt kunde ta ned bollen och direkt klippa till bollen förbi två försvarare och stackars Juan Carlos i målet. Det var inte svårt att se vilken klasskillnad det är på Valencias tredjemålvakt och Villarreals andre. Jag tror det var ett dumt drag av Garrido att låta Carlos stå i mål även ikväll då Emery och spelarna redan från förra mötet visste om att det var en mycket orutinerad målvakt som vaktade stolparna och att det inte borde vara ett särskilt stort problem att få hål på honom. Detta fick vi bevis för när Banega drog till med sitt första skott.
 
Efter det andra målet var Garridos mannar ett slaget lag. De såg ut som dyngsura hundar som för tillfället ville vara någon helt annanstans än på El Madrigal.
 
Matchen flöt på likadant under halvleken, men Villarreal kom upp i några försök till anfall som dock aldrig blev farliga. Självklart kan man tycka att Los Ché borde försökt utöka sin ledning ännu mer för att vara på den säkra sidan, speciellt med tanke på ubåtarnas läckande försvar som inte verkade kunna spela fotboll idag.
Domaren var bra och opartisk, tog de frisparkar som behövdes och friade filmningarna.
0-2 stod sig och det kändes säkert inför andra delen av matchen. I publiken hördes endast Valenciaklacken överrösta sina rivaler, det var en härligt känsla att höra.

*******
 
Knappt hann man sätta sig tillrätta i soffan innan det small. På klassiskt Valenciamanér släpptes det in ett mål efter en enda minut av halvleken. Cazorla fick äran att påbörja den långa uppförsbacken för sitt lag när han helt fri peta in bollen till en reducering.
1-2, men det här skulle väl ändå gå att greja? Hemmalaget behövde trots allt göra tre mål för att gå vidare…
 
Inte hann man fundera länge innan det var dags igen. I anfallet efter målet (?) möttes Stankevicius och Rossi vid bollen i straffområdet, där den senare teatraliskt föll handlöst mot marken och lyckades lura domaren Dominguez till att blåsa en sympatistraff inför den skränande hemmapubliken.
Pinsamt men omöjligt att göra något åt. Litauern belönades även med gult kort, och det kändes som Valencias vanliga ”tur” hade återkommit.
Rossi satte säkert straffen i mål, och det var ett faktum att de hade kvitterat en tvåmålsledning på 3 minuter.
Skulle detta komma att bli ännu ett i raden av tapp från Mestallalagets sida? Självklart.
 
Det lag som under de första 45 minuterna fullkomligt ägt matchen och gett sina motståndare en fotbollslektion gick inte att känna igen. Allt var bortblåst och inget stämde. Som vanligt.
 
En kvart efter kvitteringsmålet var det dags att slänga ut Valencia ur cupen.
Denna gång fick Ruben äran att sätta bollen i mål till 3-2 och vändningen var ett faktum. Pinsam var känslan som smög sig på en, och det var inte långt ifrån att jag stängde av tv:n redan där.
Men, det här kunde ändå gå vägen. Ett enda futtigt mål till och saken skulle vara biff.
Tråkigt nog ville Los Ché inte få igång sitt spel. Passningarna var lika dåliga som ubåtarnas var i första halvlek och chanserna uteblev. Vicente kom in istället för Mata, men det blev inte fart på spelet för det. Banega byttes mot Topal, det hjälpte inte. Mathieu skadade sig tråkigt nog, Jordi Alba kom in. Inget hjälpte, allt var låst likt en förbannelse.
 
Från att ha gått från att vara på väg att bli det första laget att besegra Roigs barn på hemmaplan till att bli förnedrade på tjugo minuter, resultatmässigt. För spelmässigt lyste inte Villarreal precis, men som utav ett trollslag började deras passningar nå igenom Valencias annars extremt täta backlinje.
 
Det blev gnälligt, Joaquin knuffade irriterat Borja Valero varvid båda belönades med varsin ostskiva. Spiken i kistan kom under tilläggstiden när Rossi gjorde sitt andra mål förbi en chanslös Guaita.
 
4-2 och utslagningen var ett faktum. Även en utvisning vi missade blev ett faktum när vår käre kämpe Joaquin Sanchéz fick direkt rött kort efter att ha förolämpat domaren för sin insats vid den blåsta straffen. Detta gör att han kommer missa derbyt mot Levante på söndag.
 
Jag vet inte om det finns någon förklaring till detta ras, till en så radikal förändring av en matchbild. Detta borde aldrig få hända, och borde inte ha hänt. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är: Valencia ville inte vinna. De ville inte ta sig vidare i cupen. Om det beror på att de hellre gav lillebrorsan en chans att glänsa i en turnering för att fokusera på ligan och det mer prestigefulla Champions League, vet jag inte, men det kändes verkligen som det. Det går inte att annars förklara ett så fatalt ras, en så stor förändring i inställning och spel från en halvlek till en annan. På den kvarts vila man har borde det rimligen inte gå att tappa allt, verkligen allt. Helt ärligt så borde det vara en fördel att slippa fokusera på minst två matcher till och istället satsa allt på ligan och CL, och jag hoppas innerligt att detta var förklaringen till dagens pinsamheter, att det inte är något annat som klämmer i laget. Jag vägrar helt enkelt tro det, och jag antar att de flesta håller med mig på den punkten.
 
Det är bara att gratulera lillebrorsan (ja, ni är fortfarande det) till vinsten och önska lycka till i cupen. Det kanske är er tur att vinna den i år.
 
För vår del är det bara att skaka på huvudet, glömma dagens drabbning, se fram emot Levantemötet i Valencia på söndag och blicka mot Tyskland och Champions League om drygt en månad.

Andreas Manea2011-01-06 22:49:02
Author

Fler artiklar om Valencia