Krönka: Drömmar om Wembley
Tankar timmarna innan avspark. En känslomässig berg-o-dalbana ryms just nu inombords. Om fem timmar inleds äventyret.
Gåshud på armarna. Fjärilar i magen. Tankar som svävar iväg. Jag vill vara där på Mestallas branta läktare ikväll. Känna lukten av grillad chorizo och hemmarullade ”cigaretter”. Höra CL-hymnen spelas och lagen vandrar in. Vara ett med den kokande grytan som kallas Mestalla. Jubla och kramas tillsammans med okända mustachprydda spanska farbröder. Jag vill vara där och bära fram mitt älskade Valencia.
Det är bara timmar kvar till avspark i klubbens största match på många år. Inte den viktigaste kanske, men den absolut största vilket märks tydligt. För egen del fungerar inte kroppen eller hjärnan riktigt som den brukar en sådan här dag. Det är bara en enda lång väntan på att domaren ska stoppa pipan i munnen och blåsa igång matchen. Sedan väntar 90 minuter inuti en bubbla. En känslostorm som inte går att beskriva eller framkalla i andra sammanhang. Hopp och förtvivlan. Glädje och sorg. En berg-o-dalbana utan dess like.
Den här matchen mot Schalke är så mycket mer än bara en åttondelsfinal i Champions League. Klubben har själv producerat filmer för att höja temperaturen inför matchen och knyta samman dåtid med nutid. Vi har vår historia i den här turneringen, med ikonen Juan Sanchez två mål mot Leeds i semifinalen 2001 hemma på Mestalla. Juanitos uppsträckta armar och fullkomliga glädje. Mål som tog oss till Champions League-final igen. Vi minns tyvärr även Santiago Cañizarez tårar efter en andra raka finalförlust. Bilder som etsat sig fasta i minnet och som är en stor del av våran historia.
Det är lite grann Valencia mot världen. Valencia mot sina demoner och sin historia. Halva Spanien håller samtidigt på Schalke ikväll på grund av en viss Raul hos bortalaget. Den här Raul Gonzalez Blanco som sänkte oss i CL-finalen 2000 återvänder alltså till Valencia. Ödets ironi eller en perfekt möjlighet till återupprättelse? Det är utan tvek nya tider nu, ett nytt Valencia och nya motståndare. Men det hindrar inte drömmen. Ingen inom Valencia kalkylerar med att laget ska ta sig till CL-final, i alla fall inte den här säsongen. Målsättningen är mycket mer försiktig och kanske realistisk.
Eller bara tråkig.
Att vara realist är inte alltid det allra roligaste eller mest spännande. Att drömma är något av det mest fantastiska man kan göra. Drömmar kan ingen ta ifrån oss. Så låt oss drömma tillsammans om en vår som går i Valencianskt tecken där underverk tillåts att ske och nya hjältar kliver fram. Där våran historia får ännu ett magiskt Champions League-kapitel. Ikväll inleds äventyret med en episk afton på Mestalla. Vägen ligger långt ifrån spikrak framför oss, men målet är desto tydligare. Släpp fram alla känslor och våga drömma!
Vi ses på Wembley den 28:e maj!
A por ellos!!
