En hyllning till Vitolo - Sevillas okrönte konung

En hyllning till Vitolo - Sevillas okrönte konung

Det finns spelare och så finns det spelare. Vissa är totalt briljanta emellanåt, får de stora rubrikerna, men är lika ofta helt under isen, gnäller, och sänker sitt lag när det går lite emot. Sedan finns de spelare som sällan hyllas i speciellt stor utsträckning, men som alltid gör sitt jobb, som aldrig klagar, och som förstår att laget är viktigare än jaget. Det här är en hyllning till just en sådan spelare – Vìctor ”Vitolo” Machìn

Vitolo har gått ifrån relativt okänd till hyllad på bara några veckor. Han började med att bli stor hjälte när han till stor del på egen hand sänkte Borussia Mönchengladbach i Europa League med två vackra mål. Och i mötet med Deportivo någon vecka senare var det dags för ny Vitolo-show. I en match som slutade 4-3 till Sevillas fördel gjorde Vitolo på nytt två mål, skapade en straff, och avslutade sedan en perfekt eftermiddag med att skjuta in segermålet via en försvarspelare. Dessa prestationer väcke förstås ett mindre eko i fotbolls-europa, och när han som grädden på moset gjorde Europa Leagues tidigaste mål någonsin (13 sekunder) mot Villarreal började det till och med snackas om att denna 25-åring förtjänar en chans i det välmeriterade spanska landslaget. Att förbundskapten Del Bosque var på plats bromsade förstås heller inte den diskussionen.

Men den här texten borde egentligen ha skrivits betydligt tidigare, före snacket om landslaget, och före målkavalkaden, vilket också var den ursprungliga tanken. För visst kan det bli aningen tröttsamt när spelare hyllas först när målen början trilla in, som om allt i fotboll handlar om att hamna i målprotokollet. Visserligen är mål förstås helt centrala för att vinna matcher, men det finns så mycket annat som är precis lika betydelsefullt, som får alldeles för lite uppmärksamhet. Vitolo ska förstås hyllas för de mål han har gjort på slutet, men han är värd att beundra av så många andra anledningar. Vissa skulle hävda att han inte varit så mycket mer än okej under sina dryga 18 månader i Sevilla, utan blommat ut först de senaste 2,3 veckorna.
De skulle inte kunna ha mer fel.

Vitolo, eller Víctor Machìn som han egentligen heter, föddes den andra november 1989, i Gran Canarias huvudstad Las Palmas. Många av de bästa yttrarna i dagens fotboll var på en hög nivå ganska tidigt, som taniga, kvicka talanger som rände ute på en kant redan som tonåringar. För Vitolo var det lite annorlunda. Som 20-åring var han långt ifrån den stora scenen, då han blev uppflyttad ifrån Las Palmas C-lag till Las Palmas Atlético, klubbens B-lag. Vitolo stannade en säsong i B-laget, innan han inför säsongen 2010-2011 blev uppflyttad till förstalaget. Fortfarande långt ifrån stjärnglans och berömmelse, men en bit på väg.

Första säsongen i Segunda división blev ingen succé, då Vitolo på tio matcher gjorde ett mål. Genombrottet i den spanska andradivisonen kom säsongen därpå, när den dåvarande 22-åringen hittade nät tio gånger på 36 framträdanden. Vitolo fortsatte 2012-2013 på den inslagna vägen, med hela 15 mål på 39 matcher. Han stod dessutom noterad för sju assister. Utvecklingen gick förstås inte obemärkt förbi, något som visade sig den 29 juni 2013, då Vitolo gjort klart med en ny klubbadress – Sevilla FC.

Det var nog fler än undertecknad som misstog sig på Vitolo under dennes första tid i Andalusien. Han såg ut att ha en fin fysik, men i övrigt verkade han inte vara något extra. Att Emery gav honom relativt stort förtroende var därför överraskande, men Emery hade sett det som många av oss andra missat, och som det dröjde alldeles för lång tid för mig att inse.

Vad är det då som gör Vitolo så oerhört värdefull för Sevilla? Låt mig göra det enkelt och använda ett ord – inställningen. Jag har sett få yttrar i min karriär som sliter så mycket i båda ändar av planen som Vitolo gör. I ena sekunden är han nere och nickar bort ett inlägg – i den andra är han med och kontrar. Han är en lagspelare av guds nåde, som på många sätt borde vara en dröm att ha i laget som tränare. Oavsett om det handlar om en cupmatch mot Celta Vigo borta eller om möte med Real Madrid på Bernabeu kan man lita på att Vitolo tar sitt ansvar, att han gör sitt jobb till 100 procent. Och även om Sevilla förlorar brukar man kunna konstatera efteråt att vänsteryttern med nummer 20 på ryggen åtminstone kan lämna matchen med hedern i behåll. Att ha en sådan spelare, som alltid gör sitt jobb, och som samtidigt har en vana att vara bäst när det gäller som mest, det är ovanligt, och framförallt – extremt värdefullt.

Ibland kan man fundera över om Vitolo verkligen tillhör samma ras som alla oss andra. Människor är i grund och botten ganska komplicerade varelser, ofta starkt påverkade mentalt av det som sker runt omkring, vilket för 99 av 100 spelare innebär vissa perioder av dålig form, med brist på självförtroende. För Vitolo verkar inte formdippar existera. Han liknar på många sätt mer en robot än en människa. Intelligent, felfri, outtröttlig.

Intelligensen på fotbollsplanen har han utvecklat under tid. Den syntes inte till speciellt tydligt under Vitolos första tid i Sevilla, men den har blivit mer påtaglig för varje månad. Han är idag en mästare på att värdera situationer, offensivt och defensivt, med eller utan boll. För han är en mästare defensivt. Inte enbart för att han sliter, han gör det smart också, vilket kanske inte alltid är lätt att uppfatta eftersom en ytter främst studeras och bedöms efter offensiva aktioner, men följer man honom noga blir det tydligt hur skicklig han är defensivt. Med sina 100 brytningar den här säsongen har han t ex brutit betydligt fler bollar än Ronaldo och Bale tillsammans. Visserligen ligger dessa yttrar något högre i sin utgångsposition, men statistiken bekräftar ändå Vitolos defensiva skicklighet.

Vitolo är också värd att hylla för sitt sätt att uppträda på planen när bollen är ur spel. Många andra har en tendens att tappa huvudet när saker inte riktigt blir som de tänkt sig. Det kan handla om att domaren tagit ett felbeslut, att lagkamraterna slagit bollen på fel ställe, eller att det egna spelet helt enkelt inte fungerar. Barcelona-ägde Gerard Deulofeu är ett slående exempel på detta. När allt inte är tipp-topp slår han ut med armarna, klagar, ibland ser han mer eller mindre gråtfärdig ut. Unai Emery är ingen stark anhängare till den här typen av beteende, och därför har han byggt sitt framgångsrika lag kring spelare med motsatt attityd. Carrico, Krychowiak och Coke är alla goda exempel på detta, men frågan är om Vitolo inte är den spelare som personifierar det allra bäst. Sättet han uppträder på efter ett anfall, misslyckat som lyckat, säger det mesta. Alltid långsamt, harmoniskt joggandes tillbaka. Inget gnäll. Aldrig.

Nu har jag inte ens nämnt det som kanske är det mest utmärkande för Vitolo – fysiken. Han är kraftigt byggd, och starkare än de flesta yttrarna i La Liga, vilket syns tydligt i närkamperna. Han har dessutom en snabbhet som är mycket underskattad. För även om frekvensen i steget ibland gör att Vitolo inte ser snabbare ut än genomsnittet är de oerhört få spelare som hänger med när 25-åringen sätter fart. Det kraftfulla steget har t ex förvandlat Mönchengladbachs backlinje till statyer, och det har säkerligen fått Arbeloa att drömma en del mardrömmar efter mötena med Sevilla.

Det är snart dags för Vicente Del Bosque att ta ut de mannar han vill ska representera Spanien i det kommande EM-kvalet. Huruvida Vitolo belönas med en landslagsplats eller inte efter sina insatser återstår att se. Klart är i alla fall att 25-åringen växt ut till en av de bästa spelarna i sitt klubblag. Kanske är han bäst av dem alla.

Källor: www.ifp.es, www.transfermarkt.com

Philip Petterssonphilip.g.pettersson@hotmail.com2015-03-16 19:00:00
Author

Fler artiklar om Sevilla

Tuff start för Sevilla - När allt inte går enligt planen