En Valencianista i Barcelona, del 1
Hur är det att som utböling leva i fiendeland? Hur är det att fortsätta hålla sitt lag kärt mitt i en stad full med oliktänkande? Hur är det att klara av att se reaktionerna i folks ansikten när man råkar berätta om vilka man kommer stödja ikväll? Tre frågor jag som trogen Valenciasupporter ställde mig själv innan jag gav mig ut på gatorna i Barcelona för att utforska fotbollslivet.
Att det skulle vara lätt trodde jag aldrig, men jag trodde heller aldrig att man skulle stöta på så många förvånade ansikten varje gång man uttalade de magiska orden.
Hemma i Sverige möts man mest med en uttråkad min när man råkar glida in på ämnet och slänger ut sig att man varken bryr sig om Real Madrid eller Barcelona i den spanska ligan utan att hjärtat vilar hos en mycket mindre klubb, knappt känd och långt ifrån lika respekterad.
Valencia är en mycket speciell klubb. De har långt ifrån lika hög status som de två monsterklubbarna som hela världen känner till. De har inte ens i närheten samma ekonomiska styrka, och har spelare som håller långt ifrån samma klass som de flesta i de två andra lagen.
Men de är samtidigt ett lag som för alltid kommer finnas på förstaplatsen, högst upp på prispallen i mina ögon. Därför har det alltid känts som att det var helt fel stad jag skulle slå ner mina bopålar i, men aldrig har den känslan varit så stark som de senaste dagarna.
Hela Barcelona sjuder av fotbollsintresse, oavsett var man rör sig så påminns man om var man är. De blåröda färgerna finns i allt, överallt. Från det specialdesignade kylskåpet i vitvarubutiken och småkidsens jackor till halsduken som är upphängd på väggen i den irländska baren – allt visar att allt folk här har sina hjärtan målade i rött och blått. Nästan allt folk.
Det passerar inte en dag utan att man diskuterar fotboll med någon, oavsett om det är i butiken, på restaurangen, på gatan, någon har alltid något att säga om den förra eller kommande matchen. Det spelar ingen roll om det är gammal, ung, kvinna, man, fotbollsintresserad, icke fotbollsintresserad, alla har något att kommentera. När man sedan oundvikligt avslöjar att man inte är infödd katalan eller spanjor är det lika oundvikligt att komma ifrån frågan ”Pero estás con el Barca, no?”
Nej jag hejar inte på Barcelona. ”Lo siento”. Och innan man får den där konstiga blicken är det bäst att avslöja att man heller inte är Madrileño. ”Men, tittar du inte på fotboll?”
Om de bara visste. ”Estoy con el Valencia”. Jag borde ta och filma folks ansiktsuttryck för varje gång jag uttalar den meningen. Det är som en masspsykos i den här staden, alla ser exakt likadana ut efter att ha hört de fyra orden.
Det är som att titta rakt in i något som liknar en scream-mask. Ögonbrynen höjs minst en decimeter uppåt, munnen förvrängs i en avlång bananliknande rörelse och ögonen ser ut som mindre bowlingklot.
Då är det ändå Valencia vi talar om, det kunde varit betydligt värre. Att vara Madrileño i Barcelona är som att springa naken ute på La Rambla (Ja, det är faktiskt lagligt att göra det). Avslöja det vita hjärtat och hela stadskärnan med 1.7 miljoner invånare kommer för en sekund stanna upp och vända sig mot dig.
Jag tyckte rätt synd om killen på puben som utan att tänka sig för högt skrek ”manooooo” när reprisen av Busquets handssituation vevades upp under returmötet av Copa del Rey-kvartsfinalen förra veckan.
Jag tänkte inte på att jag själv skulle sitta i den situationen.
En vecka senare, Valencia hade slagit ut Levante och skulle självklart möta Barcelona i semifinalen. Samma pub, den irländska med Barcelonahalsduken, betydligt mycket mindre folk vid borden, men nervositeten dinglandes i luften. I alla fall för mig. Folket runt omkring kändes rätt bekväma, och hade antagligen tagit ut en enkel seger i förskott.
Pinto tar århundradets mest solklara hands utanför straffområdet. Jag stirrar på skärmen. Väntar på domaren. Inget händer. Publiken på Mestalla vrålar och busvisslar. Publiken i Barcelonas stadskärna är knäpptyst. Det dröjer några sekunder innan jag förmår mig öppna munnen och likt Soldado protestera mot den mest uppenbara utvisningen jag sett på sistone. Inga större reaktioner mer än några nedslagna blickar mot mitt bord.
27:e minuten. Jonas trycker in 1-0. Min självbehärskning försvinner, jag sträcker upp armarna mot taket, ställer mig upp och vrålar. En millisekund senare kommer jag på vad det är som händer. På det korta ögonblicket hinner situationen ikapp mig. Vänta. Stopp. Det är tyst runt mig. En snabb blick åt sidan, hundra blickar tillbaka. Inte ens under den gången man stod på scenen framför alla sina skolkamrater kände jag mig mer uttittad än nu.
Det var som att hela lokalen stannade upp och all fokus riktades mot den unga killen som fått en knäpp och ställt sig upp med armarna uppsträckta när Barcelona åkt på ett baklängesmål. Då hade jag ändå inte tagit på mig min Valenciatröja.
Plötsligt förstod jag hur det var att skrika HANDS när en Barcelonaspelare rör bollen efter ett Real-inlägg.
En stund senare gör Puyol mål. Jag är den enda som sitter ner. Återigen uttittad, ännu ett skämtsamt muttrande från mitt sällskap att jag skämmer ut dom.
Tredje gången allas blickar vänds mot mig är när Barcelona tar ledningen. Hela stället står upp, jag sitter kvar. Alla börjar kramas, jag börjar le. Jag börjar le och ropa att det inte var mål. Återigen stannar allt upp och jag vill gömma mig under bordet.
Om blickar hade mördat hade jag nu antagligen legat i koma, minst. När Messi missade sin straff höll jag på att gå vidare från koma till…nästa steg. Men jag lyckades faktiskt behärska mig.
Som tur var slapp jag få en käftsmäll. Oavgjort kändes okej och jag var nöjd. Mer än nöjd. Valencia hade spelat riktigt bra fotboll och Barcelona hade levt på de tre extraspelarna som för dagen var klädda i gult.
Hade jag tur som klarade mig så lindrigt? Nej, knappast. Fotbollsvåld är ingen kultur i det här landet, det existerar i princip inte. Man behöver aldrig vara rädd, om man inte har fobi för att bli synad från topp till tå av folk med rödblåa halsdukar när du inte jublar i takt med dom.
Känslan jag hade från början förstärktes efter denna kväll. Jag bor absolut i fel stad, det är inte här jag har mitt hjärta. Men ibland kan man inte göra något åt saken, utan jag får fortsätta nöja mig med att stolt ha min mobilbakgrund med Valenciaemblemet på, och tyst men glatt titta på folket med sina randiga tröjor och minnas att någon dag kommer jag få jubla utan att bry mig om reaktionerna från folket runt omkring.
Förhoppningsvis kommer den dagen redan nästa vecka på Camp Nou, mitt i den kokande grytan.
AMUNT VALENCIA!