En Valencianista i Barcelona, del 2: Dagen storstaden togs över
Hur är det att som utböling leva i fiendeland? Hur är det att fortsätta hålla sitt lag kärt mitt i en stad full med oliktänkande? Hur är det att klara av att se reaktionerna i folks ansikten när man råkar berätta om vilka man kommer stödja ikväll? Tre frågor jag som trogen Valenciasupporter ställde mig själv innan jag gav mig ut på gatorna i Barcelona för att utforska fotbollslivet. Följ med på andra delen av mitt korståg i fotbollens kokande gryta
Jakten på biljetter till returen i Copa del Rey började redan direkt efter matchen i Valencia, där slutresultatet yppade ett rätt bra läge för Valencia att ta sig vidare till final. Tanken var att på något sätt få tag på platser tillsammans med Valenciaklacken och på så sätt skapa underverk på Camp Nou.
Men vem har sagt att det är lätt att få hjälp med saker och ting i Spanien? Otaliga samtal och mail senare lyckades jag få svar på vilka sektioner av arenan som var reserverade för Valencia. Men inte gick det att köpa några biljetter där inte. Valencia sålde bara på plats i staden och Barcelona hade inget med saken att göra.
Besviket tänkte jag att jag åtminstone borde köpa mig in på grannsektionen, vilket inte var några problem.
Behöver jag nämna hur höga mina förväntningar var på mitt kära lag inför matchen? Bland kollegor och vänner nämnde jag stolt och självsäkert att jag skulle gå på matchen, och nästan lika självsäkert vilka som skulle vinna. ”Var försiktig med att prata för mycket om ditt lag i den här staden”, var väl det man mest hörde. Återigen känslan om att jag är helt fel ute här borta.
Barcelona behövde väl knappast satsa på cupen, kombinerat med de många skador de drabbats av kändes detta som ett perfekt läge för mina hjältar att äntligen ta sig till final i cupen.
1000 supportrar var på väg från Valencia för att stötta sitt lag på Europas största arena, och ju närmre matchdag man kom, desto mer pirrigt blev det.
Att för första gången hitta vägen till denna arena var knappast ett uppdrag för en raketforskare. Inträngd på tunnelbanan var det bara att följa den enorma folkströmmen som flöt på mot fotbollens finrum.
Camp Nous läktare skymtade bakom bostadshusen, och ju mer jag närmade mig fick jag känslan, eller rättare sagt, brist på känsla för vad som skulle komma.
När jag väl stod där, omringad av tusentals rödblå-randiga människor och tittade upp mot den ståtliga byggnaden, Barcelonas fotbollsborg, förstod jag inte riktigt vad jag tittade på. Jag fick flashbacks till den gången jag för första gången ställdes framför Mestallas läktare, den gången jag inte hade särskilt mycket kunskap om Valencia, inte riktigt visste vad det var. Jag mindes den storslagna känslan som sköljdes över mig den gången, hur jag fick gåshud på armarna, hur jag förundrat tittade upp mot betongklumpen som sträckte sig upp mot himlen, hur klubbmärket stolt fulländade den magiska känslan.
Nu tittade jag upp mot en annan betongklump, en enorm betongklump utan personlighet, utan karaktär. Det kan låta som en beskrivning av en person, men för mig och de flesta fotbollssupportrar berättar arenan mycket. Arenan är en del av klubbens hjärta, en del av stämningen, en del av det magiska med fotbollen. Den här dagen kände jag ingenting av detta.
Jag beslutade mig för att precis som i Valencia ta mig en runda runt arenan för att suga in stämningen. Den uteblev. Eller jag hittade den på en plats, i en park utanför arenan där ett par hundra cules hade samlats för att sjunga Barcasånger, men det var också allt jag såg. Resten var ett enormt hav av människor som mest i tystnad trängdes för att ta sig in till arenan. Jag blev förvånad, det var inte vad jag hade väntat mig. Vart var den enorma glädjen över att ens lag snart skulle äntra arenan? Vart var musiken, sångerna, de mest hängivna supportrarna som skapade det man kallar fotbollsstämning?
Jag började fundera på om det var mig det var fel på, är det jag som har ett för vitt hjärta för att inte kunna ta in känslan i den här staden? Kanske, delvis. Men det går inte att undgå att den slutsats jag kom fram till egentligen var en annan.
Efter att ha gett upp hoppet på att ersätta min hemma i Sverige glömda Valenciahalsduk i stånden på gatan utanför (det fanns till 100% endast Barcelonaprylar att köpa) började jag ta mig upp för trapporna.
Redan halvvägs hörde jag klart och tydligt vilka som skulle vinna matchen, tvåsiffrigt! Valenciasupportrarnas underbara sånger ekade i gångarna och för första gången fick jag den där känslan, hemmakänslan.
Jag steg ut på läktaren, och nu kom jag fram till min slutsats, det jag tidigare funderat över. Det är för stort. All den där genuina känslan man får på t.ex. Mestalla försvinner på grund av Camp Nous storlek. Här kan man inte ta en runda runt arenan och andas in dess energi, för mellan gatan och betongen är det på sina ställen över 100 meter långt, vilket tvingar alla att gå på trottoarerna bland bilar och försäljningsstånd. Fantastiskt att man även från den högsta punkten inne på läktaren kan se planen förvånansvärt bra, men avståndet till mattan är så mycket längre än från Mestallas branta läktare, vilket tar bort mycket av det genuina med det hela.
Förbannad över att tvingas sitta fem meter ifrån de fantastiska supportrarna på andra sidan stängslet satte jag mig huttrande ner för att lyssna på sångerna. Jag noterade hur fantastiskt det var att en bortaklack kunde vara tre gånger större än en hemmaklack och låta så mycket mer än en hel arena med 70´000 personer. Den här matchen var redan vunnen, det var utklassning på läktaren.
Fabregas gjorde 1-0, Los Valencianos skrek och sjöng högre än någonsin. Det syntes att katalanerna kände sig i underläge, för ju längre matchen led, desto mer aggressioner riktades mot de glada vitklädda på General 521. Senare blev det inte vackrare. Slagord började eka från båda håll, en blandning av politik och fotboll. Det blev hårdare tongångar och vakterna beslutade att flytta på oss några meter från stängslet, något överdrivet men kanske lika bra. Vid 2-0 var det fullt verbalt bråk och fler vakter kallades in. För första gången fick jag uppleva den spanska fotbollens baksida, som är långtifrån fysiskt aggressiv, men rätt rå verbalt.
Fantastiska Valencianos på Camp Nou
Matchen i sig verkar ha upplevts på olika sätt. Från läktaren såg jag den som ett misslyckande från Valencias sida. Det var inte mycket positivt att se, och visst bidrog den bitande iskylan uppe på läktaren till besvikelsen, men tyvärr var Los Ché aldrig riktigt nära att ens hota Barcelonas seger. Oskärpa och enormt många individuella misstag från annars rätt stabila spelare, Adil Rami inräknad. Hemmalagets mittfält hade många gånger lekstuga, och Valencias backlinje var extremt oskärpt.
All heder åt de kära passionerade Valenciafansen, men idag räckte det inte. Besvikelsen sköljde över mig ännu en gång, jag som hade trott så starkt på ett avancemang. Gladare var alla cules, och jag knäppte jackan och begav mig hemåt i natten, väldigt besviken på kvällen och med en ännu starkare känsla än förut, en känsla av att jag fortfarande befann mig i fel stad, bland fel människor, vid fel arena.
Besvikelsen försvann dock när jag tänkte tillbaka på de storsegrar som tagits idag, den första på läktaren, den andra i mitt hjärta och den tredje på Barcelonas gator.
Valencia hade återigen tagit mig med storm, tyvärr inte spelmässigt, men känslomässigt blev jag ännu en gång besegrad. Om jag någon gång tidigare tvivlat, kunde jag nu inte vara mer säker. Valencias klubbmärke kommer för alltid slå i mitt hjärta, och jag avslutar det hela med ett utrop från Chéfansen på Camp Nou: Hasta la muerte!
AMUNT VALENCIA!
