Fotbollens rätta sida
Det är det här fotboll handlar om, det är såhär fotboll ska vara. Inget annat än 100% kärlek, adrenalin och gåshud.
Det pratas extremt mycket om två lag från den spanska ligan i dagsläget, känns som att det knappast behövs en presentation av dessa. Det är ”dom två giganterna” som är det enda som gäller för 95% av befolkningen i detta land när man nämner La liga, allt det andra är som en biroll, något som bara finns för att fylla ut tabellen. Kanske med all rätt, när man ser hur mycket de vinner, hur mycket show som uppstår när de är i farten och hur mycket pengar det handlar om. Det är värvningar hit och dit, sponsorer hit och dit, fullsatta arenor till varje match, borta som hemma.
Men det är knappast med all rätt för de, oss, som har haft äran att bli invigda i ”den okända delen av spanska ligan”. Vi som haft lyckan att trots hysterin kring giganterna kunnat se förbi dessa och intressera oss för resten, följt dom och fastnat för dom, oavsett om det är på plats eller bakom tv-skärmen.
För fotbollen är mer än spektakulära värvningar, diviga superstjärnor som endast lockats av en fet lönecheck och äran att få representera ett av de två ”största lagen i historien”. Ni som tror att detta är allt fotboll är… jag tycker synd om er.
Fotboll handlar om känsla, samhörighet, glädje, tårar, spänning, förväntan och mycket mer.
Det är en fantastisk glädje och spänning man känner, stående invid Mestalla en fredagskväll, tillsammans med tiotusentals andra människor, och se Valencias spelarbuss sakta glida förbi folkmassan, bortmotade av beridna poliser. Att höra jublet öka i styrka när bussdörren några meter bort öppnas och spelarna som hör till laget man älskar en efter en tar sig ut ur bussen för att röra sig in till arenan, hysterin över att få se och höra sina idoler är obeskrivlig.
Det är en otrolig samhörighet när man ser sig runt ute på torget, studerar människorna, ser alla slags personer röra sig in mot stadion som precis har slagit upp sina portar. Funktionshindrade, småflickor, gamla damer och herrar, tonåringar, familjer… alla har plats, alla är där för en och samma sak. Fotboll.
Spänningen som stiger när man passerat spärrarna och tar trappstegen upp mot läktaren, när man ser Mestallas innandöme ståtligt torna sig upp framför en, höra jublet och musiken. Det finns ingen större adrenalinkick.
Romas spelare, något försenade, stiger ut för att känna på gräset och möts av en visselorkan utan dess like. Jag kan bara tänka mig hur det vore att stå där nere och stöta emot en vägg av oljud. Men spelarna är proffs och tar inte åt sig av detta, ganska humoristiska inslag enligt mig. Allt är en del av det vi kallar fotboll.
Ännu mer glädje när lamporna släcks och Valencias spelare, en efter en springer ut på planen för att motta publikens starka jubel efter en kort presentation från speakern. Alla presenteras, från tredjemålvakten till lagets massör. Och alla får applåder, vissa mer än andra. Högsta decibelnivån uppnåddes när legenden Albelda, publikkära Aduriz och Soldado samt sist men knappast minst Matas namn ropades upp. Det går att ta på stämningen, på välkomnandet alla spelare får, speciellt nyförvärven som gör sin första match på hemmaplan inför sin nya publik.
Förresten sa jag att alla fick applåder? Rättning: Alla förutom en. Den enda som fick en större visselorkan emot sig än Totti, under nästan hela kvällen… Ever Banega. Från att han sprang in på gräset tills slutsignalen gått fick han minsann veta att han levde. Jag själv rätt oförstående, var tvungen att fråga folket bredvid mig, varför? ”De flesta är missnöjda med honom, han är en bra spelare men han ger aldrig 100% på planen, han är bara här för sin lön” ”Sen han blev fotad med Real Madrid tröjan på sig i Madrid nyligen har han inte blivit förlåten, han ränner bara runt i stan och super”.
Samhörigheten och kollektivkänslan ökar ännu mer när alla ställer sig upp för Comunidad Valencianas hymn, trots att man knappt förstår något ord av då den är på Valencianska. Men det hindrar en inte från att skrika med i ”Visca Valencia”.
Förväntan stiger när matchstarten närmar sig, och ökar ännu mer när den är igång. Lyckan man upplever när man ser den vackra fotboll ens lag spelar. När det betydligt mer stjärnspäckade italienska laget får ägna 80% av sin tid till försvar, när de briljanta passningarna avlöser varandra, finterna är spektakulära och nyförvärven visa att de är där för att ge allt, då är stoltheten total. Stoltheten över att få vara med och dela något så härligt och att få stödja sina idoler i sin fight. Obeskrivligt.
Applåderna varje hemmaspelare får när de gör något bra på planen, byts ut eller in, allt bidrar till den fantastiska stämningen och lyckan man får över att vara där.
Jag må ha använt de flesta känslobeskrivande substantiven som finns, men ett av dem kommer jag aldrig använda- Hotfullhet. Något sådant existerar inte på Mestalla, och säkerligen heller inte på de flesta av arenorna i Spanien. Staket, nät, barrikader… inte ett spår av något av det. Det är en barnlek att ta sig ner och springa ut på planen, men det finns inte någon som ens skulle tänka tanken att göra det, ingen är där för att skämma ut sig, ingen är där för att förstöra.
Varenda kotte som satt sin fot på Los Chés hemmaarena den dagen är endast där för en enda sak, för det ord, begrepp jag spenderat artikeln på att dissekera och dela upp i små bitar, för att forma till en helhet. Fotboll.
Ni som ser annorlunda på saken, jag kan utan att ångra mig säga att ni har tolkat allt fel. Det är det här allt handlar om, det är det här fotboll är.
Ni som säger att all fotboll i Spanien består av Barcelona och Real Madrid, ni kunde inte ha mer fel.
Världens bästa liga vore inget utan Valencia, Sevilla, Villarreal, Atlético, Espanyol, Athletic och alla de andra. Det är lag som dessa, som utan de enorma summorna pengar andra disponerar över kan hålla den riktiga fotbollen levande, som kan visa resten av världen att de är på riktigt och att de kämpar, inte för PR och spektakulära värvningar, utan för att forma ett homogent kollektiv och spela det vi alla vill se – Ren, naturlig fotboll.
