Från 3-6-1 till 3-5-2 och serieledning. Vad händer i Sevilla?
När försvaret läcker som ett såll, anfallet känns totalt genomstrypt och när säsongsinledningen inte riktigt blir som man tänkt sig och man känner att krisstämpeln är på väg att flåsa en i nacken, vad gör man då? Likt när man spelar FIFA och allt bara känns fullständigt hopplöst och uppgivet och man tänker ”fuck it” och i desperation växlar över till totaloffensivt. För det är precis denna ologiska förvandlingen Sevilla genomgått – och som också har blivit det magiska vinnarkonceptet.
Fjolårets säsong blev aldrig riktigt som någon tänkt sig. Tränare efter tränare avverkades, rekordköpet Luis Muriel floppade och Óscar Arias visade sig vara helt fel man att ersätta demonsportchefen Ramón Rodríguez Verdejo, mer känd som ”Monchi”. Strukturella förändringar och en nystart krävdes och inför denna säsong klev tränarikonen Joaquín Caparrós in i en skräddarsydd roll som ”fotbollsdirektör”. Caparrós som ifjol fick knyta ihop tränargärnings-säcken, så fint, i klubben där allt tog fart och började. Detta när han med fyra omgångar kvar fick ta över Sevilla efter att både Eduardo Berizzo och Vincenzo Montellas avverkats som tränare under samma säsong.
För undertecknad är kanske den sistnämnde mest känd för det oförglömliga citatet ”Vi har identifierat deras svagheter”. Detta sa han inför Europa League-semin mot Sevilla för drygt tre år sedan, då som tränare för Fiorentina.
Kontentan?
Sevillas dåvarande tränare sa inte så mycket då utan lät laget tala på planen – som brukligt. Första mötet slutade med en 3–0-seger för Sevilla i Aleix Vidals genombrottsmatch när Emery med sin vana trogen experimenterade med spelares positioner. Vidal fick då spela högerback och gjorde matchens två inledande mål. Montellas uttalade stenkoll till trots så slutade det totalt med en förnedrande 5–0 seger för Sevilla. Dittills också den största segern i semin i Europa Leagues korta historia. Och det var under den perioden Montella gick från en hyllad och intressant ”framtidsman” i Italien där en kontraktsförlängning var på tapeten – till att tappa det totalt och få klubbledningen emot sig. Men framförallt fick hans anseende en rejäl törn. Och Montella fick lämna klubben kort därpå.
Men nog om historia, låt oss tala nutid och om den rådande situation.
Inför denna säsong lockades Gironas succétränare Pablo Machín över till Sevilla. Machín som är en av många yngre och intressanta tränarnamn i Spanien, och kanske den allra mest intressanta.
Genast fick han en pangstart när Sevilla bortaslog Rayo Vallecano med 4–1 efter en drömdebut av hattrick-hjälten André Silva. Portugisen som ifjol lustigt nog endast lyckades mäkta med två mål på 24 matcher med Milan hade nu redan efter första omgången gjort fler mål än under hela förra säsongen.
Men efter den matchen gick det tyngre. Oavgjort mot Villarreal och två raka förluster. Först mot ärkerivalen Betis och därefter mot Getafe. Minikris-stämpeln närmade sig och något var tvunget att ske.
Jag brukar säga att en bra tränare är den som anpassar spelsystemet efter laget och inte tvärtom. Och det var precis vad Machín gjorde när han valde att kalibrera såväl uppställningen som spelsystemet. Men han tog det ytterligare ett snäpp än vad någon kunde ana när han gick från, på pappret en balanserad 3-6-1-uppställning med Mesa som defensiv ankare, till ett fullständigt ologiskt 3-5-2 med enbart de tre mittbackarna som utpräglade defensiva spelare. Nu bestod mittfältstrion av Banega, Vázquez och Sarabia, spelare som betlydligt mer är kända för sina offensiva kvalitéer. Mesa förpassades till bänken och in i elvan fick den ständigt ratade Wissam ben Yedder - som under försäsongen såg ut att vara Machíns tredjeval - chansen att bilda anfallspar med Silva. Ben Yedder som ifjol öste in mål och lyckades näta hela åtta gånger i Champions League. Höjdpunkten var i det berömda mötet mot Manchester United när han hoppade in och sänkte laget med sina två mål och tog Sevilla till en historisk kvartsfinal.
Och genast kom Sevillas vändning. I vad som brukar vara en svår bortamatch mot Levante, blev historien desto enklare denna gång när Valencia-laget enkelt avfärdades med 6–2. Ben Yedder tog chansen med besked och stod för ett hattrick i sin första ligamatch från start för säsongen. Matchen därpå var det Real Madrid som stod på tur, ett Real Madrid med en då hyllad Julen Lopetegui vid rodret som då hade gått rent poängmässigt i ligaspelet. Visserligen har Sevilla under senare tid haft relativt enkelt mot Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Inför denna match hade Sevilla vunnit fem av sex senaste ligamöten på hemmaplan mot huvudstadslaget. Detta till trots så är Real Madrid alltid en maktfaktor att räkna med, oavsett omständigheter.
Det var nog få som räknade med att Machín skulle ställa upp lika offensivt som mot Levante, men det gjorde han. Och som offensiven betalade sig! Två mål av Silva och ett av ben Yedder och utskåpningen var ett faktum. Men i ärlighetens namn var 3–0-segern i underkant. Det var efter denna match Real Madrids kräftgång sattes i rullning.
Och succén har varit intakt varje gång ben Yedder och Silva bildat anfallspar. När Silva inte klivit fram så har ben Yedder gjort det. Och när ben Yedder inte gjort det så har Silva istället gjort det. Men oftast har båda levererat och med båda på planen har det blivit en målgaranti som får Sevillalägret att drömma sig tillbaka till den magiska duon Fabiano/Kanouté. Undantaget är förlusten borta mot Barcelona och krysset mot Real Sociedad. Men i den sistnämnda matchen var varken ben Yedder eller Silva med på grund av skador. Utöver detta har Sevilla vunnit samtliga ligamatcher med anfallsduon på planen när de spelat minst en halvlek ihop, sju av åtta segrar har det blivit vilket ger en vinstprocent på 88 procent. Under dessa nämnda sju segermatcher har duon slagit till varje gång och nätat elva gånger.
Det finns många faktorer till Sevillas succé. Att Arias ersattes av Caparrós, säkerheten själv mellan stolparna i Tomás Vaclík, ledargestaltens Daniel Carrico comeback från att ha varit totalt uträknad, den evigt unge Jésus Navas som ser ut att vara tio år yngre än sina 33 år och som nog är bland världens bästa på sin position, Éver Banegas briljans och elegans och Pablo Sarabias utveckling och poängskörd.
Men en sak är säker. Under denna epok när alla tränare febrilt letar efter den ”perfekta balansen” har tvåmannaanfallet hamnat lite i skymundan och glömts bort. Men i slutändan är fotboll inte mer komplicerat än att man ska göra fler mål än motståndet, och när ett lag har tillgång till två synkade anfallare som ben Yedder och Andre Silva, och som också är en målgarant, då är mycket vunnet. Om inte allt. För det som på förhand såg helt orealistigt, obalanserat och omöjligt ut har nu lett till att det nu ser realistigt, balanserat och möjligt. Sevilla jagade serieledning och hamnade i serieledning. För likt Sevilla som jagar en dröm, låt oss fortsätta drömma.
