Gästkrönika: Valencia post-Benitez
Följ med hur Vitors kärlek för Valencia födds genom en krock med Joaquin samt hur skribentens tankarna inför La Liga i allmänhet och Valencia i synnerhet går just nu.
Jag har ingen längre historia, tidsmässigt i alla fall, med laget Valencia. Jag fattade tycke för laget från apelsinstaden så sent som 2008, under en kort vistelse i Madrid. Jag skulle, som 18 åring, flytta för att plugga och arbeta i Quito, huvudstaden i Ecuador och hade bestämt mig för att ta några dagar i Madrid som en övergångsfas innan jag lämnade den Europeiska kontinenten för första gången. Min spanska var ganska knackig, som den är efter undermåliga gymnasiestudier och en hel del skolk, men jag kunde ändå ta mig fram i staden utan enorma problem. Min far, som gått med på att vara mitt moraliska stöd i den spanska huvudstaden, och jag vandrade längs el retiro park då jag tittandes ned i kartan gick rakt in i min barndomsidol Joaquín Sánchez, tidigare lagkapten för Real Betis. Hela Valencias A-trupp inklusive en del tränare var ute på promenad dagen innan en bortamatch mot Atlético. Klumpigt och på bruten spanska stammade jag fram några ord till Joaquin om Betis och hans dåvarande bänknötande i Valencia. Jag följde honom och resten av laget genom parken och fick prata med bland andra Marchena, Albelda och en nyligen anländ Juan Mata. Detta var i Januari månad men solskenet i Madrid bidrog till en varm eftermiddag och 20-gradig värme. När jag efter denna halvtimmestur satte mig ned för en kaffe och cigg skakade jag.
Jag skakar fortfarande när jag ser Joaquin göra mål. Sedan denna dag har jag följt Valencia som lag med nya ögon. Valencia är numera det lag i världen som känns mest riktigt, eftersom jag faktiskt mött dessa fotbollsstjärnor som annars kan tyckas lika overkliga som pokémons eller Hollywoodskådisar (vem visste att Tom Cruise är typ 1.50?). Som ni förstår var det en sorgens dag när Joaquin lämnade Valencia för storsatsande Málaga nu i sommarmercaton. Mitt fotbollshjärta kommer önska Joaquin fortsatta framgångar. Men det klämtar också allt jämt för Valencia.
Så till laget Valencia, post-Benitez. Laget har flera gånger hotats av sanktioner för sin prekära ekonomi och har “tvingats” att satsa på ett flertal “mindre kända” värvningar. Valencia är för mig ett genombrottslag på sent 2000-tal. Det är laget där Silva och Villa blev världsmästare men också laget där Mata och Pablo H. blev Primera Divisións mest spännande ytteranfallare (nu är Mata såklart inflyttad centralt). Valencia är även ett lag som efter Ayala lämnade inte riktigt fått ordning på sin defensiv. Många satte sitt hopp till en viss Raúl Albiol som dock valde en fortsättning i Madrid framför kustpärlan Valencia. I år har man så äntligen satsat på en stor, bra och karismatisk mittback, som dessutom kom gratis om jag inte har fel, från Ligue 1-vinnarna Lille. Adil Rami är en fantastisk mittback och kan förhoppningsvis vara den som åter ser till att täppa igen där bak. Valencia är dock uppskattade post-Benitez för sin frenetiska anfallsfotboll. Är det några matcher som representerat det sexiga “La Liga” (o detta outhärdliga namn) så är det väl ändå de senaste årens möten mellan Valencia och Real Madrid/Barcelona/Atlético.
Jag kan erkänna detta direkt, här och nu: jag hatar det sexiga, anfallstokiga La Liga där en spelare kan snitta mer än ett mål per match efter avslutad säsong. Det är den svagheten som tillsammans med de brutalt orättvisa TV-avtalen i Primera División som gör det omöjligt för Spanien att gå om England i en europeisk klubbranking hos Fifa. Det finns knappt en enda duglig ytterback i dagens Primera, och nej, Dani Alves är ingen bra ytterback, så inte heller Ramos (han var det för 3 säsonger sedan dock). Personligen gillar jag Valencias Jeremy Mathieu, jag följde honom även i Toulouse. Han är en stark back, löpvillig, snabb på längre sträckor, har bra huvudspel, men likt resten av Valencia har han en tendens att tappa koncentrationen och inte stå klockrent i positionsspelet. En sista kommentar om ytterbackar. Miguel, vår egen portugisiska högerback röker fortfarande som en skorsten. Respeto!
Lite kort till årets upplaga av Valencia: mercaton har givit oss fans några trevliga ny namn att bekanta oss närmre med. Almerías målkung Piatti kommer bli nyttig, var han än spelar offensivt. Parejo är en kreativ mittfältare som dock är mer offensiv i sin spelstil än bland andra Banega, Topal, Albelda och liknande. Han konkurerar dock om en plats med en av förra säsongens bästa spelare, Tino Costa. På målvaktssidan hade jag gärna sett César stanna en säsong till, som andremålvakt bakom Guaita. Nu är det istället Diego Alves som kommer konkurrera med den spanske ynglingen, något jag inte tror kommer gynna Guaita lika mycket.
Rami har jag redan skrivit om, jag tror på honom redan denna säsongen, men han skulle behöva en kollega centralt. Pereira från Braga har jag dålig koll på, Feghouli skall vara en spännande spelare, kanske får han en plats i A-truppen denna säsong? När jag skriver detta har jag också såklart Paco Alcácers två mål i U19-finalen på näthinnan. Ingen press på “näste David Villa” inte..
