Håglöst Valencia i höstmörkret
Upp som en Sol, ned som en Paella. En spansk variant av det svenska uttrycket beskriver Valencias status väldigt bra just nu. Efter en sensationsartad inledning känns det som om laget just nu befinner sig i fritt fall.
Det tog sin lilla tid att få ihop den här matchkrönikan. Långt över deadline och min första planering. Det här ber jag om ursäkt för. Men efter att ha läst igenom mitt första alster som skrevs i vrede direkt efter matchen i lördagskväll så insåg jag att det ibland kan vara bättre att få lite distans till saker och ting innan man slår på stora trumman och publicerar de mörka tankarna. Sådär direkt efter 90 minuter av mer eller mindre ren och skär tortyr har man en förmåga att inte tänka riktigt klart och fokusera lite väl mycket på det negativa.
Resumé
Själva händelserna som i matchen känns väl ganska onödigt att summera så här långt i efterhand. Det har man gjort väl på andra ställen, läs gärna Zaragozas matchrapport här på Svenskafans. Om jag ska summera matchen lite kort så kan man säga som så att i den första halvleken var Valencia inte alls på banan och man tillät jumbolaget Zaragoza att dominera och göra lite som man ville på Mestalla. 0-1 kom helt logiskt och om inte Moya varit riktigt bra i hemmakassen hade underläget varit större. Strax innan paus lyckas Zaragoza göra självmål och helt plötsligt hade los Ché fått en gratisbiljett in i den här matchen inför den andra halvleken. Men de inledande 20 minuterna ser mer eller mindre likadana ut. Valencia har lite mer boll men skapar ingenting och Zaragoza ligger lågt och försvarar i första hand sin poäng. I den 67:e minuten drabbas bortalagets underbarn Ander av en märklig utvisning och Valencia får alltså 23 minuter på sig att spela en man mer mot ligans jumbolag på hemmaplan med ställningen 1-1. Trots detta händer inte mycket och målchanserna är otroligt lätträknade och enkelt avvärjda av bortalaget. Matchen slutar 1-1 och Valencia fortsätter sin kräftgång som inleddes på bortaplan mot Barcelona för drygt två veckor sedan. Räknar man bort cupsegern förra veckan är det idag nästan exakt en månad sedan Valencia vann en tävlingsmatch (2/10 mot Athletic Bilbao).
Matchfakta
Mål: 0-1 min 2, Lanzaro; 1-1 min 43, Självmål (Lanzaro)
Varningar: Banega, Aduriz och Navarro hos Valencia. Contini och Gabi hos Zaragoza.
Utvisning: Ander Herrera (minut 67) Zaragoza
Bollinnehav: 63 – 37 %
Hörnor: 7-3
Avslut mot mål: 17-9
Publik: 40 000 åskådare på Mestalla
Nycklar i matchen
1. Lanzaro
Italienaren blev matchens självklara förgrundsfigur med sina två mål. Först gav han gästerna ledningen tidigt i matchen innan han strax innan pausvilan utjämnade matchen med ett tjusigt självmål. Två psykologiskt viktiga mål. Ett för varje lag. Vad sympatiskt!
2. Domaren
Ännu en gång så hamnade domaren i fokus i en spansk ligamatch. Flera märkliga domslut, flera av de till Valencias fördel ska erkännas. Utvisningen av Ander var i mina ögon direkt felaktig och en misstänkt felaktig offsideavvinkning av en ren Braulio hade kunnat avgöra matchen. Till Valencias försvar ska sägas att man kunde ha fått en straff i matchens absoluta slutskede men där vågade inte Delgado Ferreira blåsa.
3. Hemmaspelet
Spelet som visades upp inledningsvis är totalt bortblåst. Det är fantasilöst, lojt och väldigt statistiskt. Ever Banega som var fjolårets stora utropstecken har i år varit en skugga av sig själv vilket betytt att Valencia många gångar förlorat den så viktiga kampen om mittens rike.
Analys
Busvisslingarna och de viftande näsdukarna när laget lämnade Mestalla var ganska talande. Valencia har precis spelat oavgjort hemma mot ligans sämsta lag (enligt tabellen åtminstone, som aldrig sägs ljuga). Trots att man spelade med en man mer i drygt tjugo minuter, trots att man fick en gratismöjlighet genom ett självmål, in i en match man egentligen aldrig var medverkande i. Det ironiska över det hela är att Emery dagarna innan matchen gick ut i media och pratade om att laget nu inte skulle släppa ifrån sig fler onödiga poängförluster hemma på Mestalla, nu skulle hemmaborgen bli Valencias egna ointagliga Fort Knox. Det verkade inte som om spelarna var på alls samma linje när domaren väl blåste igång matchen och hemmaspelet är just nu väldigt oroande. På sex hemmamatcher har man endast två segrar, medans man på bortaplan vunnit fem av sina sju matcher. Ungefär samma scenario såg vi förra hösten då Valencia till och med var hela Europas bästa bortalag under en period.
Förlust mot Mallorca och kryss alltså mot Zaragoza hemma på Mestalla. Då väntar det fortfarande hemmamatcher mot betydligt tuffare motstånd. Redan på onsdag kommer Rangers på besök för en match som kan komma att avgöra Valencias vidare öde i Champions League den här säsongen. Det känns som om det kan gå precis hur som helst. Vi blev helt utspelade på Ibrox men fick turligt med oss en poäng. Nu är det bara seger som räknas hemma på Mestalla, med tanke på att i nästa CL-omgång väntar Manchester United på Old Trafford för los Ché medans Rangers tar emot ett redan avsågat Bursaspor hemma i Glasgow.
Spelet fungerade inte alls den här kvällen mot Zaragoza. Jag vet inte ens om spelarna försökte. Isåfall gjorde man ett väldigt lamt försök och när det inte gick hem så gav man upp alldeles för lätt. Det var tio alibispelande hemmalirare i vita tröjor den här kvällen. Ingen ville gå i första ledet för att dra med sig de övriga utan det kändes som om alla gick och hoppades att någon annan skulle kliva fram och leda laget. Problemet i år är att laget saknar den där naturliga ledarfiguren på planen, den där spelaren som gör skillnaden en sån här match, den där kreatören som på egen hand kan se till att spela hem de tre poängen till sitt lag trots att man kollektivt kanske inte förtjänar det. Det finns mängder med kandidater såsom Mata, Banega, Joaquin, Aduriz, Soldado Pablo H och Vicente men ingen har på allvar tagit på sig ansvaret att axla den här rollen. Självförtroendet saknas i Valencias spel just nu och det här måste man jobba intensivt med för att hitta tillbaka till den tryggheten som fanns i laget inledningsvis av säsongen.
Samtidigt får vi inte drabbas av panik. Varken fansen, styrelsen och framförallt inte Emery eller spelarna. Tålamod är inom fotbollens värld en bristvara i klass med vad vatten är i många Afrikanska länder. Laget måste ges chansen att fortsätta arbeta i en trygg miljö och känna stödet ifrån sidan och läktarna, annars tror jag att den här lilla krisen kan förvärras ytterligare. Kanske är det så enkelt att på grund av den så fina inledningen på säsongen höjdes våra förväntningar och krav på det här laget till något orimliga proportioner. Man får inte glömma att det är i mångt och mycket ett helt nytt Valencia vi ser den här säsongen och kanske är det då inte så konstigt att det inledningsvis går lite upp och ner insatsmässigt. Men samtidigt så får vi inte ignorera eller underskatta problemen. En tuff balansgång rent mentalt att kämpa med.
Vi är på väg, det är jag övertygad om, vägen är som alltid inte spikrak utan det svänger lite fram och tillbaka. Men det är nu vi måste vara starka. Det är nu som moralen och styrkan testas. Nu får vi inte börja tvivla eller tappa förtroendet. Valencia kommer att vända det här. Det är jag helt övertygad om.
Amunt Valencia!
