Krönika: Hårda fakta eller känslor i stormötet?
Skall man förlita sig på magkänslor, tro och förhoppningar eller skall man titta mer på siffror, statistik och tabeller? När jag försöker övertyga min hjärna att tycka som mitt hjärta har jag svårt se vilket resultat som står på tavlan när matchen är slut.
Fakta är alltid lätt att konstatera och vi kan väl börja med det uppenbaraste av alla, det är två formstaka lag som drabbar samman på lördag eftermiddag. Valencia med 9 raka matcher utan förlust varav hela 8 vinster kommer till Barcelona som La ligas ”formstarkaste” lag sett till just de 9 senaste matcherna. Barcelona å sin sida är inte mycket sämre på de 9 senaste La liga matcherna med 6 vinster och 3 kryss.
Barcelonas förlustnolla är intakt efter 31 omgångar och den skall väl ses som en levande måltavla för alla återstående motståndare samtidigt som lagets 16 insläppta är inget annat än imponerande oavsett hur man ser på saken. 79 mål framåt är inget ovanligt för storklubben och här kan man jämföra med "krisande" Real Madrid som har 77, hatten av men pukor och trumpeter får stanna kvar i sina fodral. Valencia med 6 La liga förluster i protokollet fick lida hårt under vintern för sin tunna trupp när Copa del Rey-matcherna kom in i ekvationen. 59 gjorda tillsammans med 31 insläppta är inte fy skam, tvärt om, för ett lag som precis hittat tillbaks till toppskiktet av tabellen.
Ser man på saken poängmässigt så är Barcelona överlägset Valencia med sina 79 mot 65. Samma sak vad gäller målskyttar där Leo Messi (29) och Luis Suarez (22) utklassar Valencias vassaste anfallare Rodrigo (15), Zaza (12) och Santi Mina (11).
Således en ganska klar fördel Barcelona när mitt hjärta tar över tangentbordet och försätter hjärnan på läktaren.
Marcelinos Valencia kommer till matchen mycket väl medvetna om vart man är i tabellen och vart man är geografiskt. Camp Nou har varit ett ointagligt fort denna säsong och ändå pratar Marcelino om att man går för vinst. Det värmer mitt hjärta något otroligt när hjärnan säger att ett kryss är klart godtagbart i jakten på andraplatsen och CL. Jag har en känsla av att även spelarna tror att det är fullt möjligt nu när man har gott om andrum i CL kampen och ingen supporter skulle nog se säsongen som misslyckad om man tillslut hamnade fyra i tabellen. Således allt att vinna om man vågar satsa.
Dessutom känns harmonin, balansen och konkurrensen i laget exceptionell där Marcelino på något sätt lyckas hålla alla spelare motiverade och på tå oavsett om de spelar eller ej. Detta illustreras kanske allra bäst av att spelarna som i media ryktas vara på väg bort konstant agerar och uttalar sig föredömligt i sin, vad det verkar, eviga önskan om att få stanna kvar i klubben och fortsätta vara en del av den boll som Marcelino satt i rullning.
Något annorlunda då i Barcelona. Hålet som Neymar lämnade efter sig gapar fortfarande tomt när MSN blivit MS?. Visst ser Messi och Suarez ut att trivas på rörliga bilder när de värmer upp synkroniserat eller suger på en varsin Sydamerikansk mate ihop men min magkänsla säger att det snarare beror på direktiv från klubben än att de på riktigt hittat varandra. Coutinhos intåg skulle ju böja ut det där frågetecknet till ett MNC men min mage ser fortfarande ett MS? då Brassen inte alls gjort det avtryck man trodde att han skulle göra.
Valverde är en kompetent tränare som förtjänat sin plats i La liga men något säger mig att han fick ta över Barcelona när få andra alternativ fanns till hands. Är han således rätt eller fel man att leda en av världens största fotbollsklubbar med en fast fotbollsfilosofi som inte till fullo är den samma som han själv haft innan sin ankomst? Magen kurrar nu igen och känslan är att många av spelarna saknar Peps ledarskap som passade som handen i handsken hos Katalanerna.
Men tavlan då? Visst kan den målas i många olika färger och jag är ganska säker på att anfallarna i respektive lag står redo med varsina penslar. Mitt hjärta säger att Rodrigo och Guedes stänker på lite rött/gult och rött/grönt på tavlan medans min hjärna säger att Messi och Suarez vägrar låta det ske utan deras vita och blåa nyanser får synas. Skall vi säga 2-2? Nej, jag tror att Santi Mina till slut skriver sin signatur längst ner till höger i 88:e minuten och hävdar att hela tavlan är hans skapelse.
Amunt!
