Inför Athletic-Sevilla
Säsongen går in i ett intensivt skede för Sevilla; svåra matcher väntar och först ut är krisdrabbade Athletic.
Sevillas facit på gamla San Mamés, åtminstone det senaste årtiondet, har varit osmickrande. På nya San Mamés blir denna den blott andra matchen man spelar; den första slutade i förlust men nu har man en chans att kvittera statistiken. En tämligen god chans. Athletics start på ligasäsongen har varit katastrofal, inte minst sett till att man spelar i Champions League och har en trupp som ska ligga betydligt bättre till i serien. I lördags besegrade de Almería på bortaplan och tog sin blott första seger på två månader.
Sevilla, som "enbart" spelar i Europa League, har med en på pappret sämre trupp lyckats bättre än Athletic i ligan; förra helgen mirakelvände Sevilla 0-1 mot Villarreal med två mål i slutminuterna, och försäkrade att man behåller andraplatsen en vecka till. I onsdags genomförde man en cupdebut mot Sabadell, vilka man besegrade med 6-1 på katalansk mark med i princip enbart reserver.
Sin vana trogna har Athletics spelaromsättning varit högst begränsad. Med tanke på detta faktum borde det här har varit säsongen då de klarat av att växla upp och kliva upp på en högre nivå, efter att de i flera års tid byggt en enhetlig trupp som ska sätta klubbmärket på troféer och titlar. Bevisligen har de hakat upp sig någonstans, för just nu är man på väg att kasta iväg helt fantastiska förutsättningar (Champions League-spel, ny arena, en trupp som har ränderna i hjärtat) att både komma långt i Europa samt utmana om ligan.
I Andalusien har veckan kantats av vitröd hybris efter att man först vunnit trots dåligt spel, och sedan dominerat ett lag som visserligen inte rosar Segunda men som emellertid är taggat till tänderna på att få möta en europeisk mästare (att Game of Thrones-stjärnorna Emilia Clarke och Peter Dinklage varit och shoppat loss i klubbens officiella shop kan vi lämna därhän). Sammantaget agerar man som den colíder man de facto är, i nuläget. Men känslan att man inte riktigt kan svälja sin tugga finns kvar; frågorna är fortfarande många och variationen i prestationer (señoría mot Espanyol och nästan-förluster mot Rijeka och Liège) stor. Emery är en stor förespråkare av Diego Simeones AA-klingande mantra partido a partido men han har aldrig riktigt visat att han behärskar det. Nu måste man verkligen ta varje match för sig om man ska hålla sig på denna tabellposition samt säkra avancemang i Europa (samt, mindre komplicerat efter en 6-1-inledning, säkra avancemang i cupen) dessa två återstående månaderna innan årsskiftet.
När Sevilla kliver ut på nya San Mamés, färdigställd denna gång, kommer man tvingas passa sig för Athletics revanschlusta; revanschen mot sig själva, som varit de enda som satt stopp för dem. Faran med en klubb i kris är att den för blott en dag kan ha glömt bort sina problem och kommer till match som om inget skett och ingen skada är gjord. Sevilla har de senaste åren haft en tendens att även väcka dessa klubbar från de döda och ge bort matcher som man borde vunnit. Om Sevilla ska ta varje match för sig så måste man vara beredda på att även Athletic kan göra det.
