Intervju med Antonio Puertas bror: ”Aitor är den bästa gåvan som Antonio kunde gett oss.”
Ikväll spelas den årliga hyllningsmatchen till avlidne Antonio Puertas minne. I den här intervjun, gjord av Roberto Arrocha på ABC de Sevilla, berättar Antonios bror Raúl om sin saknad för sin lillebror, om kärleken han upplevt från både sevillistas och béticos, samt om Antonios unga son Aitor.
Han talar med hjärtat, samma organ som slog sönder hans familj. Och han skälver. Och han suckar. Gång efter annan. Så mycket att det blir svårt att inte dras med i hans historia, historien om storebrodern till en legend, Antonio Puerta. Hans ögon, stora och vackra, uttrycker smärtan. Hans röst är svag, otröstlig och lidande.
Roberto Arrocha: Skulle det överraska dig om jag sade att för första gången inte vet hur jag ska börja en intervju?
Raúl Puerta: Oroa dig inte. Fråga mig det du vill.
Roberto Arrocha: Jag läste detta på ditt Twitterkonto: ”Själen är minnena som finns kvar hos oss om något som lämnat oss; brorsan, din själ finns kvar här länge framöver.”
Raúl Puerta: Jag känner att min bror finns hos oss. Frasen kommer inte från mig, såklart, jag vet inte vem som sade det. En dag på jobbet kom en väninna fram till mig och sade det. Hon ville muntra upp mig och sade att hon hade läst den frasen…och det fastnade hos mig. Det var intressant eftersom en kort tag efter ringde min kusin Álvaro och sade till mig att jag måste gå in på hans Facebookkonto och se ett foto. Han hade tatuerat den frasen på sin handled.
RA: Hur mår du?
RP: Inte så bra. Nej. Jag säger det till många, som märker att jag mår dåligt, att jag aldrig kommer bli densamma. Det är som om jag inte vet hur man ska förklara det! Jag bodde tillsammans med Antonio i 19 år, nästan 20, och åh! Min lillebror. Jag kan inte få det ur tankarna. Det har gått sex år. Jag drömmer mycket. Då kommer allt till mig, och såklart, om det gör ont så gör det ont. Många gånger vaknar jag av samma mardröm, jag går upp och det kommer tillbaka till mig. Det är precis som det hände. (Han blir tyst i flera sekunder och börjar bli arg.) Det är en mardröm som går i repris. När min brorsa faller ihop går jag till omklädningsrummet och Paco Leal (dåvarande målvaktstränare i Sevilla, red.anm.) sade åt mig att vara lugn, att gå upp på läktaren igen. Min mamma svimmade av och det var bra att jag var med henne. Vi gick ned till ett område där hon började kvickna till och en av kvinnorna från Röda Korset som gick med oss började tala i walkie-talkie och jag hörde: ”skynda er till omklädningsrummet, snabbt”. Den frasen…den stannade kvar hos mig. Och jag får den inte att försvinna. Efter ett tag skickade den där kvinnan från Röda Korset ett vykort med hälsningar. Hon berättade även för mig vad som hade hänt. Tro mig, det var saker som jag inte minns. Det var som en dröm, som de som kommer till mig nu… Sedan dess började saker bli svåra. Mitt liv krossades. Sedan var jag på läkarundersökning.
RA: Vad sa de till dig?
RP: Att jag också har hjärtfel. Det är genetiskt. Jag opererades och de satte in en automatisk defibrillator. Känn här (han visar på sitt bröst). Det är det jag bär med mig. Jag spenderade flera år med att förbereda mig för brandmansprov. Jag gick från bilbioteket till att träna, från att träna till biblioteket, och tyvärr, tog allt slut. Men det som gör ont hos mig är Antonio… Vissa dagar måste jag se honom. Det hjälper mig att lätta mitt hjärta. Jag måste vara stark när jag är med mina föräldrar. Men senare måste jag avreagera mig och explodera. Jag går in på Youtube och ser matcher med honom, några bilder kommer till mig och då kommer jag noga ihåg hur han var. När jag inte hade Internet hemma gick jag ibland till ett internetcafé för att se det.
RA: Har du gått tillbaka till Ramón Sánchez-Pizjuán?
RP: Den första gången jag närmade mig stadion var för att hämta min systerson Antonio, som hans far hade tagit med dit för att fotas med laget. Diego Capel ordnade allt. Han ringde mig och kom snabbt till dörren som ligger bredvid souvenirshopen och väntade på att min svåger kom ut med pojken. Precis när jag såg dem satte jubileumshymnen igång. Jag tog ett hårt tag om min systerson och gick snabbt därifrån utan att kunan sluta gråta. Det var väldigt svårt. Outhärdligt. Sedan var jag och såg Spanien-England. Kort innan matchen satte igång gick jag därifrån och såg matchen på tv. Men jag ville visa mig stark och försökte igen. Det var matchen Atlético-Sevilla. När fansen började sjunga min brors namn i minut 16 blev det svårt igen… (suckar). Just det, och jag var också och såg Sevilla på Vicente Calderón. Min svåger följde med mig eftersom dagen efter skulle Marca dela ut Puerta-Jarque-priset. Jag hörde att de sjöng något om min bror men jag kunde inte höra det så bra. När vi gick ut från matchen tittade min svåger på mig och sade till mig väldigt allvarligt: ”Hörde du vad de sade?” Han talade om ropen ”han blev yr, han blev yr…” (hånrop mot Antonio från en del av Atléticopubliken red.anm.). Jag vet inte. Jag kanske inte ville höra det. Jag fattar inte att det kan finnas sådana människor!
RA: Sevilla och Betis gick ihop.
RP: Det var imponerande. För mig har konceptet Sevilla-Betis ändrats. Det är väldigt annorlunda. Kärleken som de visade oss, både sevillistas och béticos…vad mer! Det handlar ändå om att vara mänsklig. Allt förändrades. Därutöver funderade jag ett tag på att köpa en Betiströja med namnet Puerta. Jag såg många sådana tröjor och hade velat ha en.
RA: Hur mår dina föräldrar?
RP: Hela min familj har behövt psykologhjälp. Jag gick också till en konsultation, men jag slutade eftersom jag inte blev bättre, det tror jag inte i alla fall. Men min mamma gick till en psykiatriker. Jag tror inte att det som hände var lätt för någon. Okej, jag är brodern, men för mina föräldrar är det ännu värre. Vet du när jag såg de le igen? När de var med sina barnbarn. Med Antonio, fyraåringen, och Aitor, min brors son. Oj! Aitor är den bästa gåvan som min bror kunde ha gett oss. Min mamma lyser upp när hon är med pojkarna. Min pappa också. Jag har börjat leka med dem. Det är väldigt svårt att förklara allt det här för dem. Jag ser mig själv leka med pojkarna i hallen i mitt hem, i samma hall som jag och min bror lekte, och minns, naturligtvis minns jag. Aitor kallar mig för tito (lekfullt ord för farbror, red.anm). Och han är väldigt kärleksfull med mina föräldrar. Han är min brors son, min brorsas…
Hyllningsmatchen VI Trofeo Antonio Puerta mellan Sevilla och Almería spelas ikväll kl. 20:45, och direktsänds via SFC Radio. Matchen tillägnas även Betisspelaren Miki Roqué som dog av cancer förra sommaren, och har därför delat ut 2 000 gratisbiljetter till medlemmar i Real Betis. Antonio Puertas död förde två bittra rivaler närmre varandra, och med bara tio dagar kvar tills derbyt mellan de två Sevillaklubbarna står man tillsammans och knyter vänskapsband.
Intervju gjord av: Robert Arrocha (@RarrochaR på Twitter)
Översättning: Martin Nyman (@KMNyman)
Källa: ABC de Sevilla
