Krönika: Andalusiens mörka moln
En krönika om det allmängiltiga. Om höstmörkret. Om kärlek.
Det blåser i Sevilla. Ovanför staden svävar ett par mörka moln som helt och hållet har annekterat Andalusiens hösthimmel. Några blixtar skymtas och en stor smäll hörs i bakgrunden innan det blir helt knäpptyst. Silencium. Sanchez Pizjuan, som tidigare kokat likt en vulkan, har genomgått en total metamorfos och står nu helt stilla. Det är kallare än den mest frusna vind som kan omfamna ens kinder i Sibiriens arktiska helvetesklimat. Det står 0-2 på resultattavlan och Daniel Wass har precis petat in bollen bakom Sergio Rico i Sevillamålet. ”Vad tusan är det som händer” tänker jag för mig själv, innan jag helt och hållet släcker ned. Silencium, återigen.
Några timmar senare. Jag slår på datorn och kikar slutresultatet. Snabbt inser jag att de rödvita hjältarna ifrån Sevilla har förlorat matchen med 1-2. Nyförvärvet Fernando Llorente har knoppat in en reducering, men man har inte lyckats komma närmare än så. Jag kollar tabellen och inser att vi är tabelljumbo. Sist i La Liga med två poäng på fyra matcher. Katastrof, givetvis. Jag stänger ned hemsidan med tabellen och slår igång lite musik på måfå. I högtalarna spelas The Jesus and Mary Chain’s stora hitlåt Happy When It Rains. Jag sjunger med.
”.. but something about you felt like pain,
you were my sunny day rain,
you were the clouds in the sky,
you were the darkest sky
but your lips spoke gold and honey”
Jag förstår precis allt. Jag har knäckt koden. Mitt i stunden där jag befinner mig i den djupaste av den gångna veckans alla dalar. Det må låta pretentiöst och banalt, men aldrig tidigare har en låttext träffat så rätt som där och då. Jag inbillar mig att texten handlar om en kärlek som åsamkar skada. En kärlek som finns där och skiner upp en regnig dag. Om en kärlek som kraftfullt blossar upp en kulen höstnatt och bara dundrar fram genom staden. Men i slutet av dagen står vi där - konverserandes med varandra om guld och honung. Om guld och gröna skogar. Om segerns sötma och ”quatro titularos” (fyra titlar i Europa League). Jag inser att texten handlar om det allmängiltiga. Om det som alla kan relatera till. Kärlek.
Låten når sitt slut och jag sätter mig ned och skriver denna text. Inspirerad och uppfylld försöker jag komma fram till en slutsats. Jag misslyckas fullkomligt, men jag inser en sak.
Det blåser i Sevilla. Och vad fan gör det?
