Krönika: Ännu en lektion i lidandets sköna konst
Vi är ute ur Champions League. Drömmen krasade samman som en julgranskula mot ett stenhårt betonggolv. Resan fick ett oerhört snöpligt och bittert slut i Gelsenkirchen. Jag känner bara en väldig tomhet. Fan.
Affekt. Upplevelsen av en känsla. Kanske ska man inte skriva krönikor av det här slaget så nära inpå matchen igårkväll. En mer eller mindre sömnlös natt har passerat sedan Jonas Eriksson blåste av matchen nere i Gelsenkirchen och förkunnade att Valencia är utslagna ur Champions League. Jag hoppas nog litegrann fortfarande att jag ska vakna upp av ”kicken” likt en scen ur Inception och inse att det bara var en dröm i drömmen. För mardröm är precis vad det känns som. Över 180 minuter är jag helt övertygad om att vi har varit det överlägset det bästa laget. Vi har skapat flest målchanser och haft det största bollinnehavet, i matchen på Mestalla såväl som i returmötet på Veltis Arena igår. Det är med det här i åtanken som det minst sagt bittra uttåget ur CL tar besvikelsen till en helt ny nivå.
Men faktum är att i Champions League i allmänhet och mot äckligt disciplinerade tyska lag i synnerhet så straffar sig misstag oerhört hårt. Valencia har haft matchbollen i sina egna händer flera gånger och halva benet i kvartsfinal men inte lyckats utnyttja detta. All heder åt Schalke som spelade enligt sina filosofier typiskt tyskt och som trots att man stundtals varit klart sämre spelmässigt aldrig gav upp och när lägena väl dök upp så utnyttjade man de maximalt. När Gavranovic igår stötte in 2-1 via båda stolparna räknade jag det som tyskarnas blott andra målchans i matchen. Den första gav Navarro Schalke genom en klumpig tackling strax utanför eget straffområde, något som Farfan tackade för och smekte in en frispark a lá Tino Costa. Det är ganska enkel matematik egentligen, bjuder man motståndarlaget på de här lägen samtidigt som man inte sätter dit sina egna målchanser, då har man helt enkelt inte bland de åtta bästa i Europa att göra.
En känslostorm inombords sköljs då och då över en väldig tomhet. Efter att ha gått och laddat, taggat och sett framemot den här åttondelsfinalen i flera månader, tar det så brutalt stopp. Snöpliga slut finns kanske i Almodovar-filmer, det vi upplevda från Gelsenkirchen igår är det tyngsta jag varit med som Valencianista på väldigt många år. Det kändes som om vi var på väg tillbaka där vi hörde hemma, bland de allra främsta Europa. Det kändes som om vi hade en rimlig chans att faktiskt skrälla oss ännu längre i Champions League, kanske hela vägen till London. Det var flera år sedan vi senast spelade Champions League-fotboll på den här nivån och laget kom till åttondelsfinalen med en väldigt fin form och i stort sett skadefri trupp. Det finns inga ursäkter eller undanflykter. Domare Jonas Eriksson får en viss skottsalva idag, det pratas om två, kanske tre tveksamma straffsituationer. Det var inte där vi förlorade matchen igår eller åkte ur Champions League. Det lyckades vi med ganska bra själva.
Samtidigt som jag är grymt besviken på många spelare så kan jag inte låta bli att lida med de. Självklart mår de minst lika dåligt som oss idag och känner nog en grym frustration när de tänker efter och inser att de va klart överlägsna sina motståndare men ändå inte får dansa vidare i CL efter 180 minuters åttondelsfinal. Aduriz kan inte ha sovit många minuter inatt efter sina missar. Det är så ytterst små marginaler på den här nivån. Hade Aduriz frilägesavslut varit någon centimeter längre ut eller hade Gavranovics stolpträffar varit en centimeter åt andra hållet, då hade det varit ombytta roller. Då hade vi skrivit hyllningskrönikor fyllda av eufori och galen glädje. Idag är det istället bittra, dystra och mörka texter. Det var tomma, flackande blickar på Valenciaspelarna som låg utslagna efter matchen och lyckliga, saliga Schalkespelare som dansade runt och aldrig ville att kvällen skulle ta slut. Det gör ont.
Varför gick det då så här kan man fråga sig. Vet inte om jag kan ge mig på den analysen helt nyktert just nu. Valencia gjorde en första halvlek precis enligt planen, man kontrollerade, skapade målchanser och spelade smart offensivt samtidigt som man stängde av Schalke och framförallt Raul i defensiven. Man fick matchen precis dit man ville med ett tidigt ledningsmål. Men orutinen eller oförmåga att styra en match vidare i 90 minuter på den här nivån lös igenom. Motivationen och vilja fanns där, det är jag helt övertygad om. Man gav Schalke lillfingret att ta sig tillbaka in i matchen igen och tyskarna tuggade glupskt upp hela armen. Båda Schalkes mål kom psykologiskt helt perfekt för hemmalaget. Det var när Valencia låg närmast till att först göra 2-0 och sedan 2-1 som tyskarna svarade med sitt tyngsta artilleri. Och då var inte ens Raul inblandad den här gången.
Ynglingen Gavranovic som debuterade i Champions League gjorde kanske sitt livs match och var ständigt ett hot mot Costa och Navarro som inte gav något direkt förtroligt intryck. Valencias målchanser hamnade hos helt fel spelare. Mestadels hos en Aduriz som just nu inte har något som helst självförtroende eller beslutsamhet i sina avslut, Mathieu fick Valencias sista möjlighet efter en underbar framspelning av Tino Costa men mottagningen var långsam och avslutet blev trubbigt. Det som saknades var en killer när lägena väl dök upp. Jonas och Soldado kastades desperat in sista kvarten men utan resultat. Det var inte under slutskedet av matchen som Valencia hade chanserna eller skulle avgöra det här, det var långt tidigare. Kanske redan på Mestalla. Det är den kalla och bittra verkligheten.
Valencia förtjänade å ena sidan inte det här ödet, men å andra sidan så bäddade man för det här själv. Nu återstår bara ligaspelet där tredjeplatsen ska försvaras. Just nu känns allt bara så otroligt grått och trist. Drömmar krossades och ambitioner dog igår i Gelsenkircen. Även om det kanske inte känns så just nu så kommer solen likväl att gå upp över el Capital del Turia igen och det kommer nya möjligheter i Champions League. Idag lider vi, imorgon inleder vi nästa resa. För det känns ändå som om vi är på väg någonstans med det här laget. Till en plats vi inte sett röken av på flera säsonger. Förlusten i Gelsenkirchen innebar att omvägen dit blir lite längre och lite krokigare.
Men vi är på väg, det kan jag lova er!
A por ellos!
