Krönika: Baksmälla hela jävla hösten

Valencia gick in i den här säsongen med höga förväntningar och stor tillförsikt efter en fin fjolårssäsong och en närmast perfekt transfersommar. Men hösten blev allt annat än vad vi hade hoppats på och kändes väl närmast som en konstant baksmälla.

Valencia CF stängde 2018 på en 8:e plats i ligan. Något man faktiskt ska va väldigt nöjda med då man större delen av hösten krigat på den undra halvan av tabellen i denna extremt täta upplagan av La Liga. Förhoppningarna inför den här säsongen var väldigt stora efter att laget ifjol återtagit sin plats på topp 4 och skulle spelat Champions League-fotboll igen – detta kryddades med en transfersommar där alla spelare vi vill behålla – stannade kvar i klubben och man förstärkte precis de positionerna där vi kändes svaga ifjol med relativt starka namn. Projekt Marcelino var något stort på gång. Istället blev det en kräftgång i ligaspelet med 10 kryss på 17 matcher och minst antal gjorda mål av alla La Liga-lagen, samtidigt som Champions League-comebacken tog slut redan i gruppspelet.

Vad var det då som gick fel?

Överdrivna rotationer i början av säsongen

Att det krävs rotationer över en hel säsong där man ska vara med och slåss på tre fronter är nog alla ganska så överens om, dels för att hålla spelarna fräscha hela vägen in i vår, men också för att lufta truppen så att alla spelare hålls någorlunda igång och inte tappar form. Men den typen av rotationer som Marcelino gjorde helt planlöst i inledningen av säsongen gav ingen mening alls när enbart ligaspelet var igång. Detta gjorde att Valencia aldrig kom in i någon rytm överhuvudtaget och istället för att ha några spelare som hittade formen så var det en trupp som förgäves jagade formen de minuterna man fick chansen. Redan här tappade man mark till topplagen och samtidigt så tror jag att en stress byggdes upp och självförtroende började vackla hos såväl tränare som spelare – vilket sedan blev en negativ spiral som rullade på under hösten. Valencia bästa period under hösten då spelade man med i stort sett samma elva match efter match vilket gav kontinuitet och stabilitet.

Reformation av anfallsuppsättningen

Att man gav Marcelino lite för mycket makt gällande det sportsliga och uppbyggnaden av laget är ganska så tydligt så här i efterhand. Reformationen och ombyggnaden av anfallsuppsättningen var en av de stora snackisarna i somras där Simone Zaza skeppades till Italien, Vietto-lånet avbröts och istället tog man in Batshuayi och Gameiro. Fem månader senare är båda nyförvärven på väg bort efter en miserabel höst. Anfallsspelet i stort har inte alls fungerat, undantaget en kort period vid Santi Minas comeback efter sin skada, där såväl Batshuayi, Gameiro som Rodrigo varit en skugga av sig själva och de förväntningarna vi hade på anfallsspelarna inför säsongen. Valencia har gjort 15 mål på 17 omgångar, anfallarna har stått för 7 av dessa målen – utspritt på fyra spelare. Märk väl att ifjol så producerade Rodrigo, Zaza och Santi Mina totalt 41 mål tillsammans.

Kollektiv formsvacka

All skit eller skuld för den dåliga hösten ska inte falla på Marcelino eller tränarstaben. Faktum kvartstår också att alltför många av de som skulle vara nyckelspelare – har underpresterat grovt under hösten. Parejo, Rodrigo, Guedes, Kondogbia var samtliga stöttepelare under fjolårets succé men har i höst varit på sin höjd medelmåttiga La Liga-spelare. I vissa fall (Guedes främst) är skadebekymmer en viss förklaring, men det är ganska så uppenbart att om lagets kanske fyra viktigaste spelare underpresterar samtidigt – ja då blir det också svårt att leva upp till förväntningarna. Guedes, Rodrigo och till viss mån Parejo är vitala delar för att offensiven ska fungera i Marcelinos statiska 4-4-2 tänk och dessa spelare är därmed också största skurkarna till att anfallsspelet varit oerhört trubbigt hela hösten. Neto, Soler, Gabriel och Gaya är väl dem enda spelarna som kan få godkänt för den här hösten – Santi Mina har gjort det bra efter sina förutsättningar ska också tilläggas.

Dålig improvisation

Marcelino har ett väldigt rakt, enkelt och tydligt 4-4-2 som han snabbt kan implementera och spelare relativt enkelt kan ta till sig. Det såg vi inte minst ifjol när laget flög fram nästan omgående med Marcelino vid rodret. Problemet är att systemet och taktiken efter en kort stund är väldigt lättläst och där Marcelino uppenbart saknar fantasin, improvisationen eller nycklar för att förändra, förädla och justera detta beroende på matchbild och hur motståndarna spelar. Defensivt sett har den här säsongen utvecklats vidare och förbättrats men sitt egna spel och offensiven har allt som oftast blivit oerhört fantasilöst, långsamt, statistiskt och enkelt att försvara sig emot för motståndarna.

Ingen självrannsakan

Att man en stund kan skylla på otur, försöka ta med det positiva, anse att man gör bra insatser trots att segrarna uteblir – ja det kan nog de flesta acceptera. Men efter 5 månader så blir dessa uttalande efter ännu ett kryss eller förlust – väldigt provocerande floskler. Lagkapten Parejo sade att han inte var orolig trots att man då hade en seger i ligaspelet och Marcelino har sagt att han varit extremt stolt över insatser där laget förlorat och gjort väldigt bleka insatser. Lägg till uttalande som ”om vi bara får en seger så tror jag att det kommer vända” och man blir på allvar orolig om man verkligen inte tar det hela på större allvar och inser vad som är på väg att hända? Det är inte enbart att laget har haft problem att göra mål som varit akilleshälen i höst – alltför många matcher och halvlekar har laget uppträtt exceptionellt lojt och helt utan någon som helst inställning eller vilja, något som man själva inom gruppen inte verkar hålla med.

Skadebekymmer på fel spelare

Att Goncalo Guedes är tungan på vågen för att få igång offensiven och målproduktionen – ja det är en väldigt enkel men samtidigt lite skrämmande poäng. Men det har varit tydligt att utan Guedes på planen så får man ingen fart i omställningarna, man saknar spelaren som kan göra det irrationella och spelaren som hela tiden snor massvis med uppmärksamhet från motståndarförsvaret. Att han spelat småskadad hela hösten har såklart inte gynnat Valencias offensiva spel. Lägg till skador på Coquelin, Kondogbia, Gabriel och Santi Mina med flera så ser man att laget drabbats av oturligt mycket skador under hösten vilket gjort det svårt att kunna matcha bästa lag hela tiden. Men man kan också börja fundera över varför man drar på sig så pass många muskelskador som vi sett framförallt här på slutet av höstsäsongen, gör man något fel i uppbyggnad eller träningsfaserna?

Faktor Mestalla

Mestalla-publiken är vid känd för att vara kräsna och krävande. Men det tålamod som man visat upp under hösten ska man ha en stor eloge för. Atlético, Betis, Celta, Barcelona, Leganés, Juventus och Girona har samtliga kommit till Mestalla och lämnat med minst en poäng. Det dröjde tills den 13:e (!) omgången innan första hemmaseger på Mestalla kom den här säsongen. Från att Mestalla under fjolåret återigen blev det här ointagliga fortet som motståndare fasade över att besöka – så har man iår inte alls omvandlat publikstödet och hemmaplansfördelen till att vinna matcher och hämta energi nere på planen. Två segrar blott varav den andra kom i slutsekunderna hemma mot jumbon Huesca innan juluppehållet.

*****

Nu väntar en lång vår för Marcelino och laget – det väntar en början på året där man ska in i såväl Europa League som Copa del Rey-slutspel samtidigt som man inte har råd med några rotationer eller onödiga poängtapp i ligaspelet. Det är med 21 omgångar kvar 7 poäng upp till fjärdeplatsen och det är 4 poäng upp till EL-plats. Ingenting är kört – vilket den jämna ligan är att tacka för detta – trots att man bara har fyra segrar så här långt. Men det kommer krävas rejäl uppryckning från flera spelare, det kommer krävas att målproduktionen kommer igång rejält, att vi får ha nyckelspelare skadefria under våren och kanske även (dessvärre) att man inte går långt i både EL och Copa del Rey.

Förra säsongen levde vi på en sensationellt bra höst där våren faktiskt (även om man lätt förtränger det) var ganska så svag. Det finns därför två vägar att välja här nu, antingen så väljer man att se det som att våren ifjol var en föraning om vad som komma skall och därmed tror man inte att hösten är en tillfällig svacka utan snarare ett bevis på att Marcelino inte över längre tid är rätt för Valencia. Alternativt så ser man det som så att denna säsongen så blir det istället en sensationellt bra vår som blir vårt signum och räddning – att nu har man avverkat all stolpe ut och alla snedkörningar under hösten. Våren går vinstmaskineriet igång och samtidigt blir det ketchupeffekten i anfallsspelet.

Jag väljer att gå på spår två. Kan man vinna övervägande del av de matcherna som man kryssade under hösten, fortsätta den inslagna vägen rent defensivt sett och får igång anfallsspelet – då ser jag stora saker hända under våren. I min kristallkrona så ser jag laget såväl lyfta en pokal och avsluta säsongen på Europaplats under sitt 100-årsfirande.

Amunt!