Krönika: Dags för nya hjältar

Krönika: Dags för nya hjältar

”Samma klubb, en ny era” har varit Valencias mantra det senaste året och jag gillar verkligen dynamiken i det påståendet. I dagens samhälle vare sig du är en individ, ett företag eller en klubb så är förändringen det enda som är konstant. Allt utvecklas, allt går framåt och allt förändras. Då är det oerhört viktigt att du tar med dig rötterna in i framtiden. Att du i förändringen är trogen din uppväxt och din historia. Du måste veta vart du kommer ifrån för att veta vart du vill vara på väg, annars kanske du är på väg någon annanstans.

Sällan har jag sett ett Valencia som så väl vet vart vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Den historiska delen med ligatitlar och Champions leaguefinaler måste alltid finnas där när vi stolt berättar om den för vår okunniga omgivning. Samtidigt måste ödmjukheten för att vi inte just nu befinner oss på den nivån finnas där när vi försvarar oss för deras mothugg. Men har du en gång vandrat genom himmel och helvete så måste du någon gång förlika dig med den du blivit. Den som vandringen format dig till. Du är antingen en förlorare som haft tillfällig framgång eller en vinnare som haft tillfällig motgång. Jag hävdar bestämt att Valencia är det senare och tror stenhårt på att denna pokal hamnar bland apelsiner och paellas i vår favoritstad.

Senast Valencia lyfte en pokal var Mata och Morientes målskyttar och dem glömmer man inte i första taget när man minns tillbaks. I laget fanns dessutom Albiol, Silva och Villa när Rubén Baraja till slut lyfte upp bucklan i Madrids himmel. Glädjen visste inga gränser och kanske var tränaren Ronald Koeman den som minst av alla förstod vad det handlade om. Visst hade han tränat ett lag som vann en pokal men få tränare har varit så långt ifrån vad det verkligen handlade om som Koeman var där och då.

I dagens Valencia har vi många spelare som bär senyerafanan framåt. Spelare som primärt drivs av kärlek till sin moderklubb mer än av pengar. Jag pratar så klart om spelare som Toni Lato, Jose Luis Gaya och Carlos Soler. För dem skulle en titel med klubben som de fått födda till sig i modersmjöklen betyda allt. Vi slänger väl för sakens skull även in Ferran Torres in i den kategorin. Sen har vi spelare som gått all in på Valencia så som Rodrigo Moreno och Dani Parejo, dem vet också vad det handlar om.

Men i denna Copa del Rey-final är ingen större än Jaume Domenech för mig. Denna doldis till andremålis har ett hjärta som pumpar orangea blod. När andra återhämtar sig så tränar han extra för att vara redo för den minimala chansen att Neto skulle skada sig. I med och motgång har han slitit hårdast av alla för att vara redo utifall han eventuellt skulle få chansen. Lagkamraterna älskar honom och jag vet att en pokal skulle betyda allt för honom. Han är inte bäst på det han gör men ingen kan klaga på hans vilja att bli bäst.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Jaume får hålla nollan mot Barcelona och bli den som Dani Parejo ger bucklan till. Att just han får bli den som avgör matchen med ett par räddningar och en hållen nolla. Att just Jaume får stiga upp från Netos skugga och fira ett guld som betyder precis allt för en klubb och en stad. Jag lovar att vi skulle se tårar i hans ögon då han vet vad pokalen skulle betyda.

Och jag lovar även att få skulle vara så glada som Neto. För det är så detta Valencia fungerar. En för alla, alla för en. Låt oss nu hoppas att motivation slår klass och att viljan att vinna något och fira det därefter slår lättja. Låt oss hoppas att den underbara människan vid namn Jaume Domenech blir hjälte i denna cupfinal som betyder precis allt för oss Valencianistas. Det är han värd.

Volem La Copa!

Markus Timonenmarkus_26_@hotmail.com2019-05-25 07:00:00
Author

Fler artiklar om Valencia