Krönika: Den värsta dagen i mitt Valencia-liv
Jag ehh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, vet inte riktigt hur jag ska kunna förmedla det jag känner i ord som gör sig rättvisa i det här sammanhanget. Det här känns just nu som den absolut värsta dagen i mitt Valencia-liv någonsin, då har man ändå upplevt en del inte minst de senaste 10-15 åren med stora förluster, horribla försäljningar och märkliga ledningsbeslut. Men inget kommer i närheten av det som ägare Peter Lim med president Anil Murthy vid frontlinjen just nu genomför i Valencia CF.
Om ni ursäktar ordvalet, så är det här så nära ett folkmord av oss valencianistas som man kan komma. 101 år av historia, kultur, meriter, stolthet och heder – ett klubbmärke som för många av oss betyder allt, som symboliserar något, som ger oss drömmar, som framkallar tårar såväl som obeskrivbar glädje och kärlek. Allt detta stampar man just nu på. Man river ut våra orangesvarta hjärtan där bakom klubbmärket på bröstet och vrider långsamt om det. Och man verkar göra det med ett leende på läpparna och med en otäck medvetenhet. Det här är inga förhastade, framtvingade eller beslut som man en dag kommer ångra, det är helt medvetna val. Att förstå agendan bakom dessa fullt ut känns dessvärre omöjligt, just för att jag tror att vi är funtade och fungerar så fundamentalt olika.
Genom alla år sedan de nya ägarna kom in i klubban har vi alla försökt förstå vad Meriton och Peter Lim vill med Valencia, hur tänker Lim, vad drivs han av, vad vill man åstadkomma? Varje gång har vi stångat oss blodiga mot en tegelvägg och lämnats med fler frågetecken än när vi började.
Drivs Peter Lim just nu av någon slags hämnd? Ja det ter sig som en möjlig orsak. Kanske vill han hämnas på alla valencianistas som inte ohämmat och villkorslöst älskat honom och det han gjort och gör med Valencia CF, utan istället ifrågasatt ibland och kritiserat ofta när vi inte ansett att det han gör är förenligt med våran klubb. Men även hyllat de gångerna som man faktiskt lyckats kortsiktigt göra något bra, vi har försökt vara förlåtande och glömma det som varit för att blicka framåt, försökt vara förstående och hoppfulla. Men alltid möts av nyckfullhet och nya besvikelser. Men det här har aldrig räckt för Peter Lims ego, han anser att han inte fått den uppskattning och hyllningar som han förtjänar och hans sätt att bemöta detta verkar vara att ge sig det som är gör oss allra mest sårbara, att skada det han vet vi älskar som allra bäst – Valencia CF.
Man kastar ut tränare och sportchefer som fått fansens hyllningar och som gjort gott för klubben, som tagit Valencia tillbaka till finrummet igen efter att ha varit fotbollsvärldens stora skämt några år. Men det stannar inte där. Det gjorde inte tillräckligt ont, hämnden måste bli än mer brutal – så nu tvingas spelare bort, spelare som varit älskade av fansen men som inte blint lytt under Lims diktatoriska ledarskap. Garay kastas ut, Ferran Torres reas bort till England och nu senast när lagkapt Dani Parejo med 9 år i Valencia CF skickas till konkurrente Villarreal – helt gratis. Dessutom kastar man med Francis Coquelin i affären för runt 6,5 Meur – en Coquelin som inte är en valenciason, inte varit i klubben särskilt länge men som genom sin karaktär och spelstil snabbt blivit en älskad favorit. Det ryktas samtidigt att Gabriel är väg att gå exakta samma öde tillmötes och att Jose Luis Gaya kan va på väg till Barcelona. Allt som Marcelino hållt kärt, allt som fått fansens att hoppas och drömma igen – det måste förstöras och skeppas iväg.
Det har många gånger hävdats att nej Peter Lim är nog ingen vidare ägare av en fotbollsklubb eller det rent sportsliga. Men affärer, det kan han ju i alla fall. Kan någon då förklara varför man säljer Ferran Torres för runt 25 Meur till penningstarka Premier League, säljer Dani Parejo för 0 Meur trots giltigt kontrakt och släpper Coquelin för 6,5 Meur?
Det finns ingen logik och det går heller inte att skylla på dåliga affärer som vi kunnat göra vid värvningar av tex Correira, Diakhaby och så vidare. Nej det är något djupare som gör att man till varje kostnad vill bli av med dessa spelarna och nedmontera det här Valencia. Alla hade haft förståelse för att denna sommaren skulle bli tuff med flera nödvändiga försäljningar för att balansera budget. Men de senaste försäljningarna ger ingen mening och kan omöjligt vara på grund av ekonomiska orsaker. Om det är foliehattsteorin som hämnden som driver Peter Lim eller inte – ja det är såklart svårt att sia om, men någon slags underbyggande agenda finns det. Det är uppenbart.
Spelare kommer och går, tränare kommer och går, sportchefer kommer och går, framgångar kommer och går, ägare kommer och går. Det är svårt att gråta varje gång något går emot oss eller någon man håller vid försvinner, man kan bli upprörd, besviken och genuint ledsen men livet går alltid vidare. Vi tror att vi upplevt kaos och katastrofala sportsliga resultat unde de senaste 9 åren med Valencia CF, men de närmaste åren som väntar kan komma att bli avsevärt mycket värre. Vi pratar inte längre om att Valencia missar CL-plats, eller ens att man kanske till och med bommar Europa-spel helt och hållet. Vi pratar om överlevnad, till att börja överlevnad i La Liga – med det laget som man ser ut att försöka bygga nu och med det kaos som denna sommaren kommer lämna efter sig i omklädningsrummet så blir inte jag förvånad om Valencia CF åker ur La Liga nästa år. Vad händer då? Det ekonomiska berget som Meriton kommer att behöva brottas med då – med skulder upp över öronen (man har mer skulder idag än när Peter Lim tog över, vilket han gärna inte pratar om) och för att inte prata om de rejält minskade intäkter det innebär. En konkurs är i det fallet inte särskilt långt bort. Vi är inte där idag och jag ska inte måla än mer fan på väggen än vad verkligheten redan ger oss. Men jag kan heller inte sitta här och tro att botten is nådd. Det blir den aldrig med Peter Lim, det om något har jag lärt mig de senaste åren.
Så vad ska man göra? Ska man ge upp? Sluta följa laget och klubben? Det hade såklart varit det absolut bäst, mest hälsosamma och smartaste valet i det här läget. Men det är ju helt omöjligt. Det är inte jag som valt Valencia CF, det var ni som gjorde det omöjligt att inte att bli förälskad. Jag kan inte heller bara kolla bort när någon vanhedrar er och våran fina historia. Det är upp till kamp. Men det får börja imorgon, idag orkar jag fan inte med mer. Idag är det en kolsvart dag. Imorgon hoppas jag att den är lite mer orange igen. Jag ser just nu varken något hopp eller ljus i tunneln, men jag vägrar ge upp. Ikväll tänder jag ett ljus för Valencia CF.
