Krönika: Det som du inte kan köpa för pengar

Krönika: Det som du inte kan köpa för pengar

Krutröken från seriefinalen i söndags på ett vibrerande Mestalla börjar så smått skingras och vi kan se tillbaka på en match som hade allt och lite till.

En tredjedel av ligan är nu spelad och den första etappen avverkad. Valencia CF kvitterar ut allra högsta betyg med väldigt få dalar men väldigt många höga toppar. Framförallt så har inte landskapet mellan dalarna och topparna varit så djupt utan det är en jämnhet och stabilitet som jag tar med mig som det som kanske stuckit ut mest den här hösten. Att göra tillfälliga bra matcher med höga toppar har vi sett även tidigare säsonger av Valencia, skillnaden iår har varit att fallhöjden när man har en sämre dag är betydligt lägre. I höst har vi till och med blivit bortskämda med att Marcelinos armé plockat trepoängare även de dagarna när man inte varit på topp rent spelmässigt.
 
Det är fortfarande väldigt långt kvar, mängder av hinder ska besegras längs vägen, det gäller att ta en match i taget och än så länge har man rent teoretiskt inte åstadkommit ett skit egentligen. Men det vi vet alla att det är skitsnack.
 
Obesegrade, med en tydlig spelidé och en otrolig hunger – Valencia är inget rövargäng som går ut och kör. Valencia är strukturerade, balanserade och oerhört disciplinerade. Valencia CF anno 2017/2018 är på riktigt, man menar allvar. I de allra största ligorna i Europa finns det sju lag som är obesegrade: Manchester City, Napoli, PSG, Inter, Barcelona, Atletico Madrid och Valencia. Sug på den karamellen litegrann. Det var nämligen längesen vi kunde mäta oss sportsligt i det sammanhanget. Gräver vi lite djupare bland dessa sju klubbarna kan vi konstatera att Barca har en budget på omkring 800 Meur, City 700 Meur, PSG 500 Meur och Napoli, Inter och Atletioc ligger omkring 300 Meur. Valencia då? För denna säsongen ligger man omkring 95 Meur. D E T T A tycker jag man pratar alldeles för lite om när man pratar om Valencias bedrift den här hösten och när man pratar om Marcelinos förvandling. Jag vill inte jämföra med Jesus som enligt vissa böcker förvandlade vatten till vin och fick fem bröd och två fiskar att räcka till 5000 personer – men det Marcelino gjort med den plånboken är ingenting annat än ett underverk i min bok.
 
Men det är såklart betydligt mer bräckligt men den typen av budget som Valencia rör sig med. Man har inte råd med några snedsteg eller felvärvningar i transfermarknaden och man har inte i samma utsträckning som övriga topplagen råd med skador på nyckelspelare. Nu gör Peter Lim allt i sin makt för att ge Marcelino ett lite rättvisare utgångsläge för att kunna fortsätta utmana på allvar – trots det rent teoretiskt inte borde vara möjligt om vi kolla på budgetar och löneposter. M&M på Mestalla, det vill säga Marcelino och Mateo Alemany, finsorterar utbudet och terrängen för att hitta nya fynd, likt Zaza, Kondogbia, Neto och Guedes. Å ena sidan borde man ha bättre utgångsläge i förhandlingar med spelare nu när man visat sig vara på allvar och en fullvärdig utmanare i toppen av La Liga, men å andra sidan så är utbudet i vinterfönstret normalt sett betydligt skralare och ofta finns det en anledning till varför spelare är tillgängliga i januari om man säger så. Men det finns alltid en del guldkorn och spelare som fastnat i negativa spiraler och miljöer, som skriker efter ett miljöombyte för att få ut sin fulla potential igen. Just Marcelino verkar dessutom var bra på just detta – återigen likt exempel som Zaza, Kondogbia och Neto som i sina tidigare klubbar var blott en skugga av sig själva men i Valencia har återuppstått och firar nu nya triumfer.

Men jag tror inte att hemligheten med höstens Valencia kan köpas för pengar. Jag hoppas inte att man nu halkar tillbaka i gamla hjulspår eller gör samma misstag som man gjorde de senaste säsongerna utan att man fortsätter på den inslagna vägen, där personen och karaktären man värvar är minst lika viktiga om inte viktigare än spelaren och de sportsliga attributen. Valencia har under hösten blivit ett lag igen. Marcelino har byggt ett kollektiv som underkastar sig såväl general Marcelinos order som lagets bästa. Det man gör ute på planen gör man i första hand för laget och i andra eller tredje hand för jaget. Vi ser anfallare som är nere på egen planhalva och jagar boll eller gör en glidtackling, vi ser ett lag där alla deltar aktivt i såväl defensiven som offensiven och där varje spelare vill bidra och också gör detta. Hierarkin inom gruppen verkar ha normaliserats igen efter en ganska så extrem utrensning under sommaren. Man har återfått Valencias identitet och DNA, såväl genom det kollektiva som i det rent taktiska med en solid defensiv och sylvassa omställningar med vindsnabba yttrar och målhungriga anfallare.
 
Inget av ovan kan du köpa för pengar. Inte heller den passion, lidelse eller entusiasm som visade upp längs Avenida de Suecia inför matchen mot Barcelona i söndags. Det var hundratusentals fans på gator timmar före matchen, det var en bussmottagning som var värdig en VM-final. Det var en stämning inne på Mestalla som vibrerade i 95 minuter och som fullständigt höll på att explodera och riva alla betongfundament som håller upp den gamla arenan när Rodrigo tryckte in 1-0 mot Barcelona. Det var som en vulkan som legat i vila i alldeles för många år men nu sprutade ut lava igen som aldrig förr. Det var strupar som skrek sig hesa som om de väntat på detta ögonblicket i hur många år som helst. Att få jubla, att få glädjas, att känna den euforin igen. Mestalla var tillbaka. Valencia CF var tillbaka. Fansen bryr sig inte om dyra stjärnor eller kända namn. Man vill se spelare som spelar för klubbmärket på bröstet och som alltid i alla lägen ger absolut 110%. Då kommer man få fansens ovillkorliga kärlek alla dagar i veckan.
 
Valencia har famlat i mörkret i många år. Man har gått vilse längs vägen, glömt sina värderingar, sin historik och vad som gjort klubben framgångsrik tidigare. Framförallt har man många stunder glömt bort vad/vilka som faktiskt Ä R Valencia CF – det vill säga fansen. Man har försökt hitta tillbaka på många olika sätt och vis, oftast har man trott att man kunnat göra det via bankkonton. Men fråga varenda människa om de blir lyckligare av pengar så får ni samma svar varje gång om de ska va ärliga. Pengar är en förutsättning för att kunna verka, men det handlar snarare om hur man använder pengarna än hur mycket pengar man använder. Passion, hjärta, struktur, kultur, grupptillhörighet och drömmar är något som inte ens Peter Lim kan köpa med sina miljarder. Men det är dessa enkla men ack så svåra ingredienser som gör att Valencia står där man står idag jämfört med var man varit och kravlat de senaste säsongerna. De dyrbaraste och bästa sakerna i livet kan man inte köpa för pengar.
 
Vad som gör hela kvällen i söndags extra speciell är att det är den absoluta perfekta hyllningen till Jaume Orti. Han förstod så tydligt att fotbollen tillhör folket, Valencia CF tillhör fansen. Jaume Orti vann flera tunga titlar men framförallt vann något betydigt mer värdefullt – kärleken från fansen, det ovillkorliga stödet och den eviga el sentimiento Ché. Allt som vi upplevde denna kvällen var precis allting som han kämpade för som president. Denna valencianismon, det magiska Mestalla och ett lag som slogs för klubbmärket på bröstet och varandra nere på planen – och därmed kunde mäta sig med de bästa i spanska ligan trots att det skiljer 700 Meur i budget att röra sig med. Mestallapubliken hittade nämligen just 700 miljoner skäl att bära fram sitt lag den här kvällen. Och nog var det en Jaume Orti som kikade ner på Mestalla i söndagskväll och skrattade för sig själv när Rodrigo drog på sig den så karaktäristiska orangea peruken och pekade mot himlen. Detta var för dig Jaume, detta var för ett Valencia CF som är tillbaka på allvar. Cirkeln sluts.
Nu kan du vila i frid grande Bonico!
 

Niklas Hermansson@Nikche2017-11-30 20:45:00
Author

Fler artiklar om Valencia