Krönika: Emerys experiment
Vi fick se en strålande inledning på säsongen, både rent spelmässigt och poängmässigt och Valencia strålade i toppen av ligatabellen, samtidigt som man spelade ut i Champions League och imponerade på de flesta. Sedan hände något och allt verkade förändras över en vecka.
Det krävs inte direkt någon examen i rymdfysik eller ens än gång i psykologi för att förstå att något gått snett i Valencia den senaste tiden. Borta är den fartfyllda, glädjerika och optimistiska fotbollen som los Ché bjöd på de inledande månaderna av säsongen och istället har det ersatts av en trött, loj, allmänt trött och tråkig fotboll. Det som är mest skrämmande är att det förändrades så väldigt snabbt, från en halvlek till en annan gick Valencia från att vara en utmanare att på allvar i tvekejsarslaget mellan Real Madrid och Barcelona, till att vara ett lag i mängden i den spanska ligan. Vad var det egentligen som gick snett?
Jag sitter och tittar på höjdpunkterna ifrån Valencias första halvlek på Nou Camp och får nästan gåshud på armarna när jag ser hur Valencias press-spel gör hemmaspelarna fullkomligt förvirrade och frustrerade. Hur Emery taktiskt sett utmanövrerar Guardiolas Dream Team hemma i deras egna lejonkula. Jag bläddrar vidare i arkivet och ser hur Valencia leker fotboll hemma på Mestalla mot erkänt skickliga Athletic Bilbao, anfall efter anfall i ren och skär fotbollspropanganda. Ser man Valencias insats mot Mallorca i lördags eller den mot Glasgow Rangers i onsdags skulle man lätt kunna tro att det skiljer flera år och är från olika säsonger mellan de här matcherna. Men faktum är att det skiljer bara några dagar. Efter det att Valencia blev utspelade av Barcelona i den andra halvleken på Nou Camp har laget inte gått att känna igen. Var det så enkelt att få Valencia ur balans? Gick all luft ur ballongen den där olyckliga lördagskvällen? Nja riktigt så enkelt varken tror eller hoppas jag att det är. Istället söker jag efter andra, lite mer logiska och i alla fall för min del, mer rimliga motiv till Valencias ombytliga prestationer.
Unai Emery har nu gått i den Valencianska skolan i några år och börjar alltmer symboliseras med klassiska Valenciastrategier såsom 4-2-3-1 och rotaciones. Något som säkerligen gläder många är att Emery har förädlat klubbens signum och inför den här säsongen fått ihop ett riktigt bra och slagkraftigt lag med väldigt små resurser. All heder åt den gode Unai för detta! Det är en lång säsong och rotationer i startelvan är nödvändigt för att dels hålla igång truppens samtliga spelare och för att ge nyckelspelare nödvändig vila när det behövs för att orka en hel säsong. Men det finns gränser för de här rotationerna och skiftena mellan spelsystem. Att spela med trivote (tre mer eller mindre defensiva innermittfältare) hemma på Mestalla mot ett lag som Mallorca kan inte direkt försvaras. Vilket även lagkapten Vicente tydligt påpekade på presskonferensen direkt efter matchen. Att byta ut majoriteten av hela laget från match till match är likaså i längden svårbegripligt. Emery måste finna en balans mellan att rotera och att samtidigt ha de rätta och bästa spelarna på planen i rätt matcher. Det är en sak att vila spelare som är slitna men en helt annan när känslan av den kommande startelvan känns mer som en oförutsägbar Kenodragning istället för en noggrann bedömning av vilka som förtjänar att få starta. Annars försvinner både trovärdigheten i laguttagningen och hela fördelen med de här rotationerna.
Nu ska vi inte slå på stora gonggongen och ropa kris eller börja kapa huvuden redan. Det är trots allt bara en av säsongens veckor som så här långt varit dålig, kan Emery och laget hitta tillbaka till den harmonin och moralen man hade i inledningen av säsongen så behöver den här svarta veckan endast fungera som en nyttig väckarklocka istället för att bli inledningen på en formsvacka eller ras. Imorgon kväll spelar Valencias cupmatch mot Logrones, kanske inte den bästa möjligheten för Emery att en gång för alla visa vilket lag och taktik han vill satsa på. Men till helgen väntar ny match hemma på Mestalla mot ett Zaragoza i fritt fall. Då är det hög tid för Unai Emery att sluta med sina experiment och istället tydligt visa vilka spelare som utgör ryggraden i årets Valencia och därmed ger laget den bästa förutsättningen att hitta tillbaka till den inslagna och framgångsrika vägen man vandrade inledningsvis. Framförallt rent prestations- och spelmässigt.
