Krönika: En känslofylld seriefinal med allt att vinna

Det är seriefinal på Mestalla. Valencia CF slår rekord efter rekord den här säsongen och bättre än på många år. Det är dags att börja drömma igen.

Först en sak bara.

Jag har tröttnat. Jag har tröttnat rejält på jämförelserna med årets Valencia och det som Leicester City gjorde under grande Ranieri för två år sen. Så innerligt tröttning på sägning ”kunde Leicester vinna PL så kan även detta hända”. I synnerhet så är det en helt missvisande och respektlös jämförelse i fallet med Valencia CF. Visst vore det en stor överraskning om Valencia mot alla odds och all logik gick och vann ligan till våren – men att jämföra detta med att Leicester vann Premier League är antingen ett bevis på en icke-fotbollskunnighet alternativ gravt historielös. Att Ranieri tog Leicester till en Premier League-titel benämns ofta som en av de största skrällarna i fotbollens historia, med all rätt både om man kikar på Leicesters historik och skrala titelkabinett som om man ser vad man slogs emot. Valencia däremot har två ligatitlar i Spanien de senaste 15 åren och en helt annan historik som topplag. En skräll och överraskning – absolut, men snälla sluta jämför med Leicester. En betydligt mer lämplig jämförelse är då att jämföra med Atletico Madrid 2013/14 som med Simeone som ny sheriff byggde upp något från grunden och mot alla odds höll hela vägen och bärgade ligatiteln för Real Madrid och Barcelona. Valencia denna säsongen liknar i mångt och mycket det Atletico.

Men nog om detta för en stund.

Först har vi en seriefinal mot Barcelona som ska analyseras och där vi också kommer att se en liten vattendelare tror jag. Skulle Valencia vinna matchen är det nog alltfler som förstår att detta Valencia menar allvar, på riktigt, och man kan vara en potentiell titelkandidat hela vägen. Skulle Barcelona vinna så börjar ligan redan här och nu se avgjord ut, även om det återstår 25 omgångar. Nu tror jag inte per automatik att det är så men för Valencias del skulle man tappa lite momentum och man skulle halka tillbaka till att kriga om en CL-plats och säkerligen vid säsongens slut vara nöjda där. Men vad är det då som talar för Valencia i söndagens seriefinal? Jag har försökt lista detta i tio enkla budord, häng med!

Marcelino

Om det är någon tränare som ska kunna utmanövrera detta Barcelona under Valverde är det Marcelino, om det är någon person som vet hur han ska såväl formera Valencia rätt som ingjuta mod och självförtroende hos spelarna inför denna seriefinal är det Marcelino. Sällan har en MVP i Spanska ligan känts mer given än Marcelinos betydelse i Valencia denna hösten.

Mestalla

Utsålt inom loppet av timmar, Mestalla kommer vara ett Coliseum, ett fort, en ointaglig borg längs Avenida de Suecia – precis som i fornstora dagar. Att ta poäng på Mestalla när arena vibrerar som den kommer göra på söndag är inte enkelt. Inte ens för Barcelona.

Anfall i toppslag

Rodrigo, Santi Mina och inte minst Zaza visar upp sitt livs form rent målmässigt. Denna dödliga trion står registrerade för 21 mål så här långt och är kanske hela Europas just nu hetaste anfallstrio – MSN finns inte länge – men på Mestalla har vi ZRS.

Parejo-Soler-Kondogbia

Det var längesen som det kändes som Valencia har ett mittfält som kan matcha Barcelona. Så känns det definitivt denna säsongen. Kvalitet, fysik, öga för såväl mål som assist – Valencias mittfältstrio besitter allt, i varje spelare dessutom.

Neto

När Diego Alves lämnade Valencia var många oroliga för hur det skulle gå att ersätta honom. Neto har visat att det går utan problem. Som ny sista utpost har Neto varit kanske Valencias jämnaste spelare denna säsongen och med sin trygghet utstrålar han ett lugn som underlättar för hela backlinjen och när försvaret slöar till så är han där och räddar laget.

Hungern

Valencia jagar Barcelona, man har fått upp vittring på att närma sig och på allvar utmana om serieledning. Man har allt att vinna här och hela föreningen har längtat efter att få spela denna typen av matcher igen hemma på Mestalla. Det kommer märkas såväl på läktarna som nere på planen. För Valenciaspelarna är detta dessutom den stora chansen att synas och göra intryck även utanför Spanien. När man inte får visa upp sig i Champions League är det dessa stormatcherna när alla strålkastare riktas mot Mestalla som är säsongens absoluta höjdare.

Barcelonas respekt

Det var ett ganska så tydligt tecken på att Valverde hyser stor respekt för Valencia och inför denna matchen när han bänkade Messi mot självaste Juventus i CL i onsdags. Leo Messi spelar normalt sett varje match och Valverde erkände själv att det var svårt att bänka honom. Barcelona kommer behöva sin bästa version av såväl Messi som lagets insats för att lämna Mestalla med poäng – detta är Valverde väl medveten om.

Guedes

Har väl tillsammans med Leo Messi varit hela La Ligas bästa spelare under hösten. Det är en ny publikfavorit på Mestalla och Guedes högstanivå har absolut högsta världsklass. När Goncalo växlar upp tempot och sätter med bollen – då går det ett sus på Mestalla likt det gjorde för El Piojo Lopez under glansdagarna. Barca må ha Messi, men vi har Goncalo Guedes.

Fansen

Mestalla kommer att va knökfullt och gatorna längs arenan lika fullpackade med fans som inte kommit över en biljett. Det kommer låta, det kommer gunga, det kommer vibrera i luften. Det är närmast ett infierno som jag hoppas väntar Barcelona på söndag som kommer att lyfta fram Valenciaspelarna nere på planen till nya stordåd. När Mestalla kokar är det få arenor i Spanien som kan mäta sig.

Jaume Orti

En seger mot Barcelona hemma på Mestalla vore det finaste av alla hyllningar till den nyligen bortgångne ex-Presidenten. Vad Jaume Orti har betytt för Valencia CF går inte att beskriva i några få meningar. Han var den som byggde upp det Los Ché som firade oerhörda framgångar i början av 2000-talet, kommer alltid minnas Jaume Orti med den orangea peruken på huvudet, med ett stort leende, firandes på Mestalla. Descanza en paz grande Jaume Orti!

Det är en känslofylld söndag och seriefinal som väntar. Tårarna kommer garanterat att vara många inför avspark när Jaume Orti ska hyllas. Pulsen kommer säkerligen passera 200 mer än en gång under de här 95 minuterna. Gåshuden på armarna kommer söka sig genom matchtröjan när man höjer volymen och insuper Mestallas magiska stämning. Att försöka njuta av nuet och det faktum att vi reste oss på nio och nu står inför en seriefinal mot Barcelona är inte det enklaste. Men det är samtidigt det här man gått och drömt om i så många år, jag kan knappt tro det är sant. Jag nyper bokstavligen mig i den numera blåslagna armen dagligen. För ett år sen var hot om nedflyttning en iskall sanning att försöka handskas med. Kaoset i Valencia nådde nya nivåer varje dag och klubben hånades och var utskrattad. Det var inte vårt Valencia CF vi såg då. Det var en misshandlad klubb. Men nu har vi rest oss. Vi har gjort det på ett sätt som är Valencias CFs DNA ut i varenda cell och blodet som nu pumpar i våra ådror har återigen den orangea färgen. Vi kan stolt kyssa klubbmärket på bröstet igen. Jaume Ortis Valencia flyger igen - jag är säker på att han kikar ner från sin himmel imorgon med den orangea peruken på huvudet och njuter av stämningen på Mestalla.

Att drömma om mer, att drömma om titlar och ett race om att vinna ligan säger en del är naivt. Man får gärna kalla mig naiv varje dag isåfall – för jag drömmer. Och det är helt jävla underbart!

A por ellos!