Krönika: Enade vi stå - söndrade vi falla
Några dagar har gått sedan förlusten mot Arsenal på Emirates och några timmar återstår innan nästa stora ”final” för Valencia ska spelas mot jumbon Huesca på bortaplan. Varje match är av denna karaktären nu, det finns inga utrymme att ha en dålig dag, att hitta ursäkter eller känna efter. Det är bara för Valenciaspelarna nu att borra ner huvudet, ta på sig blåstället och verkligen få ut max utav de närmaste tre veckorna. Det är ju nu allt ska avgöras – och säsongen lever i allra högsta grad för Valencia CF. Om inte det kan frammana det där lilla sista hos spelarna då vet jag inte vad som kan göra det.
När det gäller Valencias säsong i allmänhet och kanske just nu matchen mot Arsenal i synnerhet så har jag oerhört svårt att bestämma mig vad jag ska tycka eller tänka faktiskt. Jag svänger från den ena dagen till den andra. Hoppar från det ena benet till det andra. Å ena sidan så tyckte jag det var djärvt av Marcelino att inför en semifinal i Europa League helt och hållet byta spelsystem, vi såg också inledningsvis att det satte griller i huvudet på Arsenal (om det var spelsystemets förtjänst eller inte får vi dock aldrig veta) och faktum kvartstår att Valencia kunde haft 3-0 att gå på efter kvart. Borde definitivt haft 2-0 åtminstone efter Garays otroliga miss av öppet mål från 2 meters avstånd och Diakahabys nickmål.
Men å andra sidan så kan jag tycka att det är alldeles för fegt att åka till Emirates och ställa ut sex försvarare från start. Det signalerar litegrann en alldeles för stor respekt för Arsenal och att man inte riktigt tror på sitt egna lag, det handlar bara om att riskminimera. Det är sällan en taktik som i längden vinner titlar. Vad jag även är starkt kritiskt till när det gäller Marcelinos gameplan mot Arsenal är att man inte förändrar den under matchens gång. Borträknat första kvarten så är Valencia väldigt virrigt och helt ur positionerna i stort sett över hela planen – vilket torde bero på nya spelsystemet som man inte alls har i ryggraden på samma sätt som 4-4-2. Att man då inte under matchens gång ser detta, justerar tillbaka till grunderna för att hitta tillbaka in i matchen och få med sig ett bra resultat, ja det är väldigt märkligt, men visar också på en av Marcelinos absolut största svagheter – att gå från Plan A till Plan B när detta behövs.
Sen är såklart inte hela förlusten Marcelinos fel till 100%. Många spelare underpresterar återigen i en viktig match, jag tänker främst på nyckelspelare som Guedes och Rodrigo i anfallet som aldrig kom riktigt närma varandra utan mest sprang runt och verkade irriterade eller tappade bollen när man försökte på egen hand, jag tänker på Dani Parejo och Carlos Soler som bildade innermittfältspar men var helt överkörda av Arsenals mittfält och inte alls gav några alternativ i uppspelsfasen heller, vilket gjorde att vi väldigt sällan fick till ordnade och längre anfall med bollen. Försvarsmässigt var det också en besvikelse med Garay, Gaya och Paulista som inte alls gick att känna igen och en Roncaglia som nu fick bekänna färg och synades rejält av Lacazette och som faktiskt är stor orsak till de två första målen. Längst bak hade Neto en såndär kväll när han ser ut som en rädd skolpojke, han kommer lite snett ut på första målet, borde kunna göra bättre på andra målet och på tredje målet är han fastfrusen på mållinjen. Ja ni förstår själva att det är ganska så svårt att få med sig ett bra resultat från Emirates när så många, samtidigt, fallerar så här.
Men det kändes hela vägen fram till 90 minuter ändå som vi trots en väldigt svag insats skulle få med oss ett helt ok resultat med en 1-2 förlust. Vi hade fått ett viktigt bortamål och därmed räckte 1-0 hemma på Mestalla för att vända detta. Men ett minst sagt sömnigt Valencia lät Aubameyang göra 3-1 på övertid och plötsligt så minskade Valencia möjligheter att vända detta rejält. Onödigt och väldigt slarvigt – vilket också summerar Valencias svaga insats. Återigen så faller man totalt ihop efter en motgång – man inleder bäst, dominerar och får 1-0. Men när sen Arsenal av tillfällighet gör 1-1 på sitt första anfall så raserar Valencias korthus fullständigt.
Ska vi dock försöka blick framåt istället och ta på de lite mer nyanserade/positiva glasögon så är allt som krävs en 2-0 seger hemma på Mestalla, vi såg att Arsenals defensiv definitivt kan straffas och testas betydligt mer än vad vi gjorde på Emirates samtidigt som Arsenal är ett helt annat lag hemma i London som man är på bortaplan den här säsongen. Det kommer krävas en ny magisk kväll och en ny förtrollande re-AMUNTada på Mestalla – men jag har gått från att känna mig helt hopplös och uppgiven i torsdagskväll till att ändå känna att det finns en bra chans. Detta är en sån säsong att när man tror att Valencia ska göra något bra, då misslyckas man ofta, men när man står pressade mot repet och inget talar för att man ska lyckas, ja det är ofta då som laget lyfter sig. Vi har sett det mot Getafe i Copan, vi såg det mot Zenit på bortaplan i EL och vi såg det inte minst efter nyår med en otrolig turn-around i ligaspelet, nu kommer det krävas att man gör det återigen, mot ett betydligt mer meriterat och rutinerat motstånd.
Samtidigt så fortsätter kampen i ligaspelet simultant, där Sevilla tidigare i helgen förlorade mot Leganes och därmed borde man ha spelat bort sig definitivt från fjärdeplatsen med två omgångar kvar. Getafe tar i detta nu emot Girona – som krigar för sin överlevnad i ligan - hemma på Coliseum Alfonso Perez och Valencia ska ikväll spela jumbon Huesca definitivt ur La Liga. Det är matchboll för Getafe och Valencia idag, med viss fördel i långa loppet skulle jag säga för Valencia som har på pappret bäst spelprogram i de två sista omgångar, där Getafe ska åka till Nou Camp nästa omgång – jag tror Barcelona olikt matchen mot Celta Vigo, vill avsluta hemmasäsongen med en seger – och Sevilla åker till Wanda för att ta sig an Atletico som likt Barca säkerligen vill avsluta sista hemmamatchen med en seger även om det är av mer akademisk betydelse. Valencia å sin sida tar emot Alaves på Mestalla innan man avslutar borta mot Valladolid, nio poäng här ska inte va omöjligt för Valencia och då tror jag att man blir fyra.
Så ska vi säga så? Ska vi avsluta denna texten med en handskakning Valencia CF? Ni börjar med att spöa jumbon Huesca ikväll, levererar sen en magisk re-amuntada mot Arsenal på torsdag och ser till att säsongen lever hela vägen fram i tre turneringar? Ta chansen nu alla valenciaspelare att för evigt skriva in i er historieböcker som hjältar och legendarer! Det är ju en otrolig säsong på det viset – med tre veckor kan allt sluta med ett snopet magplask där vi åker ut mot Arsenal i semifinal, missar fjärdeplatsen och får en runda mot Barcelona i Copa del Rey. Men det lika gärna kan gå precis tvärtom med en EL-triumf i Baku, fjärdeplats i ligan och en skräll i Copa del Rey-finalen. Man måste ändå älska denna dramaturgin och att våran säsong lever och frodas på det här sättet. Det är fint att minnas detta när man sitter där och svär över Marcelinos 6-2-2 uppställning på Emirates.
Detta jävla rövargänget med Marcelino vid rodret slutar synnerligen aldrig att överraska mig. Valencia är inte som alla andra, vi följer ingen mall, gör sällan det förväntade utan snarare precis som tvärtom. Det är antingen eller, upp och ner. Men vi ger aldrig oss, vi ger aldrig upp. Det finns absolut en charm med det och är definitivt en av anledningarna till att min kärlek till den här klubben växer sig starkare för varje säsong. Som stark känslomänniska blir man än mer bipolär när man följer Valencia, det är ångest och samtidigt stora förväntningar och drömmar inför de stora matcherna, men lika ofta tunga smällar och besvikelser. Men allt lidande är trots allt värt det. Nu ser vi till att stänga våran 100-årsjubileumssäsong med ett stort jävla fyrverkeri och låt mascletas eka över Valencia i flera veckor!
Amunt!
