Krönika: Ett liv utan Roberto Soldado
Nu går vi skilda vägar Roberto, men vi hade våra stunder.

Krönika: Ett liv utan Roberto Soldado

En lång, utdragen process har kommit till ände. Roberto Soldado är klar för Tottenham och lämnar Valencia CF. Nu gäller det för Los Ché att på bästa sätt planera för ett liv utan Soldado och för oss supportrar att samla kraft och mod för nya drömmar.

Vi börjar med lite stel statistik, på tre säsonger i Valenciatröjan har Soldado producerat 83 mål vilket ger ett målsnitt på 0,61 mål/match. Under debutsäsongen i Valencia blev det 25 mål för Soldado, säsong två blev det 27 mål och i Soldados tredje och sista säsong i Valenciatröjan blev det 30 mål. Nu blir det inte fler mål i Valencias vita dress utan istället är det på White Hart Lane som Soldado ska försöka undvika offsidelöpningarna och leverera mål. Det är ganska så uppenbart att Goldado kommer att saknas och vara svår att ersätta för Valencia.
 
Roberto Soldado har varit Valencias referens när det handlat om anfallsspel i allmänhet och målgörandet i synnerhet de senaste tre säsongerna. Visst har spelare Aduriz och Jonas varit där och komplementerat och tagit visst ansvar för en del av målproduktionen men den stora producenten och stjärnan i anfallet har varit Roberto Soldado. I Valenciansk media kallar man idag Soldado för Valencias flaggskepp de senaste åren, vilket passar väldigt bra. Soldado har varit så mycket mer än bara nummer 9 Valencia, han har varit ansiktet utåt i många marknadsföringskampanjer, dragit på sig lagkaptensbindeln och varit talesperson för det nya Valencia. Därför känns det självklart en del i hjärtat när han nu lämnar för Tottenham. Det är bara ett år sedan Soldado stod på Mestallas balkong med Senyera-tröjan och stolt deklarerade att han förlängt kontraktet till 2017 med Valencia CF. 
 
Jag får tydliga dejá vu känslor från sommaren 2010 när en viss David Villa lämnade ett stort tomrum efter sig i Valencia. Jag vill inte alls påstå att Soldado är lika stor Valencialegendar (åtminstonte inte i mina ögon) som Villa, men rent målskyttsmässigt är de absolut jämförbara.Den gången var scoutingen klockren och vi kändes beredda på att Villa faktiskt skulle lämna, då passade Soldado klockrent in på profilen som vi sökte och var ekonomiskt inom ramarna. En perfect match skulle man kunna säga, jag vet att Gameiro var på tapeten den sommaren också men vi får faktiskt medge att värvningen av Soldado blev klockren och att han faktiskt lyckades ersätta Villa på ett klart bättre vis än jag och säkert många med mig vågade drömma om då.
 
Just nu känns det svårare, jobbigare och kanske aningen mer uppgivet på något vis.
 
Tillbaka på ruta ett igen, ut i ovisst vatten och fiska igen med hoppet om hitta ytterligare ädelfisk med vårt torftiga bete bestoende av en rostig krok och en halväten mask. Men jag antar att det är bara att acceptera våran plats just nu i fotbollens näringskedja. Så fort vi får en spelare som gör bra ifrån sig, hamnar i spanska landslaget så kommer en av de stora hajarna och erbjuder tillräckligt med pengar för att vi ska kunna säga nej och så börjar hela våran process om från början igen. Vi har inte ekonomin eller dragningskraften att varken behålla de bästa spelare eller locka till oss dem utifrån. Där är Valencia idag, dessvärre.
 
Vi får göra som vanligt helt enkelt. Sätta hoppet till drömmarna om en ny framgångsrik era i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtiden. Kanske lyckas vi få till med något meriterat anfallsförvärv på lån som gör de där 20+ målen vi kommer behöva och den kommande säsongen blir bättre än på många år. Kanske så blommar Canales ut och får vara skadefri en hel säsong. Kanske så lyckas Banega hitta en jämnhet som gör honom till ligans bästa innermittfältare. Kanske får någon/några av ynglingarna Bernat/Paco/Fede sitt stora genombrott och överraskar oss alla. Kanske lyckas Miroslav Djukic styra upp de defensiva leden från tränarbänken likt han styrde och ställde som mittback själv ett tiotals år sedan.
 
Det är ovan naiva drömmar som jag lever på åtminstone. Visst kan vi sitta och grubbla oss bittra över alla spelare vi förlorat och alla pengar vi inte har på banken. Men det hjälper varken Valencia CF eller oss själva. Istället kastar vi oss ut i en ny säsong med orimligt höga förväntningar, förtrollas av enskilda fantastiska matcher hemma på ett euforiskt Mestalla. Ser nya stjärnor tändas och talanger som blomstrar ut. Drömmer om nya titlar att fira såväl på Plaza Ayuntamiento i Valencia som i vilken lokal fontän som helst i Trondheim eller Trollhättan. Det är Valencianism för mig åtminstone. Ingen spelare är större än klubben.
 
Tack för allt Roberto Soldado. Nu planerar jag för ett liv utan dig. Det kommer inte att bli enkelt, det kommer svida till men det kommer att gå över så småningom.
 
Amunt Valencia!
 

Niklas Hermansson@Nikche2013-08-01 16:23:00
Author

Fler artiklar om Valencia