Krönika: Guedes till Valencia skapar känslorstormar
Goncalo Guedes är klar för permanent övergång till Valencia. Smaka på dem orden. Det är en mening jag längtat efter att få skriva sedan förra hösten, som jag drömt om att få läsa när man uppdaterar nyhetsflödet från Valencia men som man kanske innerst inne aldrig riktigt trott skulle hända. Han var ju för dyr. PSG alldeles för rika för att behöva rea ut honom och hans genombrott förra hösten borde locka större klubbar med större kassakistor. Men nu är det klart – Alemany och Peter Lim har genom trägna förhandlingar i mer än ett halvår kommit i mål. Oerhört imponerande på alla sätt och vis och en Valencia-transfersommar som redan innan det här blev klart har varit väldigt, väldigt bra. Nu måste den i stort sett betraktas som helt perfekt.
Marcelino har fått i stort sett allting han pekat på, dessutom fått behålla alla spelare som vi ville behålla, inklusive landslagsanfallaren Rodrigo Moreno. Nu kryddas detta med världsspelaren Guedes, som den allra finaste gräddet på moset allra högst upp på tårtan.
Självklart så blir man glad och lycklig som ett barn på julafton när man ser förvandling hos Valencia på bara ett års tid och det lagbygge man med relativt små resurser nu skrapat ihop, men samtidigt innebär det att förväntningarna ökar på Marcelino och Valencia. Denna säsongen har man inte allt att vinna – man har plötsligt något att förlora. CL-plats som ifjol var en fin bonus och våt dröm är iår ett minimum och ett krav.
Det är något med hösten dessutom, när vindarna börjar bli snålare häruppe i norr, när det klassiska höstregnet kommer så kommer även melankolin som en stormby och flyger rakt in i bröstet på mig. Det gör mig orolig, kanske överdrivet nedstämd och försiktig. Men jag kan inte stoppa det. Det gör även att matchbilden mot Espanyol flashar förbi på näthinnan, vårsäsongens matcher där det kändes som Marcelinos lagbygge stundtals avslöjades som luftslott. Men inte kan det väl vara så? Den stabilitet vi såg förra hösten när man gick obesegrade i 12 omgångar och ledde serien kan inte va en tillfällighet? Nu har laget förstärkts ytterligare, spelare har fått ett år med Marcelinos tänk och träningar, nu borde allting va ytterligare ett snäpp bättre. Försäsongen skvallrade om att det var just på det viset och premiären mot Atletico lovade mycket.
Förlusten mot Espanyol och kanske framförallt sättet som man förlorar och uppträder på i denna matchen sitter på min ena axel och gnager. På andra sidan sitter Peter Lim med sina värvningar och Guedes i knäet med ett stort leende och lovar ett Valencia som inte sett lika intressant ut sedan Villa-Mata-Silvas dagar i klubben. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet inte vad jag ska våga drömma om.
Men egentligen får det vara skitsamma ikväll. Idag firar vi att Goncalo Guedes äntligen är Valenciaspelare på permanent basis och att klubben lyckats få genom en så pass tung värvning återigen av ett Europas mest spännande namn därute. Det tråkiga med nyheten är att den kommer sent en måndagskväll när himmelen i Skåne i mörkgrå och regnet har dvalat ner hela dagen. Man vill ju ut på gatorna och springa ikapp bilarna som tutar, slänga sig i fontäner med en Valencia-flagga omsvept runt kroppen, skåla och skråla med likasinnade. Men det får vi vänta med. En stillsam dusch på gräsmatta, en gnagande oro i ena delen av magen och en försiktig fjäril i andra sidan.
Jag väljer att våga drömma. Jag väljer att kasta mig ut. Låt detta bli säsongen vi minns många år framöver! Nu kör vi!
Amunt!
