Krönika: Jag hatar att jag älskar dig
Jag känner redan att pulsen är lite för hög, att koncentrationsförmåga är nedsatt, att tankarna flyger iväg till Mestalla och Avenida de Suecia, fjärilarna börjar sakta men säkert växa till sädesärlor i magen. Jag längtar till avspark, men jag längtar än mer efter slutsignalen och att den här pärsen ska vara över.
Så var vi här. Så var dagen kommen när det ska avgöras om Valencia CF får spela en final för första gången sedan 2008. Efter ett 2000-tal där Valencia spelade litegrann på löpande band med bland annat två Champions League-finaler, en Uefacup-final och en Copa del Rey-final så har såväl final- som titeltorkan legat som en våt filt över klubben sedan 2008. Det har varit mörka år för Valencia de här senaste 11 åren, inte bara rent sportsligt med uteblivna framgångar utan såväl ekonomiskt som fundamentalt så famlade klubben länge i mörkret och sjönk allt längre ner i skiten.
Iår firar världens finaste klubb 100 år, att få kröna det här firandet med en final eller än hellre en titel vore såklart helt magiskt. Men jag tror att symboliken som det skulle innebära för Valencia CF, dess fans men även utomstående betraktare att nå en final igen – vore mycket mer värt än bara ytterligare en pokal att addera till samlingen. Det skulle skicka signaler om att Valencia är tillbaka, det är på riktigt och återigen ska man börja räkna med att Los Ché vill vara med och bråka med de stora drakarna och snuva Real Madrid och Barcelona på titlar igen. Det skulle ge fansen och ledningen illusioner om en ljusare framtid, en slags avstamp från det som varit och ett kvitto på att de vindar av förändring som blåst in i klubben de senaste åren faktiskt ger resultat och pekar ut rätt riktning för Valencia.
Gudarna ska veta att Valencia har en förmåga att testa ens tålamod och kardioverksamhet. Efter en strålande säsong ifjol så har årets säsong mestadels blivit en besvikelse, eller som jag gillar att se det – 2 steg fram och 1 steg tillbaka. Åtminstone en förbättring mot hur det var tidigare då det snarare kändes som 1 steg fram och 2 steg tillbaka varje år. Men förväntningarna inför den här säsongen var högt ställda, dels efter fjolåret och efter transfersommaren där Valencia förstärkte sitt lagbygge ytterligare och dels inför ett jubileumsår där man hoppades på mirakel. Vi sladdar i ligan och har väldigt svårt att hitta sätt att vinna matcher, men samtidigt har Valencia blivit ett lag som är svåra att besegra – 15 kryss på 25 omgångar vittnar om detta och ambivalens. om man ska se det positiva här eller dunka huvudet i väggen av frustration, är enorm.
Copa del Rey har därför blivit det lilla andningshålet, det är här som vi upplevt säsongens mest magiska ögonblick med en oförglömlig kväll hemma på Mestalla i kvartsfinal mot Getafe som det stora crescendot – än så länge. Efter 2-2 i första matchen på bortaplan mot Betis så finns det alla förutsättningar för Valencia att kapitalisera detta och säkra en finalplats hemma på Mestalla ikväll. Publiken och Mestalla kommer att göra sitt – det är väl det enda vi med säkerhet kan säga inför kvällens drabbning. Det väntas såväl ett stort tifo som vi inte sett på flera år, det kommer bli en mäktig bussmottagning på Avenida de Suecia, fullsatta läktare, vibrerande stämning och sång, som förhoppningsvis kröns med firandet ute längs gatorna efter matchen hela natten lång.
Det är Valencias viktigaste match på många år. Det är kanske den viktigaste matchen i karriären för flera av spelarna. Inte minst Jaume Domenech, som varit ifrågasatt efter några tveksamma ingripande i Copa-matcherna mot Ebro och Getafe, men som har ovillkorat förtroende från Marcelino att vara Copa del Rey-målvakten. För Jaumes del hoppas nog han och alla vi andra att det blir tredje gången gillt – två gånger tidigare har nämligen Jaume varit i liknande sits och spelat semifinal i Copa del Rey, båda gånger mot Barcelona, båda gånger har det slutat med utslagning och besvikelse. Nu ser man möjligheten till revansch, nu har man drömmen om en final inom räckhåll. Finalplatsen ligger där och man kan nästan röra vid den. Det skulle göra så oerhört ont om den slank oss ur händerna den här gången.
Jag har nog aldrig förr så mycket önskat ett 0-0 eller 1-1 resultat som jag gör inför ikväll, gudarna ska veta att framförallt den här säsongen så drömmer man ju mardrömmar om dessa oavgjorda matcher, men just idag så får man väldigt gärna upprepa det som närmast blivit ett mantra den här säsongen. Fortsätt vara besvärliga att besegra och ikväll köper jag gärna era svårigheter med att vinna matcher.
Den här typen av matcher har jag ofta något slags hatkärlek till. Lite Håkan Hellström-feeling ni vet, "Jag hatar att jag älskar dig, älskar dig så mycket att jag hatar mig". Man går med ångest och nervositet dagarna inför matchen, inte minst nu de allra sista timmarna innan avspark. Jag har en förmåga att ha extremt höga förväntningar, att våga drömma om att det ska gå vägen, att naivt kasta sig ut och bara se en positiv utgång. De flesta gångerna de senaste 10 åren så har det slutat med ett abrupt uppvaknande och en käftsmäll. Idag tror jag att det vänder, idag får vi retroaktiv återbäring för allt lidande de senaste åren.
Jag känner redan att pulsen är lite för hög, att koncentrationsförmåga är nedsatt, att tankarna flyger iväg till Mestalla och Avenida de Suecia, fjärilarna börjar sakta men säkert växa till sädesärlor i magen. Jag längtar till avspark, men jag längtar än mer efter slutsignalen och att den här pärsen ska vara över och Valencia har grejat detta. Ikväll kan nya hjältar födas, ikväll ska nya kapitel i historieskrivning skapas, låt oss få en ny magisk kväll på Mestalla. Låt oss lida tillsammans och sen fira tillsammans – Mestalla do your thing och skapa den där magiska, vibrerande stämningen som bara du kan och som bär spelarna fram till en final!
Volem la copa!
