Krönika: Luftslottet som sprängdes
I måndagskväll spelade Valencia CF sin kanske viktigaste seriepremiär hemma på Mestalla i modern tid. Efter förlusten mot Las Palmas med 2-4 går vi nu en än mer osäker tid tillmötes. Den närmaste veckan kommer bli helt avgörande för Peter Lims lilla FM-experiment med Valencia CF.
Vi fick se en positiv första startelva av Pako Ayesteran på flera punkter. Han gav ynglingen Santi Mina förtroendet från start vilket jag verkligen välkomnande och på innermittfältet fick vi på allvar se Enzo, Parejo och Medran tillsammans. I försvaret var det som väntat lite fler frågetecken, Abdennour fick starta tillsammans med Vezo och i mål var Matt Ryan. Men trots allt en i många ögon väntad startelva, Mustafi har inte spelat en minut i försäsongsmatcherna och var därför inte aktuell idag – även om jag ändå helst sett honom från start. Målvaktsposten signalerade tydligt vad klubben vill göra då Diego Alves placerades på läktaren och Ryan i kassen. Om jag fått bestämma hade det varit precis tvärtom.
Vi fick precis den drömstarten på matchen och säsongen som vi behövde. Matchuret var på knappa sex minuter när Santi Mina nickar in 1-0 på hörnan och Mestalla exploderar. Perfekt start på så många vis, dels får vi spela på en ledning och lite nervknutar kan släppa, dels så får just Santi Mina göra målet – jag ser alla förutsättningar för att han kan få sitt verkliga genombrott denna säsong och vi kommer behöva att en del spelare överträffar sig själva under året om vi vill vara med på allvar på övre halvan av tabellen. Men drömstarten fick inte den effekt man hoppats på – snarare tvärtom - Las Palmas tilläts äta sig in i matchen och efter ett minst sagt tveksamt ingripande av Abdennour så var det 1-1 på Las Palmas första avslut mot mål. En extremt billigt dömd straff senare var det 1-2 efter säkert straffmål av Jonathan Viera – ja släkten är värst. Och bara sju minuter senare så slår blixten ner igen när Kevin Prince Boateng nickar in 1-3. Tre mål på en kvart, tre mål på tre avslut.
Drömstart blev till mardrömshalvek och allting var sig likt från förra säsongen – offensivt spelar vi bra, men defensivt läcker vi som ett såll och ser oerhört svaga ut. Mittförsvaret tillsammans med Matt Ryan utstrålar ungefär lika mycket förtroende som en kronisk mytoman.
I paus kommer de enda logiska med en matchotränad Mustafi som byts in, dock inte för Abdennour utan för Vezo. Det syns tydligt att det är en ledarfigur som kommer in, Mustafi utstrålar pondus med sitt kroppsspråk och engagemang på planen omgående. Andra halvlek är den första ganska så likt, Valencia har mycket boll och dominerar skeendet på planen, men har svårt att skapa högoktaniga målchanser och när man väl närmar sig straffområdet så är det antingen extremt dåliga inlägg (Gayas inlägg var horribla) eller för tama avslutsförsök (Paco var inte alls den killern i boxen som vi vant oss vid). Tiden rinner iväg och Pako slänger bland annat in Bakkali för att få lite ny fart i offensiven och på högerkanten så firar Cancelo och Bakkali stora triumfer och utmanar ständigt, men det vill sig inte hela vägen. Istället så rinner Las Palmas igenom på en omställning i slutminuterna, Ryan står fastvuxen på linjen och 2-4 är ett faktum. Ridå och busvisslingar på Mestalla. Förlust i premiären med 4-2 mot Las Palmas efter ett katastrofalt försvarsspel. Inte en enda gång under fjolåret släppte vi in fyra mål på Mestalla, nu sker det alltså omgående i premiären. Ingen vidare start på denna säsong.
Det är samtidigt en match som är svår att analysera kan jag tycka. Å ena sidan så tycker jag att vi anfallsmässigt spelar bra, med högt tempo, kommer runt på båda kanterna, har mycket löpningar från offensiva spelare och skapar tillräckligt med målchanser. Det går inte att säga att laget inte försökte eller att man hade taskig inställning eller dåligt engagemang – det resonemanget köper jag inte denna gång. Å andra sidan så gör vi defensivt sett en katastrofal match där Palmas gör fyra mål på fyra målchanser, som tillkommer efter klumpigt försvarsspel. Det är ingen nyhet och ingen tillfällighet att vår akilleshäl är defensiven, men om det ska vara så här illa – ja då bör man oroa sig på riktigt för den här säsongen. Om ett Las Palmas kan göra fyra mål på oss, då vill jag inte ens tänka på vad lagen med lite starkare offensiv kommer göra. Och å andra sidan så vinner inte bra spel eller rätt inställning några matcher, vi är i ett läge där vi inte har råd med hedersamma förluster dessvärre. De där livlinor och det där tålamodet finns inte just nu – därför kommer denna förlusten mycket olyckligt.
Jag hade hellre tagit att man gjort en pissmatch just nu men kanske vunnit matchen med 2-1. Det må låta kortsiktigt men i det osäkra läget som Valencia CF befinner sig i just nu så har vi inte råd med lyxen att kunna vara nöjda med att vi spelmässigt och inställningsmässigt är på rätt väg och ljusår bättre än fjolåret – vi behöver segrar och poäng, och vi behöver detta omgående. Nu väntar det sju dagar av fortsatt ovisshet och en kokande vulkan under ytan innan truppen spikas och transferfönstret stänger den 31/8. Stannar Paco? Värvar vi in en ny anfallare? Får vi behålla Mustafi? Vilken mittback förstärker truppen? Ska vi verkligen sälja Diego Alves och behålla Matt Ryan? Frågorna är så många fler än dessa och svaren hänger just nu väldigt löst i luften.
Peter Lims intåg i Valencia och lilla experiment med klubben är på väg att brisera på riktigt. Likt det luftslott med löften, drömmar om förhoppningar som såldes in sommaren 2014 ser vi inte mycket av idag. Många av de löften och visioner han målade upp för två år sen är idag långt ifrån uppfyllda eller den verklighet som vi ser idag. Nou Mestalla står fortsatt som ett öde skelett, Valencia CF är långt ifrån tillbaka på den platsen i fotbollseuropa som Lims pengar skulle göra möjligt, de långsiktiga planerna känns minst sagt diffusa för att inte säga obefintliga – finns det någon som egentligen förstår vad Peter Lim vill med Valencia CF?
Men. Vill det sig väl så kan det trots allt bli en ganska så skoj säsong, det fanns flera bra signaler om detta, inte minst det offensiva spelet där spelare som Santi Mina, Cancelo och Medran stack ut i mina ögon. Men även en eloge till Dani Parejo som var mer engagerad och löpte betydligt mer än vad vi såg förra säsongen. Vi vet dessutom att såväl Nani som Rodrigo kommer tillföra ytterligare dimensioner i offensiven när de är tillbaka från avstängning. Kan vi behålla Mustafi och stärka upp mittförsvaret ytterligare, så är jag inte helt uppgiven. Det gäller att försöka hålla hoppet uppe och vara positiv tills motsatsen är bevisad. Peter Lim och Suso Pitarch har ytterligare sju dagar på sig att sy samman den här truppen och återge hoppet och drömmarna till valencianistas. Jag drömmer i alla fall fortsatt om 2016/2017 blir vändningen på en mörk period och att vi går mot ljusare tider. Men mycket kan förändras på en vecka. Först den 1/9 vet vi lite mer hur förutsättningarna ser ut. Till dess är det bara att be en stilla Ave Maria, ladda hem mindfulness-appar till mobilen och försöka behålla lugnet.
Amunt!
