Krönika: Marcelino – alkemisten?
Från Rafa Benitez glansdagar - genom år av ökenvandring och kriser på löpande band - till Marcelinos intåg i Valencia likt en riddar på sin vita häst. Är Marcelino Valencias egen alkemist som kan förvandla skrot till guld på Mestalla igen?
Ibland är det bra att stanna upp, att fundera över vart vi är, vart i kommer ifrån och vad vi faktiskt åstadkommit. Att uppskatta nuet och vara tacksamma. Vi behöver bara vrida tillbaka klockan 12 månader för att finna ett Valencia i kaos som för andra säsongen i rad hamnat på en pinsam 12:e plats i ligan och hade ånyo en misslyckad och sparkad tränare på kontot.vi stod inför en ny oviss men säkerligen kaosartad sommar som återigen handlade om att riva ut och bygga om från början, då pratar vi inga små ytliga renoveringar utan i stort en helrenovering av såväl spelartruppen som den sportsliga ledningen.
Man ska också i allt det här komma ihåg Valencias plats i näringskedjan och historik. Valencia CF är ingen klubb som regelbunden prenumererat på titlar eller varit en stormakt år efter år varken i Spanien eller ute i Europa, man har aldrig varit en stor värvarklubb med obegränsad budget. Snarare tvärtom, i Valencia har det alltid handlat om att göra guld av sand. Att förvandla det man har och krama ur varenda procent av varje spelare, att bygga ett starkt kollektiv av knappa resurser och hitta de där oslipade diamanter som kan vidareutveckla till färdiga världsstjärnor på Mestalla. Rafa Benitez gjorde detta mästerligt i Valencia i början av 2000-talet och innan honom hade Cuper och Ranieri lyckats med samma bedrifter och under några säsonger utmanat etablissemanget och de största klubbar såväl hemma i Spanien som ute i Champions League. Sedan Benitez lämnade Valencia sommaren 2003 och lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig, så har klubben famlat i mörkret för att hitta tillbaka det där magiska som några tränare lyckats med under 5 årsperiod i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Många var kallade, men ingen lyckades. För varje år som gick blev tränaren som kom alltmer desperata och klubben sjönk allt längre ner i mörkret. Som allra mörkast och dystrast var det 2015-2017. Men talesättet att det är som allra mörkast innan gryning visade sig vara sant den här gången.
Under de allra mörkaste åren fick vi dessutom på nära håll se och uppleva hur Atletico Madrid gjorde precis det som Valencia gjort tidigare och så förtvivlat kämpade för att upprepa – förvandla dassigt kranvatten till det finaste Rioja-vinet. Atletico Madrid fick i Diego Simeone den förgrundsgestalt och hjälten som Valencia sökt efter utan framgång sedan 2003 års fantastiska vår på Mestalla. Samtidigt så gav Atleticos resa och långfinger till Real Madrid, Barcelona och hela den moderna fotbollen mig hopp. Förhoppningar och drömmar om framtiden, om att det fortfarande var möjligt att lyckas med begränsade resurser, med rätt ledarskap och en tydlig filosofi som en röd tråd genom hela föreningen. Atletico hade själva famlat i mörkret många år innan Simeones intåg men som över en natt så förvandlades hela klubben. Kunde Valencia hitta tillbaka till Los Che´s egna Camino de Santiago Compostela till framgång återigen?
In kom Marcelino Garcia Topal som huvudtränare, på sportchefsposten tillsattes Mateu Alemany och hela strukturen i hur de sportsliga besluten skulle tas förändrades. Det märktes ganska så omgående att Marcelino var en tränare där det var antingen hans tankesätt som gällde till 100% eller fick det vara. Kanske var det precis detta som Valencia behövde? En erfaren tränare som kom in, pekade med hela handen och visste vad han pratade om? Sommaren 2017 förlöpte och en efter en skeppades misslyckade och kostsamma värvningar iväg, Negredo till Turkiet, Enzo Perez till Sydamerika, Nani till Italien och Abdennour till Frankrike för att nämna några. In kom spelare som Marcelino hade en tidigare relation och historia med, spelare som ofta var i helt rätt ålder och som kom till Valencia för att lyfta och få fart på sin karriär, inte för att gå ner för landning en sista sväng på karriärens höst.
Valencia var inte i en position där man, varken ekonomiskt eller sportsligt, hade särskilt mycket att locka de allra hetaste spelarna med. Istället var det litegrann skadat gods som hamnat lite snett men där man såg den verkliga potentialen och inre talangen som Marcelino kunde locka över till Mestalla för en nystart.
Boken Alkemisten av Paulo Coelho är lite av en favoritbok hos mig, läser den gärna en gång varje sommar och för varje gång ser jag nya saker i den och kan relatera till livet. Boken handlar i stort om att följa sina drömmar och först när man gör det och tror på det slår dem också in, att lyssna till sitt hjärta och då i slutet så finner man sin skatt, långt mer värdefull än man kunnat ana vid resans börja. Nu är det alldeles för tidigt att säga att Valencia har nått sin skatt, långt därifrån. Men vad man kan säga om Marcelino och hans första år i klubben är att hans egenskaper mycket väl skulle kunna vara en alkemists. Han har förvandlat en klubb i djup kris, utan några tydliga strategier eller riktlinjer framåt, en spelartrupp helt utan självförtroende, tagit in skadat gods som ingen annan trott på – och allt detta har han släng ner i sin magiska säck och förvandlat allt detta bly till det renaste guldet.
Marcelino har gjort verklighet av våra drömmar, han har gett oss en tro och hopp om framtiden. Han har gjort oss alla stolta över Valencia CF återigen. Vi är långtifrån färdiga eller framme på våran resa, men likt Santiago i Alkemisten så börjar jag se väldigt många tecken i omgivningen och känslan i mitt hjärta är för första gången på många år väldigt bra inför framtiden för vårt älskade Valencia CF.
