Krönika: Njut av stunden för fan
Idag åker Valencia CF till Emirates i London för att möta Arsenal. I semifinal utav Europa League. Vi är här igen. 180 minuter ifrån en stor final, den första sedan 2004. Samtidigt så väntar en Copa del Rey-final mot Barcelona om fyra veckor och vi har fortfarande bra chans att komma topp 4 i ligan och säkra en CL-plats därigenom.
Ta en stund nu och läs genom ovan stycke en gång till.
Såja. Då går vi vidare.
Det är så himla lätt att bli historielös, att höja sina förväntningar och bli lite smal och kortsiktigt i sina analyser. Men försök att tänk er bara två år tillbaka i tiden – 2017 vi krigar för att säkra kontraktet i ligan, är sen länge ute ur Copan och Europaäventyr är blott en utopi.
Ibland behöver vi stanna upp och faktiskt uppskatta här och nu. Vi är ju tillbaka på ett ställe som vi längtat efter i nästan 15 år. Där varje match i ligan, varje tackling, varje löpning, varje passning, varje avslut, varje mål, varje poäng – betyder något, på riktigt. Vi ska spela final i Copa del Rey och kan mycket väl kröna säsongen med ytterligare en final i Europa League. Vi skriver in den 2:e Maj i kalender och Valencia har fortfarande chansen på två titlar, när hände detta senast?
Se till att njut av stunden för fan.
När vi nu tar oss Arsenal i ett möte mellan två klassiska storlag som båda suktar efter att få lyfta en buckla igen så är det såväl två sovande jättar som drabbar samman, som en chans för Valencia att utkräva revansch för hur historien har behandlat Valencia i sina senaste Europaäventyr, och kanske främst på Unai Emery vars Sevilla slog ut Valencia i semifinal 2014. Gudarna ska veta att det är helt omöjligt att måla upp ett scenario för hur det här dubbelmötet ska se ut eller sluta. Både Arsenal och Valencia har denna säsongen varit oerhört labila, i synnerhet sista månaden, och det känns verkligen som det kan gå hur som helst.
Det är ett ansträngt förhållande till Unai Emery i Valencia. De flesta var med lite distans till det hela, överens om att det han gjorde under sina fyra år som tränare för Los Ché var väldigt bra. Han tog Valencia till Champions League år efter år och topp 3-placeringarna var snarare regel än undantag. Det mörker som Valencia föll in i efter Emery lämnade har nog dessutom stärkt den goda bilden utav Unai. Men så den där vårkvällen 2014 så hamnade glorian på sned, efter lite väl galet och initierat firande på Mestalla när Sevilla avgjorde på övertid. Åtminstone jag kan inte glömma de bilderna. Det har etsat sig fast tillsammans med den smärtan och hopplösheten som man kände där och då.
Det finns tusen och åter tusen anledningar att Valencia ska gå in i det här dubbelmötet heltaggad och kriga som aldrig förr för klubbmärket på bröstet. Ett 100 årsjubileum med en ny Europafinal vore en dröm, finaler ute i Europa som vi var bortskämda med i början av 2000-talet med två CL-finaler och en UEFAcupen-final inom loppet av 4 år.
Men i det här dubbelmötet så vill jag ha revansch - revansch och upprättelse för Zigic sönderdragna tröja när Atletico Madrid slog ut Valencia 2010 efter ett horribellt domslut, Atletico gick sedan och vann turneringen. Jag vill ha revansch för Mbia solklara offsidemål 2014 nere i Sevilla och för Unai Emerys firande på innerplan efter Sevillas övertidsmål, Sevilla gick sedan och vann hela turneringen.
Det är vår tur nu. Valencia har förtjänat den här finalen, vi har fått lida för att vara där vi är idag. Nu är det dags att ha såväl Fru Fortuna på vår sidan som det där lilla extra hos varje spelare ute på planen. Se till alla mörka år nu på riktigt suddas ut, ge oss en final, låt drömmen fortsätta, skriv in er i historieböckerna för alltid.
Och glöm inte att försöka njuta av stunden. Vi spelar fucking semifinal ute i Europa.
Vamos!
Amunt Valencia!
