Krönika: Olika sätt att förlora på
På lördag väntar, för Valencia, kanske det tuffaste uppdraget för ett fotbollslag på den här planeten - match mot Barcelona på Nou Camp. Ängslig? Inte direkt. Förväntansfull? Väldigt!
Man kan på förhand ta sig an den här typen av uppgifter på olika vis. Man kan måla upp sig själv som den självklara outsidern, vara lite lagom svenskt-jantelags-blyga och mena på att en poäng mot Barcelona på Nou Camp är ett bra resultat. Eller så kan vi slå oss själva på bröstet utan att för den delen verka kaxiga, gå ut på Nou Camp med huvudet högt och visa katalanerna att det är serieledarna som de möter. Vi har allt att vinna och egentligen ingenting att förlora. Ingen verkar nämligen räkna med att Valencia ska ha skuggan av en chans mot Peps Dream Team. Man verkar glömma bort att Valencia så här långt imponerat i stort sett i samtliga matcherna den här hösten. Man har gärna undervärderat och underskattat Valencias insatser med att man ännu inte stött på något tuffare motstånd. Att vi fullständigt rullade ut Manchester United i den andra halvleken av Champions League-mötet för någon vecka sedan verkar man ignorera.
Jag ser framemot matchen mot Barcelona på alla sätt och vis. Vi kommer till Nou Camp obesegrade i ligaspelet och har inför matchen tre poäng ner till Blaugrana. Valencia som inför säsongen sågs som ett mittenlag, medans Barcelona och Real Madrid skulle springa ifrån i toppen av tabellen och leda från start till mål, har med andra ord så här långt överträffat alla förväntningar även om inget är vunnet på lång väg. Men vid Valenciansk seger på lördag skiljer det 6 poäng mellan Barcas miljardbygge och Valencias mer hopsnickrade lag. Vid hemmaseger ligger man på lika poäng. Det är nog mer panik i Katalonien än det är i Valencia både inför matchen och med tänkbara scenariona efteråt i åtanke.
Jag ser många likheter med Sveriges match mot Holland i onsdags och Valencias match mot Barcelona på lördag. Erik Hamren har fått bra kritik för sitt arbete med landslaget så här långt men mot Holland var det lite av examensprovet. Samma sak gäller litegrann för Emery. Hur hanterar han att motivera sitt nya lagbygge inför den här typen av Mission Impossible på Camp Nou? Förhoppningsvis bättre än Hamren och Sverige gjorde i Amsterdam. Att Valencia ska uppträda lika naivt som Sverige är jag egentligen inte särskilt orolig för. Ifjol när lagen drabbade samman höll Valencia ihop det bra under en dryg timme innan Messi fick lite för fria tyglar och plötsligt så syntes skillnaden i kvaliteten mellan lagen väldigt tydlig. Spelare för spelare och lagdel för lagdel är hemmalaget på förhand i stort sett bättre på varje position. Men det är som sagt inte på pappret eller på förhand som matcher avgörs. Valencia har visat en enorm lagmoral och Emery har fått ihop sitt lag rekordsnabbt och dessutom så har man kunnat anpassa eller kanske inte anpassa sitt spel till motståndet på ett helt annat sätt än vi sett de senaste åren. Nu vågar vi spela vårt spel oavsett om motståndarna är Manchester United eller Hercules.
Fotbollen handlar väldigt mycket om psykologi och att tro på det man gör. Att gå ut på Nou Camp och våga. Släpp handbromsen och njut. Stå upp och spela press-spel över hela banan. Att ha självförtroende för sitt egna spel utan att på något sätt bli övermodiga. En lövtunn gräns och svår balansgång. Det här har Valencia så här långt klarat av väldigt bra under hösten. Trots att laget gått över förväntan och imponerat på i stort sett alla så har man inte rubbat på sin spelidé eller på vilka grundvärderingar man utgår ifrån. Det är laget före jaget i alla lägen och samtliga verkar vara införstådda med att det är tillsammans man vinner. Det är som en svartvit/orange ångande maskin man når framgång. Inte en och en för sig själv. Det finns inga givna stjärnor i årets Valencia, alla drar sitt strå till stacken och ingen specifik spelare är oersättlig. Det här är styrkan, det här är Emerys nya Valencia. Jag ser framemot att få se hur Emery hanterar det här och det ska bli väldigt intressant att se hur Valencias kvaliteter står sig mot ett lag som Barcelona. Bring it on säger jag bara utan att för den delen låta som Patrick Ekwall inför Holland-Sverige.
Oavsett hur det går mot Barcelona på lördag så kommer jag att vara nöjd med Valencias insats så länge man gör det man kan och försöker spela som man gjort tidigare under hösten. Jag har nämligen gått och blivit hopplöst förälskad i det här nya och fullkomligt sprudlande Valencia, som imponerar mer och mer för varje match. Kanske kommer man inte att vinna ligan den här säsongen men vad man redan har åstadkommit är att väcka hoppet och drömmarna till liv återigen hos många Valencianistas och kanske fotbollsälskare överlag världen över. Det behöver inte var plånboken som styr dagens fotboll. Gamla hederliga bondevärderingar där alla jobbar för varandra och för laget kan räcka bra mycket längre än ett gäng ihop-plockade legoknektar i något som tidigare var respekterade klubbar men som idag mest liknar uppblåsta IT-företag från slutet av 90-talet, där varje krona jagas och luftslottet blir allt ömtåligare.
Jag älskar Valencia för dess identitet och dess värderingar, inte för några pengar (gudskelov för då vore man inte lycklig just nu) eller hajpade värvningar stup i kvarten. På lördag är det elva valencianska soldados (spanskan blir lite fyndigare i det här fallet) som äntrar Camp Nous gröna gräsmatta för att ta sig an tidernas bästa fotbollslag, som de själva kallar sig. Vi gör det som en väloljad och fungerande enhet och egentligen är skadorna i årets Valencia inget som bekymrar mig nämnvärt på samma vis som tidigare år. Jag kan garantera dig att varje spelare som får chansen kommer kämpa till sista svettdroppen och offra allt för att lämna Katalonien på samma sätt som vi kom dit. Nämligen som serieledare.
Amunt Valencia!
