Krönika: Så förlösande underbart!
Derbi Valenciano!

Krönika: Så förlösande underbart!

Jag önskade mig ett derby med känslor och passion. Men inte ett nytt ”El Clasico” där spelet blivit lidande. Jag fick fem mål, underbart spel och känslor så det räckte och blev över. El Clasico Valenciano levererade med råge. Maravilloso!

Jag påbörjade en krönika (som aldrig hann publiceras) inför derbyt igår med en del önskemål och förväntningar. Så här i efterhand tänkte jag gå igenom punkt för punkt och analysera matchen:

  • ”Jag önskar att den lille argentinaren Piatti får chansen och kanske äntligen tar den på allvar och visar Mestalla-publiken vilka underbara kvaliteter han besitter. Piatti är precis den spelartypen som Valencia behöver och den ultimata efterträdaren till David Silva eller Juan Mata ute på vänsterflanken.”
Ja vad kan man säga om Piattis insats som inte redan är sagt? Det här var precis det som den lille tekniske argentinaren förhoppningsvis behövde för sitt självförtroende. Piatti gjorde en underbar insats som han fick kröna med att göra sitt första officiella mål för Valencia och han hyllades av Mestallapubliken. Att han dessutom offrade sig hänsynlöst vid målet och höll på att skada sig på köpet, minskar ju inte direkt sympatierna för Piatti som enligt mig har alla förutsättningar att nu blomma ut på allvar i Valenciatröjan och bli en nyckelspelare för laget. Efter att ha gjort en strålande försäsong så försvann självförtroendet när hösten kom och med det följde drivet i steget och det fina fantasifulla spelet. Nu verkar han vara på väg tillbaka till sin rättmätiga nivå och fortsätter han på den inslagna vägen från igår så tar det inte lång tid innan han är en publikfavorit på Mestalla.
 

Piatti flög fram den här derbykvällen.

*****
 
  • ”Samtidigt så vill jag inte se Parejo på planen. Jag kan inte med honom helt enkelt. Han har fått flera chanser av Emery, sällan för inte säga aldrig tagit de och visat upp en allmänt taskig inställning. Det är inte för inget som Pablo Piatti backas upp av fansen men inte Dani Parejo, när de två faktiskt befinner sig i en liknande situation.”
Dani Parejo har det inte lätt, det ska vi inte sticka under stolen med. Inte nog med att hans efterspel till Sociedadmatchen har debatterats och kritiserats i media, inför mötet med Levante blev han dessutom petad helt ur truppen. Det här var något hans syster inte gillade utan skrev på Facebook att hon hoppades att Valencia skulle förlora, en petitess i sammanhanget och synnerligen inget vi kan skylla Dani för. Men samtidigt så spär det här på den bilden han har skapat av sig själv i Valencia. Igår såg vi hur Albelda och Tino Costa slet sig svettiga och trötta i varenda duell, visade upp ett tici-taca passnignsspel samtidigt som man gav allt för klubbmärket på bröstet. Dani Parejos dagar i Valencia kan vara räknade, han har helt enkelt kommit helt fel in i klubben och då kan det vara svårt att vända på detta. Ett alternativ som jag ser det är utlåning till en annan klubb under våren för att sedan eventuellt återvända och börja om på ny kula till sommar. Det fungerade utmärkt för Ever Banega som hade en tung period i Valencia, lånades ut till Atletico innan han återvände pånyttfödd till Valencia och ja resten är historia.
 
*****
 
  • ”Jag vill se revanschlustan i varenda Valenciaspelares ögon ikväll. Jag vill se eld och hunger, jag vill se hjärta och passion. Det är ett ypperligt läge för los Ché att återupprätta sin heder hemma på Mestalla efter ha blivit utvisslade efter lördagens plattmatch mot Sociedad.”
När president Manuel Llorente timmarna innan avspark gick ut i radio och sa att ikväll skulle vi få se ett helt annat Valencia än det som visade upp sig i lördags mot Sociedad, det garanterade han, så var det inte bara en signal om självförtroende utan samtidigt ett löfte till fansen och en klackspark till Emery och hans spelare om att det inte skulle accepteras en liknande föreställning igen. Det tog inte många minuter av matchen innan vi lättat kunde konstatera att Llorente fått helt rätt. Pessimisten i mig blev trots detta lite arg och jag ställde mig frågandes till varför laget är så här ojämnt och hur det ens är möjligt att visa upp två så vitt skilda insatser inom loppet av bara några dagar? Låt vara att många spelare var utbytta men så stor skillnad är det inte på kvaliteten inom truppen och den stora förändringen fanns snarare i inställningen än rent tekniskt. Valencia måste komma till bukt med de här berg-o-dalbane insatser, självklart kan man inte vara på topp alltid men man måste se till att höja sin lägstanivå avsevärt.
 
*****
 
  • ”Jag hoppas att matchen ikväll blir början på något nytt, likt Neil Armstrongs månlandning så demonstrerar kvällens möte ett litet steg i Copan men ett stort steg för El Clasico Valenciano.”
Jag fick som jag ville på i stort varje punkt och mer därtill. Vi fick se en första halvlek med sprudlande fotboll där Valencias offensiv var helt underbar att skåda. Pablo Hernandez var som pånyttfödd och hade en fot med i samtliga tre mål framåt. Levante stack upp och Arouno Kone bjöd hemmapubliken på drömmål som tystade Mestalla. Åtminstone tillfälligt, för det här var Valencias afton från början till slutet. Om första halvlek handlade som sprakande fotboll och en frejdig offensiv med fyra mål så var andra halvlek mer av derbykaraktär i den andra ände så att säga. Andra halvlek inleddes med en imponerande visselkoncert från Mestallapubliken när Levante marcherade in efter pausvilan. Anledningen var att laget kom ut någon minut sent, men det här satte liksom sin prägel på den andra halvlek och anlade tonen. Med tio gula kort inom loppet av 40 minuter och flera stökiga situationer så hettade det till rejält såväl nere på Mestallas gröna schackbräde som uppe på de branta läktarna.


Pablo var en av planens bästa spelare den här kvällen. 
*****
 
Det här var en match att drömma om och minnas tillbaka till. Ett klassiskt derby att referera till och förhoppningsvis var det stubinen som tändes igår till flera passionerande och heta Clasico Valenciano framöver. Jag vill gärna ha det och tror att fansen såväl som spelarna behöver det. De här matcherna när man taggar och tänder till lite extra, när klubbmärket på tröjan och samspelet mellan spelarna på planen och de fanatiska fansen på läktraren blir extra viktigt och väldigt speciellt. Kanske slipper vi smått avundsjukt titta på när Sevilla-lagen drabbar samman i sitt heta derby och kan istället få ett eget riktigt derby att vara stolta över och längta efter. Det bästa av allt är kanske att vi har ett nytt Clasico Valenciano att se framemot och ladda för redan nästa vecka!

Genom knastriga streamar på nätet, över spanska radiosändningar eller via lyxvarianten på Canal + så strömmar stämningen från Mestalla. Jag sitter 260 mil ifrån händelsernas centrum med gåshud på armarna och är helt tagen av matchen och stämningen som skapas nere i Valencia. Den 25:e maj spelas final av Copa del Rey, når vi då våra drömmars mål och får återigen lyfta en pokal? Om vi får citera Karin Boye  - Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd – så kan man milt sagt säga att vägen så här långt utan tvekan varit mödan värd efter två holmgångar mot Sevilla där vi fick historisk revansch och med gårdagkvällens derby färskt i minnet.

Vi är på väg!

Amunt Valencia!

Niklas Hermansson@Nikche2012-01-20 16:30:00
Author

Fler artiklar om Valencia