Krönika: Stolhet och mod är nyckeln
Valencia åker till Nou Camp för att ta sig an Europas bästa lag den här säsongen, utan flera nyckelspelare tillgängliga och med en formkurva som pekar spikrakt nedåt. Absolut ingenting talar för Valencia på Nou Camp. Det är precis den typen av utmaning som vi älskar.
Fotboll är en spegling av livet säger man ofta, livet skulle kunna beskrivas som att lära sig cykla. Trots att man säkerligen ramlar hundratals gånger och skadar sig så finns det bara ett sätt att lära sig cykla – det är helt enkelt att efter varje fall, efter varje misslyckande och efter varje motgång – så reser man sig igen och kastar sig upp på sadeln. Likaså är det för Valencia just nu, man har stött på den ena motgången efter den andra den senaste månaden, med såväl skadebekymmer, kontroversiella domslut och dåliga resultat. Efter en fabulös höst så var det verkligen nya tider när ”winter was coming” till Valencia och Marcelino. De senaste veckorna har Valencia fått slita oerhört för att avancera mot Alaves, man har förlorat mot jumbon Las Palmas och senast kom en ny käftsmäll efter Real Madrids målkalas på Mestalla. Och här närmast väntar alltså Barcelona, den största utmaningen möjlig, det enda laget i de största ligorna i Europa som fortfarande är obesegrade denna säsongen. Med en anfallstrio i Messi (20) –Suarez (16) –Paulinho (8) som tillsammans gjort 44 mål denna säsongen – mer än vad Valencia totalt sett mäktat med. Med en Leo Messi som verkligen hittat sitt bästa jag den här hösten och burit fram detta Barcelona på sina axlar.
Nu så står man två matcher ifrån att få spela Copa del Rey-final för första gången på 10 år. Vi är 270 minuter ifrån en titel och få lyfta en buckla igen och fira på Valencias gator och torg. Men utmaningen som väntar i semifinal är brutal. Att ta sig an Barcelona med Messi i spetsen över två matcher är inte helt olikt att ta sig genom Sahara utan vatten eller försöka bestiga Himalaya utan syrgas. Det är inte omöjligt men det krävs att i stort sett varenda detalj sitter till 100%. Vad som ställer till det ytterligare för Valencia och Marcelinos tunna trupp är att man får klara sig utan såväl Guedes, Kondogbia, Garay och Murillo i första mötet på Nou Camp. Stora delar av Marcelinos ryggrad den här framgångsrika hösten. Det är kanske inte så konstigt därför att många räknar med att detta ska bli likt a walk in the park för Barcelona, att det kommer vara avgjort redan efter första mötet på Nou Camp. Prognoserna inför matchen är ganska så pessismistiskt laddade och det finns mängder med förutsättningar och statistik inför matchen att luta sig mot. Går man genom punkt för punkt på pappret och i teorin så är Barcelona det bästa laget, man har sina bästa spelare tillgängliga medans Valencia saknar nyckelspelare, man är obsegrade i ligaspelet och man har spelat Copa del Rey-final fyra år i rad. Samtidigt som man har planetens bäste spelare i laget som kan avgöra vilken match som helst helt på egen hand.
Det finns få rent rationella argument att lägga fram för att tala i Valencias fördel inför det här slaget. Men det är också så att varken i livet i stort eller inom fotbollen så är det den givne favoriten eller det bästa laget som går segrande ur striden. Utan det är oftast de modigaste och mest motiverade spelarna, dem som aldrig ger upp – inom fotbollen är det sällan fegisar vi minns utan de som var modiga nog att våga stå upp när oddsen är som sämst. För det som är så fantastiskt med fotboll är att den ofta är väldigt irrationell, där attityd, hunger, intensitet, vilja och mod väger tyngre än allting annat. Ingen säger att det kommer att vara enkelt men det är inte omöjligt. Vi har Spaniens kanske bäste tränare vid rodret, vi har ett engagemang och en hunger hos spelarna som inte vill missa denna möjligheten och ett framgångsrecept ute på planen som när det klickar – är väldigt svårslaget. Detta talar för Valencia. Får man detta på plats så såg vi under hösten mot såväl Sevilla, Atletico Madrid, Real Madrid och inte minst i andra halvlek mot Barcelona att Valencia kan störa och spela ut samtliga lag i Spanien. På samma sätt som Simeone förvandlade Atletico Madrid till Sparta-krigare måste nu Marcelino ingjuta tro och mod i sina spelare att gå ut och överprestera och verkligen tro på att detta är möjligt. Det finns ingen spelare i världen som slår en motiverad spelare. Motivation slår alltid klass. Valencia har allt att vinna ikväll och inget att förlora – det är med den mentalitet och med hunger att se finalen 180 minuter bort och med den bergfasta tron om sin egna förmåga och att avancemang är möjligt – som man måste gå ut och erövra Nou Camps gräsmatta ikväll. Struntsamma hur det ser ut, hur smutsigt det än må vara och hur tråkigt det än kan uppfattas, ikväll handlar varken om någon fotbollsporr eller underhållning, det handlar om att skaffa sig bästa möjliga utgångsläge inför returen på Mestalla om en vecka. Alla medel är tillåtna, alla sätt är bra sätt.
Ingen kräver att Valencia ska ta sig vidare final, allt vi kräver är att laget ger allt i de här två matcherna och verkligen ger det en chans, att man visar hjärta, mod och passion. Då är jag mer än nöjd. Så gå nu ikväll och njut av möjligheten. Njut av att Valencia CF återigen är med i titelrace. Njut av att vi spelar semifinal i Copa del Rey och ligger trea i ligan. Det var många år sen klubben mådde så här bra. Gör oss stolta, låt nya hjältar födas och nya sagor skrivas. Låt drömmen fortsätta.
Cree en la final!
