Krönika: Tronskifte på gång
Nygamla ärkerivaler som vill åt samma plats. Sevillas onda spegelbild, Atletico, är redo att ta över.
Auran kring Quique Sanchez Flores (QSF) verkar medföra respekt hos Atleticospelarna, en sorts respekt som många f.d. Atleticotränare (och de är många..), inte alltid fått eller för den delen förtjänat. Spelarna verkar trivas, och harmonin i laget har också fött deras framgångar. Tiagos tårar rann ned för kinderna efter förlusten i cupfinalen mot Sevilla, och det var inte tårar vars smärta grundade sig i själva förlusten. Hans låneperiod var slut och han ville inte lämna sin nya familj, speciellt inte på detta sätt.
När man tittade på Alvarez så kändes det bekymmersamt. Han hade huvudvärk under matcherna, och han såg gråare ut än vanligt. Lagets spelstil har ofta påmint oss om ett försök för att få Jimenez spillror att spela tillsammans, men det har bara sett osammanhängande ut. Till råga på allt ville Luis Fabiano lämna Sevilla, dagar innan transferfönstret, precis innan mötena mot Braga, och på det sättet lämna ett beskt avtryck efter sig – precis som Squillaci. Men Milan gav upp och Sevilla sa nej till Marseille och Fabiano valde att smöra sig tillbaka; ett två års kontrakt påskrivet och ”Jag hade aldrig avsikt i att lämna Sevilla”. Det gör inget Luis, men varför ljuga?
Under veckan tog måttet slut och Alvarez fick lämna, in entrade Manzano, en tränare som valdes bort fem månader tidigare. Detta är Sevillas andra tränarbyte på fem månader. Att byta tränare var ju Atleticos grej...
För endast ett år sedan var situationen emellan dessa klubbar det exakt omvända. Hur kunde det ha blivit så här, Vad har hänt?
Atletico de Madrid. Klubbnamnet ger ett par associationer. En klubb vars namn snabbt sammankopplas med passion, parodi och roliga reklamfilmer som utnyttjar självdistansen hos los colchoneros. Supportrarna har haft mycket svårt att vara tillfreds med ledningen; efter flertalet fiaskoköp och dåliga beslut, samt försäljningen av arenan, har lett till att missnöjet vädrats högt. Förutom att ha fått höra ett och annat, så har ordförande Cerezo fått försvara sig aggressivt när supportrar bestämde sig för att klättra ett par läktarsektioner och fysiskt ta ut sin ilska på Atleticopresidenten. Men något annorlunda har skett med luften inne på Vicente Calderon; besvikelserna förekom visserligen som det skulle, men klubben andas numera en vinnarkultur. De passionerade supportrarna kan rikta all energi på Forlanazos, på Reyes driblingsräder, och inte minst på dominerande spelarna från den egna framgångsrika akademin. Istället för värvade namn som betedde sig som inget annat än klubbens egna sportsliga och ekonomiska cancersvulster.
Framgångarna har under år 2010 duggat tätt över indianerna. Efter en mycket hedersam upphämtning under våren, så avslutade man säsongen med en cupfinal och en titel i Euro League. Och i år infinner sig en allvarlig, optimistisk känsla; efter att ha taktiskt utklassat Inter i Monaco så kan Atletico (med stor portion flyt) vara Det lag som stör de två stora under säsongen. Om inte det, så Skall tredjeplatsen bärgas.
Å ena sidan har vi Sevilla FC. En klubb som står på en nedförsbacke. Truppen led av intriger så sent som i våras, och från fansen fanns det ett uppenbart missnöje över hur ledningen skött ett par ämnen. Om inte senaste årens övergångsflöde så är de ovanligt dyra biljettpriserna som klämmer tån, (att ett par trogna hotade med att kasta säsongskorten, trots att man tillbringat nästan ett decennium på Sanchez Pizjuan). Anledningen till dessa (visserligen få) avsägande medlemmar hänger inte ihop med supporterskapet kring klubben, de är bara missnöjda med att förbises pga. deras krisade privata ekonomi. Andra missnöjda som forsätter att visa stöd på läktaren har under senaste året haft ilska som fortsatt att växa;
De ser inte rättvisan med att betala så mycket, och ändå få se ”den skiten som utspelar sig på planen”, när allt var så bra och billigare på Dani Alves, Baptistas, Navarros tid.
[I klubbens försvar så kan man ifrågasätta verklighetsförankringen hos dessa supportrar; har Sevillas utveckling som klubb samt den ekonomiska krisen förnekats?]
Redan förra våren kunde vi ana om vad som komma skall. Visserligen räddades den psykologiskt jobbiga säsongen tack vare den inhemska cuptiteln, men verkligheten har nu hunnit ikapp oss. Det finns fortfarande en del frågetecken kring Sevillas trupp. Det finns fortfarande ett visst missnöje med vissa spelares inställning, tjatet om biljettpriserna tar aldrig slut för öronen av Del Nido. Dessa missnöjda röster fick många fler anhängare efter CL-kvalet mot Braga.
Men det som var hårdast att smälta har varit Monchis - Nej tack - till Quique Sanchez Flores – Atleticos nuvarande tränare. Den forne ytterbacken som räddade Atletico från fritt fall, och firade Europeiska triumfer med klubben som egentligen borde lida av en förbannelse. Och allt detta under en och samma säsong. Därför kändes valet av Alvarez över QSF tämligen märkligt. Alvarez hade då inte gjort något misstag, tvärtom. Men Quiques meriter talade för sig, och Alvarez hade fortfarande stämpeln som oprövad.
Efter cupfinalen mot Atletico stod Quique kontraktlös, likaså Alvarez. Sevilla lyckades få QSFs intresse riktad mot Andalusien, och radio Sur tillsammans med de mer respekterade Sevilla medierna förklarade att det fanns en kontakt mellan klubben och Quique, men ännu fanns det ett par regler att komma överens om. Hur mycket än kritik som Monchi och ledningen fått för de senaste årens värvningar, så ska han fortfarande vara stolt över de värvningar som gjort honom känd i Spanien. Men Monchi valde att vara för stolt när det kom till QSFs enda krav, som han direkt vägrade att gå med på; att låta tränaren välja vilka spelare han ville ha.
Alvarez, som visserligen var sur över att vara andra valet trots att han räddade Sevilla från klubbens egna episod av fritt fall, tackade ändå genast Ja! till erbjudandet. Och Quique återvände för att följa vidare med Atletico.
För Sevillas del så riktar man in sig på en tuff säsong, och om inte i år, så är man en silly season ifrån ett behövligt generationsskifte. Glöden, farten och charmen försvann någon gång under Jimenez sista tid med klubben. Nu beter man sig frustrerad, krampaktigt, och kämpar varje match för att åtminstone vara hälften av det klubben blev känt för. Hälften av det klubben vann sina framgångar med. De individuella prestationernas betydelse är ingen underdrift; de har hållit Sevilla vid liv senaste månaderna.
Atletico de Madrid befinner sig i en annan värld; man har värvat efter instruktionsboken, och via värvningarna täppt igen de brister som många kunde peka på. Nu ska allt gå enligt planerna och framgångssagan ska inte ta slut, den ska bara ha börjat.
I Sevilla ledde ett felbeslut till flera misstag, en s.k. dominoeffekt. I Atleticos fall så tog man rätt beslut vid rätt tillfälle, och därefter bröts förbannelsen. Och sedan förvandlades klubbarna; man gick i olika riktningar.
Sevilla FC och Atletcio de Madrid har under år 2010 korsat varandra. Under dessa två klubbars förvandling så har en rivalitet växt, växt och växt. Under 2000-talet har man allt som oftast stridigt om samma åtråvärda platser. Man har unnat sin klubb de framgångar som den andra har haft. Under år 2010 nådde rivaliteten en ny nivå. Sevillasupportrarna räknade ner varje match till cupfinalen på Camp Nou genom att sjunga ”Pateeti, Paateeti, Paateetico de Maadriid!”. Atleticofansen hade sin version av nitramsa åt Sevilla. Och under Supercupfinalen mot Inter firade man fem minuter av matchen genom att sjunga ”Pu-ta Sevilla! – Puta Sevilla ! ”.
Samtidigt som Atletico och Sevilla sammangjutits till bittra ärkerivaler så har även förvandlingen gett något annat; ett tronskifte.
Det som Sevilla var under stora delar av 2000-talet, är det som Atletico har visat tendenser till att bli. Det som Atletico har lidit av, är den smärta som vi Sevillasupportrar känner igen. Atletico behåller sin tränare under en hel säsong, Sevilla byter två gånger under fem månader. Detta är inte bara en match mellan Sevilla FC och Atletico de Madrid. Detta är mer än så. Det är en match mellan två bittra ärkerivaler. Det är en match mellan två diffusa spegelbilder som utlyser avsky gentemot den på motstående sida.
Jag bävar för utvecklingen; att Atletico "byter" sida med Sevilla och blir den som tittar ner. Hur det än slutar märker vi i slutet av våren. Matchen under oktoberkvällen kan bli en fingervisning, om inte säsongsinledningen varit det.