Krönika: Vad är egentligen meningen med det här?
Vad är meningen?
Vad är meningen med att inför varje säsong hoppas?
Vad är meningen med att efter varje misslyckande ändå våga drömma igen?
Vad är meningen med att tro på hoppfulla ord som visar sig vara helt tomma?
Vad är meningen med att vara supporter?
Det hade varit så mycket enklare att leva livet cyniskt och pessimistiskt. Så många besvikelser man sluppit. Så många svek man undvikit. Så många sömnlösa nätter som aldrig funnits.
Nu är vi där igen som Valencianistas. De senaste årtiondet har sannerligen varit en prövningarnas tid det ska gudarna veta. Många år av mörker där nästan allt hopp släcktes och passionen höll på att brinna ut. Men så började sakta men säkert ett hopp tändas - det krävdes inte mycket inledningsvis för att man skulle vakna ur dvalan och börja drömma om något igen. På samma gång som man blivit luttrad och härdad vid det här laget.
Men det var på riktigt. Valencia svävade fram hösten 2017 likt fornstora dagar, på ett sätt så förknippat med Valencia CF att man fick nypa sig i armen. Det blev CL-kvalificering igen efter flera år långt ifrån detta. Andra säsongen blev inte lika flygande under hösten men våren och 100 årsfirandet av klubben desto mer minnesvärt. Ett närmast osannolikt CL-kvalificerande igen och så den där Copa del Rey triumfen som bröt 10
års torka. Det var inte bara en titel. Det var så mycket mer.
Nu ser det mesta ut som om vi är tillbaka igen. På ruta ett. På en resa som ser ut att vara bottenlös.
Och det är väl samtidigt precis så här det är att vara på supporter på riktigt. Kanske det sista lilla äkta som finns kvar inom fotbollen just nu där den moderna fotbollen, pengar, business och underhållning tar allt större plats. Det är ju inte spelarna, tränarna, ledningen eller något sånt i klubben som älskar villkorslöst. Tvärtom. Dessa kommer och går. Men ingen eller inget är större klubben.
Meningen med att drömma är att nån gång få uppleva de där magiska stunderna, kvällar, timmar, ögonblick som man bär med sig för evigt i minnet. Meningen med att hoppas och ha förväntningar att det är de som gör att man orkar vidare, det är detta som är livet. Att få drömmar eller hjärtat krossat - bryta ihop, men sen våga sig ut där igen med öppet hjärta och blåa ögon. Så tror jag det är i livet i allmänhet och inom fotbollen i synnerhet. Det må va naivt och med en hög fallhöjd - men jag tror också att de där ögonblicken när allt annat stannar upp, när gåshuden på armarna har elektrisk spänning, när glädjen fullständigt bubblar inom dig, när euforin får dig att sväva fram och man känner sig totalt oslagbar - ja då är det värt varenda dags ökenvandring, varje besvikelse och all tomhet. Precis som den där magiska och oförglömliga kvällen och natten i Sevilla för tre månader sen.
Jag tror att många kan känna igen sig i detta. Oavsett klubbtillhörighet. Vissa supportrar tvingas bli mer hårdhudad och härdade än andra. Men vi delar antagligen samma passion och blinda kärlek - det är det som gör att vi inte bara kan lägga undan våra känslor för klubben i vårt hjärta i en byrålåda och låta den ligga där en stund. Det är därför vi aldrig kan förlika oss med en mörk verklighet utan hela tiden fortsätter att drömma och fortsätter att hoppas. Det är därför jag hellre är en naiv idiot sju dagar i veckan snarare än att vakna upp som en cyniker imorgon och missa hela det här känslospelet. Det är så här det känns att vara levande varje dag. Det är inte magiskt eller euforiskt varje stund, men det är också det som gör det hela så speciellt.
Snart vänder det. Denna gången är det på riktigt. Eller så är det nästa gång som är på riktigt.
Amunt per sempre