Krönika: Valencia CF ett bipolärt lag på jakt efter en identitet
Valencia CF är just en klubb som tappat sin själ och ett lag på jakt efter en identitet.
Valencia har på bara några veckors tid förändrat identitet helt och hållet. Från att ha varit ett spännande projekt som under två års tid byggt upp något långsiktigt som även gav kortsiktiga framgångar och resultat i form av en Copa del Rey-triumf som bröt 10 års titeltorka och en återkomst till Champions League. Allt detta med en tajt budget och utan några större risker rent finansiellt. Med facit i hand ett fantastiskt genomförande och prestation – rent resultatmässigt. Valencia som under flera år famlat i mörkret började återfinna sin själ, anknytningen mellan fansen och klubben började återigen byggas upp och man började se ljust på framtiden igen. På samma sätt såg man ett lagbygge nere på planen med en allt tydligare identitet, spelsätt, formation, taktik och inte minst gryppdynamiken var oerhört tydlig och dessutom framgångsrik.
Allt detta tog Peter Lim, kikade en kort sekund på det och sen kastade han det i närmaste papperskorg likt en rastlös förskoleunge som tröttnar på sin leksak och vill testa något nytt. Bara för att liksom, inte av någon logisk eller förnuftig anledning – utan bara för att man kan.
Ut med Marcelino och in kom istället Albert Celades, en tränare helt utan erfarenhet av att ha hand om ett seniorlag på egen hand, där de största meriterna är att ha varit Lopeteguis assistent i många år och haft hand om spanska U21-landslaget. Säkerligen en spännande tränare för framtiden – men helt fel profil att komma in i Valencia i det här läget för att lotsa detta projektet vidare till nästa steg och fortsätta utveckla laget taktiskt såväl som individuellt. Jämför gärna med Valencias resa i början av 2000-talet där Claudio Ranieri, Hector Cuper och Rafa Benitez i nämnd ordning tog ett vilset Valencia CF till CL-finaler och ligatitlar – just för att varje tränare satte sin prägel och förädlade laget, vilket sen Rafa Benitez våren 2004 kunde se kulmen av med en ligatitel och UEFA-cupstitel och rankat som världens bästa klubblag. Där fanns en tydlig plan att när en tränare inte kom längre med att utveckla laget så kom det in en ny tränare där man såg vad han kunde utveckla, utan att för den delen förstöra något av det som föregående tränare byggt upp. Kontinuitet och en långsiktig, förnuftig plan. Ett projekt att verkligen tro på.
Nu har vi fått uppleva några matcher under denna nya regim och man kan börja se mönster och göra analyser, även om det förhoppningsvis kommer att utvecklas vidare med mer tid. Men det är några saker som redan är uppenbara – Los Che har helt och hållet tappat sin föregående stil, man har bytt spelsystem och identiteten som var väldigt tydlig tidigare är helt borta. Det är lite som att få en försäsong i september månad mitt under brinnande säsong och viktiga matcher.
Vad Valencia främst lider av just nu och som dessutom var en lagets trygga pelare och viktigaste fundament tidigare är defensiven. Från att ha varit ett av La Ligas mest täta lag bakåt med få insläppta mål under Marcelinos tid i klubben - så är man nu laget som släppt in flest mål utav alla lag i La Liga. Celades har under sina tre ligamatcher 9 insläppta mål och det kunde varit värre faktiskt, vilket jag ser som att det inte är en slump eller ren otur att Valencia åkt på baklängesmål dessa matcher. Det är inte bara försvaret i sig som blivit sämre, utan det är försvarsspelet över hela banan som fallerat och känns oerhört förvirrat, helt utan några tydliga linjer eller spelare som vet hur de ska agera varken individuellt eller som lag i försvarsspelet. Då ska vi komma ihåg att det färskaste jag har på näthinnan är matchen mot Getafe som gjorde tre mål på Valencia, men kunde mycket väl gjort det dubbla om man haft kvalitet i sina avslutslägen. Men det är alltså ett Getafe vi pratar om, inte känt för att ha världens mest kreativa eller spetsiga offensiv direkt.
Offensivt sett har vi också sett en del förändringar och nyheter. Här mestadels positiva ska erkännas, det känns spännande med ett 4-3-3 offensivt sett där flera spelare kommer mer till sin rätt, medans andra block inte alls fungerar. Maxi Gomez känns mer som en naturlig anfallare centralt i ett 4-3-3, vilket också såg bra ut mot Getafe och han fick visa sina styrkor som en boxspelare när bollarna väl kom in. Rodrigo funkar också bra som en mer virtuos anfallare ute på en kant, även om man tappar en del av Rodrigos smartness därute. Likväl borde spelsystemet passa spelare som Guedes, Kangin och Ferran Torres tänker jag spontant, som är yttermittfältare med det offensiva spelet som sina styrkor, vilket tillåts mer i ett 4-3-3 jämfört med 4-4-2. Men samtidigt så blir våra innermittfältare, än så länge åtminstone, mer vilsna i detta spelet och man får inte alls igång något spel via Parejo-Kondogbia-Coquelin som vi kunde tidigare där främst Parejo var den tydliga motorn.
Det kan te sig positivt att vi fått denna förändringen, att offensiven förbättrats men till priset av att defensiven försämrats. Men problemet är att slutprodukten och balansen blivit betydligt sämre för Valencia som helhet. Defensiven har blivit mycket sämre än vad offensiven blivit bättre och senaste matchen (3-3 mot Getafe) visade detta med all tydlighet. En slarvig inledning, 15-20 magiska minuter mitt i första halvlek med tre fantastiska mål och frejdigt spel för att sen få 45 avslutande minuter som var helt bedrövliga och där Getafe gång på gång hotade Valencia och skapade mängder med målchanser. Jag tror dessvärre att det är den här typen av fotboll och matcher som vi får vänja oss vid under Celades. Det är ganska typisk U-lagsfotboll skulle jag säga – där det handlar kanske mer om att utveckla spelare än faktiska resultaten. Frejdig offensiv, rolig fotboll - före försvarsspel och balans i laget. Men det fungerar ju såklart inte i den riktiga världen som är resultatfokuserad och där man räknar poäng i ett seriespel. Men jag är inte så säker på att Peter Lim ser det på samma sätt. Uppenbart vill han hellre ha underhållning än att få framgång på lite mer cyniska vis.
Valencia är också på många vis väldigt bipolära just nu. Det är nog den termen som jag tycker bäst beskriver laget just nu. Höjderna och euforin just då - är väldigt höga under några maniska minuter varje match och energin och spelglädjen är fantastiska att få ta del av - men samtidigt så blir dalarna avgrundsdjupa där allting rasar samman. Och just nu är balansen med tydlig övervikt åt det deprimerande hållet snarare än åt det maniska hållet och framtiden såväl på kort sikt de närmaste månader som på lite längre känns mer osäker än på väldigt många år. På det viset kan man säga att även supporterskapet hamnat i en bipolär-fas. Euforin och topparna som vi upplevde under våren som kulminerade i en magisk helg nere i Sevilla i slutet av maj, är nu utbytt mot en djup höstdepression som i nuläget känns väldigt tung att ta sig ur.
