Krönika: Valencia utan harmoni och Ever Banega

Los Ché går tungt just nu, man har endast en ligaseger under 2012 och det viftas med vita näsdukar hemma på Mestalla. Detta trots att laget ligger trea i ligan och är kvar i Europa League. Är kraven för höga eller finns det någon substans i kritiken?

Valencia bjöd denna helg på 25 grader varmt, en klarblå himmel och i stort sett utsålda läktare på Mestalla inför hemmamötet med Sevilla. Efter de senaste årens kontroversiella möten mellan lagen så förväntade åtminstone jag mig en het match med mycket känslor och många vinnarskallar nere på planen, lägg till att Valencia borde vara hyfsat revanschsugna efter 5-1 smällen mot Barcelona i senaste ligaomgången. Men så mycket mer än bra väder fick vi inte njuta av denna eftermiddagen på Mestalla. Något är fel i Valencia och efter en formsvacka som snart varat i tre månader är det på sin plats att fråga sig om det bara är en tillfällig svacka eller om det faktiskt är som så att något är fundamentalt fel i Valencia just nu. Jag ska försöka bena ut det hela och peka på en del detaljer som kan vara orsaker till Valencias problem.

Valencia försöker spela Banega-fotboll utan Evér

Något som slår mig den här kvällen på plats nere på Mestalla är att laget inte alls är harmoniskt just nu. När man ser en match ifrån läktaren får man en helt annan överblick på löpningar, kroppsspråk och taktiska formationer än vad bilderna genom tv-rutan någonsin kan förmedla. Med Tino Costa istället för Ever Banega på innermittfältet så får Valencia en helt annan typ av mittfältsgeneral och måste anpassa sitt spel därefter. Något som antingen Emery eller spelarna, alternativt både och, verkar ha missat. Inledningsvis så spelar man en mer Tino-fotboll med ett direkt och snabbt spel med långa svepande passningar ut på kanterna och i djupled till Soldado, vilket lyckas väldigt bra. Problemet är att Jonas blir väldigt drabbad och isolerad vid denna typen av fotboll och ständigt hamnar i ett vakuum mellan mittfältet och Soldado utan att egentligen komma in i matchen. Med Ever på plan har laget mer ett tiqui-tacaaktigt kortpassningsspel med instick i djupled och större bollinnehav inom laget, där är Jonas som allra bäst i sin släpande anfallsroll.

Problemet är att Valencia verkar vilja spela kortpassningsfotbollen även utan Ever på planen, vilket man uppenbarligen inte alls klarar av med Albelda och Tino på innermittfältet. Alldeles för ofta så går det på tok för långsamt och Sevilla kan bryta eller störa Valenciaspelarna tillräckligt mycket för att locka fram en felpass. När backlinjen försöker sig på alltför svåra saker och dräller med bollen gång på gång tappar man både rytm och trygghet inom laget, vilket gör det väldigt tydligt att man verkar sakna en genomgående spelidé. En del av skulden till det här måste man även ge rörligheten bland Valenciaspelarna som många gånger var helt obefintlig. Om felpass och dålig rörlighet må vara något som är enkelt att fixa till är bristen på spelidé desto värre. Unai Emery är som tränare ytterst ansvarig för vad laget presterar på planen och i synnerhet att spelarna vet vad de förväntas göra och att taktiken är solklar för samtliga. Så är det inte alls i dagens Valencia. Då får man ett osäkert lag som ser oerhört lojt och oengagerat ut och som bjuder på misstag som från läktarhåll ser väldigt billiga ut. Exempelvis så föregås Sevillas båda mål i söndags av Valenciatabbar. Vid det första målet är det en misslyckad offensiv hörna som leder till Sevillas spelvändning och vid det andra målet är det ett inkast av Bruno som håller Safari-klass som föranleder Navas matchavgörande 1-2 mål.

Varför försöker laget då spela Banega-fotboll utan Ever kan man fråga sig? Det spelar ingen roll om Tino är en bättre eller sämre fotbollsspelare än Ever Banega så den debatten kan vi inte ta in här, Tinos spel är väldigt annorlunda och då måste laget anpassa sig efter detta om man ska få ut maximalt av såväl Tino som av sitt egna spel. Här måste Emery hitta en lösning som fungerar för Valencia då vi inte kommer att få se Ever på planen mer den här säsongen annars så har laget stora problem även framför sig. En annan intressant synvinkel var att Emery inför matchen påtalade att man jobbat mycket med att få ut mer av sina inlägg och inspel i straffområde, vilket Tino Costa ofta står väldigt mycket för. I mötet med Sevilla hade man 63 inspel i straffområdet, varav inget ledde till någon nämnvärd farlighet. Gör om, gör rätt med andra ord.

Ett Valencia utan själ och harmoni

Precis som jag skrev efter Barcelonamatchen förra veckan så gör det ont i mig att se Valencia uppträda så här själlöst och oengagerat. Det finns ingen som helst energi eller nämnvärt intresse hos flertalet av spelarna, man springer omkring och hoppas att någon annan ska ta tag i saken, så länge man själv slipper. Vinnarmentaliteten verkar som bortflugen och den där jävlaranamma-inställningen måste man se till att få tillbaka och det illa kvickt. Man slår felpass efter felpass efter nonchalant slarv, slår ut med armar och visar upp ett kroppspråk som är allt annat än positivt, vilket fungerar som en negativ spiral och smittar av sig. Harmonin saknas i dagens Valencia.

En del av förklaring ligger självklart i att det varit väldigt mycket matcher under januari och februari månad vilket såklart sliter. Men samtidigt kan jag inte känna att det varit ovanligt mycket matcherna utan så här brukar det se ut så är års på säsongen. Det är ledarnas roll att se till att spelarna får rätt återhämtning såväl fysiskt men kanske framförallt psykiskt då det i Valencias fall inte ser ut att vara rent konditionsmässigt eller fysiskt som man lider av det hårda matchschemat utan snarare mentalt. Vad som är det konkreta felet eller problemet här är oerhört svårt att sätta fingret på utan bättre inblick i laget och ledarskapet runtomkring. Men faktum är att Emery tillsammans med ledarstaben inte lyckas motivera eller få spelarna att återhämta sig mentalt mellan matcherna, om Unai har tappat sin ställning i omklädningsrummet helt och hållet eller om ett landslagsuppehåll med lite lediga dagar kommer lägligt får framtiden utvisa.

Valencia ligger på 14:e plats i vårtabellen med endast fem inspelade poäng, vilket bara är två poäng bättre än ligans sämsta lag i vår – Granada. Faktum är att Valencia idag efter 24 omgångar är hela 24 poäng efter serieledarna Real Madrid, något som inte hänt på 24 år. Sju poäng på 2012 sju matcher är ett alldeles för dåligt facit för ett lag som har målsättningen att spela i Champions League. Även om det fortfarande är sex poängs marginal på CL-platsen så kan formsvackan i klubben snabbt förvandlas till en kris om den mediokra ökenvandringen i ligaspelet fortsätter och samtidigt några av de direkta konkurrenter under oss i tabellen börjar hitta formen. Att ens ge dessa lag chansen att vara med och kampas om tredjeplatsen vore helt onödigt då Valencia redan bjudit på alldeles för många onödiga poängtapp denna säsongen.

Alltför många spelare sviker samtidigt

När Albelda tvingas ta ett gult kort alltför tidigt är det oftast ett stort varnings- och svaghetstecken för Valencia. Samma sak som vi såg mot Barcelona förra veckan såg vi mot Sevilla i söndags. Med ett gult kort i domarens block så hindras Albelda rejält i sitt väldigt fysiska spel och begränsas då något oerhört. Kanske borde därför kapten Albelda blivit utbytt redan i paus mot exempelvis Dani Parejo, istället fick Albelda 90 minuter och förlorade kampen mot Rakitic och Medel på mittens rike.

Adil Rami och Victor Ruiz hyllades välförtjänt i höstas då man bildade ett homogent och synnerligen stabilt mittbackspar som styrde upp Valencias defensiv på ett sätt vi inte sett maken av på många säsonger. Men lika stabila och trygghetsingivande som man var då, lika osäkra och stabbiga uppträder man idag. Man kanske inte bjöd på lika många uppenbara felingripande i matchen mot Sevilla som man gjorde mot Barcelona, men man signalerar en osäkerhet som smittar av sig på hela laget och som försämrar hela Valencias defensiv rejält. Inte heller det offensiva spelet eller uppspelen fungerar bra för Rami och Ruiz just nu med mängder av felbeslut, felpass och ofta går det alldeles för långsamt. En bra defensiv är oftast nycklen till att få igång ett lags spel som helhet och här måste Valencia se till att Rami och Ruiz återigen börjar fungera tillsammans, såväl defensivt som i uppspelsfasen.

Jag har aldrig någonsin upplevt att en Valenciaspelare blivit så utbuad och utvisslad av hemmapubliken på Mestalla som Bruno blev i samband med att han byttes ut mot Barragan i andra halvlek. Något oförtjänt kan jag tycka då Bruno i första halvlek var en av lagets främsta, men i andra halvlek stod för ett hårgripande misstag vid Sevillas 1-2 mål, samtidigt så var inte Bruno mycket sämre än någon annan den här matchen. Men att vi har stora problem på högerbacken när Miguel går skadad blev ännu en gång väldigt uppenbart då Barragan inte direkt överglänste Bruno i sitt inhopp.

Jeremy Mathieu är en spelare som väldigt sällan gör dåliga matcher och som ofta ligger nära sitt max. Men i mötet med Sevilla såg fransmannen helt energilös ut redan från start, han understödde inte Alba i allt för många offensiva räder och hade klara problem defensivt med Jesus Navas. Mathieu som vilades mot Stoke kan ibland brinna av engagemang och löpa oavbrutet i 90 minuter, men i såväl mötet med Barcelona som Sevilla har han sett väldigt energilös och omotiverad ut. Summasummarum så var det inte många spelare som får godkänt efter Sevillamatchen, framförallt inte deras engagemang.

Slutligen, Valencias vinnarkultur måste leva vidare!

Vi kan inte nöja oss med detta, det är klubbens stolta tradition alldeles för fin för. Valencia är en klubb som ska andas vinnarkultur och alltid måste försöka utvecklas för att kriga om titlar. Ska vi då nöja oss med att prenumerera på tredjeplatser i ligaspelet? Visst kan en tredjeplats i slutändan av säsongen vara ett helt ok resultat med tanke på de försprång som Real Madrid och Barcelona idag har, men sättet som Valencia uppträder den här säsongen lämnar allt för mycket i övrigt att önska. Det känns som vi har tagit ett steg tillbaka den här säsongen efter att de senaste åren i stort sett varje säsong på något vis känts aningen närmare toppen och en titel.

Vi kan inte och vi ska inte nöja oss med det här. Den dagen vi slutar drömma om en upprepning av fornstora dagar kan vi lika gärna lägga ner. Utan engagemang, drömmar och ständig utveckling så kommer Valencia att stagnera, det är det ingen som vill vara med om. Vi är en storklubb och då måste vi också agera som en sådan! Tillsammans och enade ska återigen segra! VI kan inte bli likgiltiga över lagets svaga prestationer just nu utan måste fortsätta att ha rimliga krav på klubben och dess spelare och ledare, det är på den vägen som vi kommer att fortsätta utvecklas. Vilja, engagemang och rätt inställningen måste alltid vara det minsta kravet vi ställer på Valencia. Inget är för sent och faktum är att vi trots en tung period bakom oss så har vi fortfarande mycket av den här säsongens öde i egna händer med fast grepp om tredjeplatsen i ligan och åttondelsfinal i EL att se framemot. Laget har alla möjligheter och förutsättningar fortfarande att se till att den här säsongen blir oförglömlig. Drömmen, om än en något omstrukturerad sådan, om att avsluta denna säsongen med en titel i Bukarest lever vidare. Det är vägen dit som är mödan värd, glöm aldrig det!

A por ellos!