Krönika: Vi nådde fram till landet som icke är
Många har mina egna tankar varit om det och en del hejarop utifrån. Jag borde skriva ner mina upplevelser efter Copa del Rey-triumfen på plats nere i Sevilla och inne på Benito Villamarin. Men hur beskriver man det i stort sett obeskrivbara? Hur målar man upp bilder och känslor enbart med svartvita bokstäver? Det är detta som jag brottats med i min skalle de senaste veckorna sedan den där magiska majkvällen nere i Sevilla.
Karin Boyes ”I rörelse” är vid det här laget såväl vida känd som väl använd i mina krönikor, hela symboliken - med att det finns mål och mening men att det till sist är vägen dit som är mödan värd – tycker jag är fantastisk och går mycket väl att beskriva att Valencias ökenvandring de senaste 10 åren om man vill vara snäll men de senaste 15 åren om vi ska vara helt ärliga. Det har varit ekonomisk härdsmält, kaos i ledningen, ägarbyte, sportsliga magplask, nya misslyckade tränare en gång i halvåret och en klubb som sakta men säkert förlorade sin identitet och sin historia.
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd
Därför blev den här våren så oerhört viktig för Valencia CF. Inte bara för att vi får lyfta en pokal igen och kan kalla oss mästare, inte bara för att det sker samtidigt som klubben firar 100 år – utan för allt detta sammantaget och på grund av sättet som det sker. Klubben har gått samman, på alla nivåer – hela vägen uppifrån en ägarkrets som numera vet vad man ska lägga sig i och vad man lämnar över till andra mer lämpliga, ner via en sportslig ledning som har såväl kunskapen, erfarenheten men framförallt tålamodet och kikar långsiktigt, hela vägen ner till en trupp med flera egna produkter som brinner för klubbmärket på bröstet och en tränare som fått ut maximalt av en trupp med spelare från hylla nummer tre-fyra i spelarkretsloppet.
För mig blev hela den där lördagen som ett crescendo, som en overklig dröm. Jag gick runt hela dagen och tänkte bara att det här – det kan inte sluta olyckligt. Det var omöjligt att den dagen, allt som varit och lett fram till att Valencianistas invaderade Sevillas gator – skulle sluta med en förlust i finalen mot FC Barcelona senare på kvällen. Det fanns inte i min mentala värld och jag tror inte den tanken fanns hos många andra valencianistas där och då heller. Vi levde verkligen i nuet, sug ur varenda droppen den här dagen, sjung som om det inte fanns en morgondag, njöt av att återigen vara där vi nu var, inför en stor final, att spela om titlar. Den gemenskapen, förväntan och kärleken till Valencia CF som tusentals valencianistas skapade den här dagen – var elektrisk, magisk, förtrollande, medryckande ja jag hittar nog aldrig ord nog att beskriva det.
Jag kände mig genuint lycklig i hjärtat när klockan tickade upp mot 20.00 framåt kvällen, då återstod ändå en timme till själva matchen.
Det som då slog mig och oroade mig var att jag och alla andra tusentals hade förtrollats av allt det här och gick omkring i drömmarnas land. Det finns en fin dikt av Edit Södergran som beskriver Landet som icke är – min tolkning av dikten är att det är en parallell värld där alla våra drömmar uppfylls, där allt blev som vi hoppats på. Denna lördagen gick vi omkring i Landet som icke är, vi lät våra drömmar få finnas där i bröstet, vi la bort all logik, alla tvivel förångades denna varma Sevilla-dagen och med dessa känslorna intog vi Benito Villamarin. Med inställningen att den här dagen bara kunde sluta på ett sätt. Det var som om denna energin överfördes ner till de elva vita utvalda på planen – det var en sån dag, dem är inte många, men när de väl kommer då känner man det i varje liten cell i kroppen. Si se puede ekade utöver Sevilla-kvällen och jag är helt övertygad om att den 12:e spelaren sällan varit så betydelsefull eller mäktig.
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.
Gameiro gör 1-0, Rodrigo gör 2-0. Halva arenan fullständigt kokar. Lyckan, den där spontana lyckan som liksom inte går att stoppa när väl bubblar upp likt ett Etna-utbrott går att se hos alla runtomkring mig på Valencialäktaren. Lika många gnuggar ögonen, döljer ansiktet i händerna och blickar upp mot försommarhimlen som börjar bli kväll. Är detta sant? Kan det verkligen vara så här?
Andra halvlek blir mer en pina, det märks på alla runtomkring en. Sångerna når inte inledningsvis upp i samma decibel, folk vågar inte sjunga, man biter på naglarna, sneglar upp mot stora klockan som tickar oerhört långsamt mot 90 minuter. 2-1 reduceringen kommer. En ny känsla sprider sig över läktarna. Rädsla, panik, nervositet i en livsfarlig cocktail. Plötsligt hade vi något att förlora. Manuset för den här säsongen kunde väl inte ha ett så brutalt slut?
Men sakta men säkert så återvinner vi självförtroendet, vi forcerar bort det mörka, börjar sjunga, läktarna börjar gunga, vi börjar njuta av stunden återigen, leva i nuet och drömma igen. Guedes två sista målchanser gör något med oss. Det är klart, spiken ska bara slåss i – dessvärre så får vi inte fira ett avgörande 3-1 på ”våran” planhalva men slutsignalen kommer ändå.
Det är sant. Jag kan inte tro på det först. Det är en tomhet, allt bara rinner av mig. En glädje men samtidigt en lättnad. En lycka men samtidigt en befrielse. Klubben man sett lida och vandra längre och längre ner i mörkret i snart 15 år har äntligen kommit ut på andra sidan. Det är på riktigt denna gången. Det har gått nästan på dagen 15 år sedan jag stod på Avenida de Suecia och firade ett ligaguld och en Uefacups-triumf. Det är trots det den största känslan jag nånsin upplevt som valencianista som går genom min kropp den här kvällen på Benito Villamarin. Det är som om gåshuden har blivit ett konstant fysiskt fenomen på min kropp, det är som om mitt leende har stelopererats in, det är som om de där rosa fjärilarna i magen har byggt bo för evigt och Villamarins betongläktare har blivit till rosa fluffiga moln som vi svävar upp och ner på. Hymnen i högtalarna och tårarna går inte att hålla tillbaka, glädjetårar som växt och byggts upp under många år.
Fan vad jag älskar den här galna jävla klubben.
