Atlético - Sevilla3 - 1
Matchkrönika: Atlético Madrid förnedrade Sevilla
Sevilla tänkte visa att man trots det usla spelet de senaste månaderna är värda att knipa tredjeplatsen i ligan. Det enda man lyckades visa den här eftermiddagen var motsatsen.
“Man ska kalla saker vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång i tiden. Jag har ingen större anledning att resonera annorlunda kring den saken här och nu. Därför känns det rätt, nästan befriande att sätta ord på vad som precis utspelade sig på Vicente Calderón i Madrid:
En förnedring. Och en förnedring av ganska stora mått, med bakgrund till tabelläget och de höga ambitioner som de här båda klubbarna har.
De senaste månaderna har förvisso gett oss en förhandsvisning kring vad som väntade. Sevilla hade en fantastisk höst. Spelet höll stundtals världsklass, och förmågan att vinna trots underlägsenhet mot motståndaren imponerade. Men efter vinteruppehållet började motorn hacka, och trots att resultaten vid flera tillfällen fortsatte att gå Sevillas väg blev det långsamt uppenbart att ett ligaguld kanske inte längre är realistiskt.
I stället började man känna flåset i nacken. Atlético Madrid hade i förhållande till sina målsättningar en mycket tung höst, men har spelat upp sig mer och mer, och har förstås ingen anledning att nöja sig med att parkera som fjärde lag i ligan.
Det här för oss till dagens drabbning. Kampen om direktplatsen till Champions League. Att det blir en förlust är förvisso inte mycket att säga om. Atlético är ett av världens bästa fotbollslag, med en trupp och en tränare som har bra chans att besegra och spela ut vilket lag som helst.
Men att det blir en utskåpning av de här måtten känns, och känns extra med tanke på den rad av dåliga prestationer som Sevilla hade med sig i bagaget till den här matchen. Och här är det inte bara debaclet i Leicester som åsyftas.
Fembackslinjen lyckas förvisso göra det svårt för Atletico i första halvlek. Förutom Gameiros ribbträff har hemmalaget inte mycket mer än målet som Godín nickar in. Fantasin och farten framåt är däremot precis lika obefintlig som mot Leicester, Leganés, Alavés och alla de andra lag som man ställts mot de senaste veckorna. Vitolo kämpar, Ben Yedder går i djupled, Nasri kladdar med bollen, och Mariano slår inlägg som landar i huvudet på korvförsäljaren utanför arenan.
Ungefär så går det att sammanfatta spelet, om man får lov att vara kritisk och en smula krass.
I andra halvlek finns inte ens ett skapligt försvar att falla tillbaka på. Sampaoli tar ut Lenglet och kallar in Jovetic. En mittback mot en anfallare, alltså. I vanliga fall är det lätt att gilla den typen av satsningar. Att våga satsa, att visa att man tänker göra allt för att vända matchen.
Men när utfallet blir så här är det svårt att glädjas. Atléticos ytor blir allt större i andra halvlek, och att tvåan och trean trillar in är inte direkt ologiskt, snarare fullt rättvist.
Förre Sevilla-hjälten Gameiro förtjänar ett extra omnämnande. Fransmannen är ett stort hot hela matchen, och att han går poänglös är faktiskt ett under. Att siffrorna inte blir större kan man också tacka Sergio Rico för. 23-åringen räddar flera klara lägen sista halvtimmen, och med en sämre målvakt hade siffrorna troligen stuckit iväg ännu mer.
Joaquin Correas fina mål i slutminuterna är förstås välkommet med tanke på den brist på en bra målgörare som i de här laget bara har blivit tydligare och tydligare de senaste månaderna, men betydelsen är förstås ringa. Matchen slutar 3-1.
Nu gäller det bara att bryta ihop, ladda batterierna, och komma tillbaka starkare än någonsin under våren. Att det här Sevilla skulle sluta före Atlético när säsongen summeras känns i skrivande stund - efter att ha sett den matchen - halvt omöjligt, men i fotboll kan saker och ting ändras snabbt, som bekant.
Hasta la Muerte! Nunca se rinde!
