Matchkrönika: Fem raka förluster
Valencia inkasserade ännu en förlust när man på söndagskvällen ställdes mot Atletico Madrid och har nu fem raka nederlag. Laget visade upp en imponerande defensiv men en ytterst trubbig offensiv – goda råd börjar nu bli dyra om man inte vill tappa momentum i ligatoppen.
Valencia åkte till Madrid med fyra raka förluster i ryggsäcken för att försöka vända en negativ trend på en av säsongens allra tuffaste bortaarenor. Atletico Madrid har hemma på nybyggda Wanda Metropolitana ännu inte förlorat någon match släppt in blott fyra mål.
Det var återigen en ganska så märklig startelva som Marcelino ställde på planen den här kvällen. Vezo fanns på högerbacken, Maksimovic spelade yttermittfältare till höger och Toni Lato yttermittfält ute till vänster och längst fram startade Santi Mina och Zaza tillsammans. Jag blir inte riktigt klok på Marcelinos taktik och övergripande tankar om Valencia när man ställer upp så här. Valencias vassaste vapen under hösten var omställningsspelet, det vassa kantspelet och samspelet/dynamiken mellan Rodrigo och Zaza. Allt detta var kastat åt sidan den här kvällen av Marcelino. För mig var det ganska så uppenbart inför matchen och blev helt tydligt när domaren väl blåste igång att Marcelino åkte inte till Madrid för att försöka vinna matchen, man åkte hit för att försöka undvika att förlora. Det är väldigt stor skillnad mellan dessa två angreppssätt till en match.
Jag har full förståelse för ett tufft spelschema just nu men kan å andra sidan inte riktigt köpa att man inte ger sig själva chansen att vinna denna matchen. Man ger nästan upp på förhand. Inte ens när Atletico efter två skador i backlinjen tvingas göra stora förändringar i laget, så skapar Valencia något tryck eller momentum för att verkligen försöka gå för det. Man gör en defensivt väldigt bra insats tycker jag och här har man verkligen förbättrat sig jämfört med vad man såg för en månad sen (bortsett Real Madrid-matchen) och var igår lika tajt och välsmort som mot Barcelona förra veckan. Men offensiven blir väldigt lidande. Maksimovic är ingen ytter i anfallsspelet, inte heller Toni Lato. Och samtidigt blir det smärtsamt uppenbart att Zaza och Santi Mina inte ger många alternativ i offensiven – det är två hårt arbetande anfallare men som båda är väldigt beroende av en kreativ omgivning för att komma till målchanser. Igår händer inget. Absolut ingenting. Valencia lämnar planen efter 93 minuter med NOLL avslut på mål. Ett absolut underbetyg.
Detta var nu femte raka förlusten för Valencia och Marcelino och den som inte ser allvaret i det har jag svårt att förstå. Sedan den sprakande seriefinalen mot Barcelona på Mestalla den 26:e november så har Valencias spel och form pekat spikrakt nedåt. Det har varit en kombo av skadade nyckelspelare men även att motståndarlagen har börjat läsa av Valencia och funnit ett motgift till Marcelinos fotboll. Detta är för mig väldigt oroväckande och betydligt allvarligare än att höra om domarnas nivå efter varje förlust. Jag vill ha slut på ursäkterna och bortförklaringarna och fokus på vad man själva kan påverka.
Det har pratats om att Valencia hade svårt mot de lite sämre lagen när de spelade lågt försvarsspel och fysisk fotboll, men det har inte sett bättre ut direkt för Valencia mot Real Madrid, Barcelona eller Atletico Madrid – även om andra halvlek hemma mot Real Madrid var ett fall framåt offensivt sett, men kanske mer då undantag än regel. Marcelinos kryptonit kan nog alla i Spanska Ligan vid det här laget och det verkar nästan som man blir handlingsförlamade i matcherna när inte matchplan A fungerar, man har inget motgift eller någon plan b. Man har nu tagit 9 poäng på de 9 senaste matcherna och har två månader av kräftgången bakom sig. Det kan inte enbart vara så att energin blivit låg och spelarna är trötta. Något måste hända. Ute på planen saknar jag passionen, energin och hjärtat många gånger, det är inte samma Valencia vi ser nu som vi såg i höstas då man verkligen släppte handbromsen och bara körde. Det är nu ett tjurigt Valencia som trampar vatten. Det är också oroväckandet att normalt sett med en ny sheriff i laget så brukar man se under första säsongen att laget utvecklas allteftersom ideérna sätter sig och spelarna förstår taktiken fullt ut. Men med Valencia har man efter en flygande start nu fått soppatorsk i maskineriet.
Nu har laget haft hyfsat flyt med andra resultat som gör att vi har kvar tredjeplatsen men det kan svänga snabbt om Sevilla, Real Madrid och Villarreal börjar plocka trepoängare. Tredjeplats kan snabbt bli sjätteplats.
De närmaste veckorna måste vi börja se en vändning från Valencia på riktigt. Efter torsdagens Copa-retur mot Barca väntar, oavsett om vi går till final eller inte , återigen veckor med en ligamatch på schemat. Då behöver Valencia visa att det var en kombination av denna tunna trupp en och tuffa spelschemat som gjorde att december och januari var dippmånader. Läget är långt ifrån panik eller kris, man har fortsatt väldigt fina möjligheter att säkra en CL-plats i vår och dessutom lever hoppet om en titel fortfarande. Men man behöver få in lite ny energi och bensin i laget igen, man behöver hitta formen på nyckelspelare i offensiven som Rodrigo, Zaza och Guedes exempelvis och man behöver få tillbaka Soler och Murillo i speldugligt skick efter sina skador. Men framförallt måste Marcelino sätta sig vid ritbordet och hitta ett motgift för att kunna ta sig an motståndare som kväver Valencias plan A.
Man har en perfekt möjlighet redan på torsdag att inleda en ny segerrad och förstärka självförtroendet rejält, samtidigt som man skulle få supportrarnas passion och drömmar att leva vidare. Då kommer Barcelona på besök och i potten ligger en finalbiljett. Jag är ju svag för historik och att vissa mönster upprepar sig. Därför ser jag det som ett gott tecken att Valencias senaste triumfer i Copa del Rey kom 2008 och 1998. Det vill säga med 10 års-intervaller. Det tolkar jag som att det är dags för nytt firande till våren nämligen.
Amunt!
