När rättvisan pekar finger
Att det inte finns något som heter rättvisa visste jag redan, men att orättvisan skulle grina en i ansiktet som den gjorde idag är något man inte tillräckligt ofta inser. Det finns inget som heter kamp längre, allt handlar bara om vilket klubbmärke man har på tröjan.
Det är nästan att man saknar ord efter förlusten på Bernabéu, samtidigt som orden bara vill forsa ur munnen.
Vad vi alla fick bevittna idag var ett slag i magen mot fotbollens rättvisa. Då menar jag inte nödvändigtvis de så kallade rättsskiparna som förväntas leda matcherna på ett opartiskt sätt, utan även den så viktiga matchbilden. Det är ju den som brukar leda till att slutresultatet blir som det blir. Fast inte riktigt.
Just idag möttes två oerhört jämna lag i Madrid, vilket den första halvleken visade. Det stod mest och vägde, med ett minimalt övertag från hemmalaget.
Ett hemmalag som för mindre än en vecka sen blivit förnedrade av sin värsta konkurrent på bortaplan i en av de två viktigaste matcherna under säsongen. De ställdes halvt avklädda mot ett respektfullt orange lag som egentligen hade allt att vinna. Även om favoritskapet var solklart fördelat innan matchen fanns det ändå en inte alldeles för liten möjlighet för gästerna att kunna skrälla. Och visst såg det ljust ut när matchen väl drog igång. Inte var Emery där för att backa hem och spela på 0-0 inte, det var full fart framåt, håll tätt bakåt som gällde.
Matchbilden förändrades inte avsevärt ens i andra halvlek, så länge allt var i balans det vill säga. Vi hade alltså, för att upprepa mig, två väldigt jämna lag på plan där seger inte var osannolikt åt något håll. Just Valencia spelade tappert, vågade ta löpningar, dribblingar, skott, inlägg, hela registret, samtidigt som man stod stabilt bakåt.
Nämnas bör att man trots allt hade sin tredjemålvakt mellan stolparna. Och oj vilken härlig insats! Mer kunde man absolut inte kräva av denne yngling, och han räddade sitt lag kvar i matchen flera gånger. Frid och fröjd, det här kändes ju ändå ganska bra, minst oavgjort skulle Joaquin och hans män klara utan problem.
Om saker och ting hade varit rättvisa det vill säga.
Det här kommer inte bli en hatkrönika mot domarna i Spanien eller mot hur illa Valencia blir behandlade.
Jag har helt enkelt tröttnat. Tröttnat på att klaga eller på att ens bli arg längre.
En utvisning i onödan och tre "fördelar" var det som ledde till Los Chés undergång idag. Är det första gången den händer? Inte riktigt.
Är det bara Valencia det drabbar? Inte riktigt.
Det går inte att uttrycka sin frustration egentligen, men kanske är det bäst att heller inte göra det.
Hade detta inträffat för ett år sen hade TV-skärmen varit dekorerad med en stor spricka mitt på, men nu känns allt bara tomt, som en ballong som fått luften ursläppt. Man orkar helt enkelt inte reagera längre.
Jag har blivit upplyst. Där i vardagsrumssoffan tändes ett ljus när slutsignalen ljöd, och jag fick något av en vision. Eller ska man kalla det insikt?
Det är inte värt att ens reagera längre, finns ingen mening med det. Allt är ren fakta. Det här måste hända. Det var redan bestämt att det här skulle hända. Det fanns inget som kunde hindra det från att hända.
Jag, liksom många andra, har tröttnat. Rejält. Insikten talade om för mig att det inte finns någon mening i att bry sig längre. Inte i dessa matcher. Må det vara kungliga Real Madrid eller världsbästa Barcelona, jag orkar inte lägga ner ens ett gram tanke på dessa två lag längre.
Det bästa vore om alla andra bara vägrade spela mot de två överlagen. För det är så det blivit. Det finns två superlag och 18 lag i ligan. Dessa superlag har bara en kamp att delta i, den med varandra. Resten är bara en dag på jobbet, som att sno godis (poäng) från småbarn (lag). Det är jobbigare för spelarna i dessa superlag att resa runt i landet till alla städer än att faktiskt spela matcherna. Jag skulle med all säkerhet skämmas om jag mot all sannolikhet höll på något av dessa lag. I alla fall känna ett visst medlidande, och det hade inte gått att vara stolt efter en seger som denna, på alla möjliga vis helt ovärt.
Alla vet att oavsett hur bra man än är så är det inte möjligt att alltid prestera till max, alltid köra över de andra. Detta gäller även dessa. Men då har man andra medel att ta till, med en tolfte, trettonde och fjortonde spelare. Att dessa spelare saknar tröjnummer eller har andra färger på sig spelar ingen roll, dom är ändå en del av laget, och ingen reagerar på det på förhand. Allt ser helt normalt ut, det är nästan så att man kan tro att dessa tre spelare inte är med i något lag, att de är mitt emellan.
Men skenet har alltid, och kommer alltid bedra. Idag var inget undantag.
Innan det här glider över till att bli det jag inte ville att det skulle bli, en hatkrönika, så vill jag bara, genom denna rätt konstigt upplagda artikel, understryka det faktum att man helt enkelt borde bänka sig framför 34 matcher varje säsong. Det är de enda som är värda att kallas matcher.
De andra fyra kan man lika gärna spendera på något annat sätt. Sätt på en bra film, gå på restaurang, ut och festa, sov... vad som helst. För det finns inget och ingen som har rätt att ta ifrån er värdefull tid och tvinga er att lägga den på något totalt värdelöst, ett lurendrejeri, en synvilla, en lögn... Vill man gå på cirkus är det oftast billigare, plus att man då faktiskt kommer ut i friska luften och träffar på lite annat folk.
Ja, argumenten kanske inte är tillräckligt starka, men det allra bästa man kan göra om man vill bli övertygad är att titta på den pajasartade så kallade match som utspelades idag, 4/12 -10 kl. 22.00.
Utnyttja tiden till något bättre, det kommer ändå aldrig bli någon skillnad.
Bäst att bara se fram emot de härliga, mer matchartade mötena med Villarreal, Sevilla, Espanyol, Deportivo, Atlético med fler. Det är där vi kommer kunna skilja oss från mängden, det är där saker och ting händer på riktigt. Det är där det som kallas för fotboll utspelas. Oftast.
