Närkontakt- Ett förstaparkettsreportage från Valencia CF-Atlético Madrid
Ta del av kommentarer, intryck, bilder och videoklipp från förlustmatchen och uttåget ur Europa League.
Förvänta er inte att denna artikel kommer vara sammanhängande, för inte ens mina tankar är sammanhängande efter gårdagen. Det kommer bjudas på en salig blandning av punkter, kommentarer, bilder och videor, så pass strukturerat som möjligt.
Det är svårt att hålla humöret uppe efter en förlust, ännu svårare att göra det efter ett uttåg ur en turnering, ytterligare ännu svårare att göra det efter att förlora mot Atlético hemma på Mestalla.
Förutsättningarna var som följande: Efter viss eftertanke inhandlades biljett till returmatchen i Europa League på Mestalla samma dag som de släpptes. Kvällen innan, den ödesdigra kvällen på Calderón, satt jag hemma i soffan vid ställningen 4-1 och var övertygad om att jag inte skulle lägga en endaste Euro på att se returmatchen nästa vecka. Plötsligt stänker Ricardo Costa in 4-2 och min tankegång gjorde en 180-graders vändning.
Klart det fanns chans att gå vidare nu! 2-0 och saken var biff. I was going to Mestalla!
Inhandlade biljetten dagen efter, tog modet till mig att för första gången välja plats på Tribuna Baja, under taket, precis invid planen. Rad och säte gick inte att välja själv, utan systemet skulle placera in dig på första bästa plats. Så bara att vänta på överraskningen när man anlände till arenan.
Tog ledigt på torsdagen för att tillbringa fyra timmar på en buss ner till min favoritstad. Möttes av 25 graders värme och strålande sommarsol, inte ett moln på hela himlen. Livet lekte!
Strövar runt i centrum, tar en promenad på den uttorkade flodbädden och tittar på folk som roar sig med att spela fotboll eller jogga i den utsträckta parken. Det kändes härligt att återigen vara i Valencia! Spatserar förbi Nou Mestalla, fortfarande samma utseende som för tre år sedan…
Hade i tankarna att närvara när spelarbussen anlände till Mestalla, men fick för sent reda på att den tydligen kom redan 19.00. Ställde mig på Avenida Suecia och beblandade mig i de fantastiska fansens uppladdning. Känslan började krypa sig på mig, känslan av att detta faktiskt kunde bli en fantastisk match, en match som skulle minnas som Valencias största vändning någonsin, en klassiker som jag skulle få vara med och se.
Taggade aficionados
Då det dokumenterades en hel del har jag valt att lägga upp klippen på Youtube, vilka jag kommer länka till nedan. Ber om ursäkt för dålig kvalité då min kamera tyvärr inte är den bästa.
Vi börjar med lite sånger från Curva Nords och Surs hängivna anhängare: (VAMOS A PASAR; VAMOS A PASAR!)
http://www.youtube.com/watch?v=uw5cNIdPJJE&list=PL2759BF73A8731EA3&feature=mh_lolz
Fortsätter med en tant som inte fattade vad hon gav sig in i när hon höjde sin Atlético-halsduk från övervåningen på arenan. Jag överdriver inte när jag säger att alla på torget och hela gatan vände både ansikte och armar mot damen, samtidigt som nidorden översköljde henne. Ger man sig in i leken får man leken tåla, visst?
http://www.youtube.com/watch?v=Ebva58kMi5Q&feature=youtu.be
Stämningen på den fulla gatan var fantastisk, och fansen riktigt taggade, kul som attans att se att laget inte skulle vara utan stöd denna kväll!
Väl inne på arenan väntade överraskningen. ”Systemet” hade valt de mest spektakulära platserna åt mig. Döm om min förvåning när min stol befann sig på första raden från plan, precis framför mittlinjen, precis ovanför spelargången. Detta innebar en otrolig närkontakt med spelare och ledare, närmare än jag någonsin haft förut, borträknat träningsanläggningen i Paterna. Succé!
Redan från uppvärmningen visade Mestallas supportrar att de skulle ge allt de kunde för sitt lag. Det var fest på läktarna!
http://www.youtube.com/watch?v=r3GLlPme-Fw
I och med placeringen hade jag även privilegiet att få se vår käre Unai Emery på bara några meters avstånd. Den mannen är något otroligt. Inte en enda gång stod han still under matchen, alltid på benen, alltid gående, alltid gestikulerandes. Hans energi och passion för fotbollen och Valencia går inte att ta miste på, det är hans liv helt enkelt. Publiken välkomnade och stödde honom så gått det gick… men det gick ju inte så bra.
Ibland såg det faktiskt ut som någon form av avancerade dansmoves av mister:
http://www.youtube.com/watch?v=QzeA4L78jzM
Sporadiska punkter ur matchen:
-Största viljan och kämparandan på plan, liksom bästa spelare: Sergio Canales
Vilken fantastiskt ung spelare vi har! Han gav allt i varje närkamp, och hans ansiktsuttryck visade bara fokus, fokus och fokus till 110%, en sann hjälte! Att lyckan endast varade i 58 minuter är helt enkelt barbariskt och brutalt. Gråtandes fördes han ut från plan, helt inbäddad på båren, och smärtan högg nog i bröstet på alla Valencianos i världen i det ögonblicket.
Bilden ingen Valenciasupporter vill se
-Publiken: Mestalla höll igång ordentligt, fram till 58:e minuten, när de tre helvetesminuterna inträdde i bilden, minuterna när Canales åkte på ännu en sex månader lång skada, och minuterna när Adrián skoningslöst trycker in ett riktigt vackert mål, otagbart för vår Diego Alves i målet. Det var inte bara ett mål, det var dödsstöten för Valencia, och dödsstöten för publiken som nästan helt tystnade, och överlät sjungandet åt de 2.500 rödvita supportrar som uppehöll sig högst upp på arenan.
-Unai Emery: Vi kan inte annat än med stolthet i rösten tacka dig för dessa fyra år hos Valencia. Det arbete du lagt ner är otroligt värdefullt, och du lyckades resa oss ur skiten vi blivit slängda i av diverse andra personer. Du gjorde oss till Ett Champions League –lag igen, och tog oss tillbaka till den absoluta toppen av La Liga. Trots massiva stjärntapp lyckades du hålla nivån uppe, du lyckades forma ihop ett nytt lag och kvalificera oss till Champions League tre år i rad. Du ska ha ett enormt tack för din insats, men varje romans inom fotbollen når förr eller senare ett slut, vilket vi nu bevittnar. Din taktik fungerar bevisat nog inte, den har inte gett förväntade resultat. Spelarna följer inte alltid din tankegång, och alltför ofta tittar de mot bänken med utsträckta armar och förstår inte vad som går fel. Igår var bytena klockrena, men det är inte alltid de är det. Alltför ofta svajar laget, och stabilitet är inget att tala om. Varenda människa vet att vi nått slutet på vägen, det är dags nu. Dags att skaka hand och säga adjö, önska varandra lycka till i framtiden.
Att Emery inte fortsätter i Valencia kommande säsong är lika självklart och logiskt som att Guardiola kommer få ett nytt tränarjobb. Det funkar helt enkelt inte längre. Kör hårt de matcher som är kvar och avsluta värdigt!
-Tiagos utvisning: Solklart är det enda passande ordet. Atlético kan gnälla hur mycket de vill över att Alba knuffade in honom med sin handflata i Soldados kind, och att de hotar att överklaga. Ett rött är ett rött och det var helt korrekt dömt. Han börjar med att knuffa domaren två gånger, fortsätter att bråka med ett dussin spelare, trampar på fötter och ”råkar” höja sin hand just i det ögonblicket när Alba stöter till honom. Varsågod att se finalen från läktaren!
http://www.youtube.com/watch?v=fElSoXPF-7I
-Parejo, Barragán och Albelda. Fel att sätta dom under samma rubrik? Parejo har visserligen spelat upp sig på sistone, men ynglingen gör ett grovt misstag vid målet, blir helt vilsen och tappar bort bollen vid mittplan. Ett misstag som kan ha kostat avancemanget.
Barragán, återigen, klarar inte av denna nivå. Han håller för låg klass och har inget här att göra. Miguel hade garanterat varit ett bättre val igår!
Albelda, vilket hjärta du har, vilka brytningar du gör, men… tiden är förbi, trots att du stundtals håller bättre nivå än Topal tycker jag skorna borde läggas på hyllan efter denna säsong, i alla fall på Valencias hylla.
-Spelet. Det började bra, intensivt och högt spel med ett par chanser mot motståndarnas mål. Viljan och kämpaglöden fanns där, men trots dominans gick det inte att få hål på Madridförsvaret. Ju längre tiden gick desto mer sjönk intensiteten för att minska till noll efter Canales skada.
Citat från Emerys brev till supportrarna i matchbladet: ”Den här gången kommer laget inte fallera, vi kommer spela med personlighet, med beslutsamhet och själ” Hur såg det ut på den biten, infriade han sitt löfte? Enligt mig ja, allt utom den första punkten.
”Det är viktigt att spela balanserat, med tro, intensitet och aggressivitet, koncentrera oss och med kyla implementera det vi tränat på Paterna på Mestalla”.
Den sista meningen är den jag mest funderat över: ”Vi vill allihopa till Bukarest, men oavsett vad som händer, det enda jag önskar är att Mestalla känner sig stolt över sitt lag i slutet av matchen och att vi inte går vidare med känslan av att vi inte har gett er vårt yttersta”.
Min känslor är så pass blandade att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka i efterhand. Det var ingen fantastisk match med en massa otur inblandat från Valencias sida, men det var heller ingen dåligt utförd match. Var Atlético helt enkelt för starka för Valencia? Var det förra veckans resultat på Calderón som gjorde uppförsbacken för brant? Var det spelarnas inställning det var fel på?
Många frågor, få svar. Jag tror mest på en blandning av det hela, en mix av faktorer som gjorde det för svårt. Besvikelsen var och är givetvis enorm, och inte blir det bättre av att yrvaken vakna upp på nattbussen hem av en röst på radion som återger förloppet precis innan målet, med den spanska intensiteten och extasen man alltid hör vid fotbollsmatcher.
Tre matcher på plats med mitt Valencia detta år har resulterat i… tre svidande förluster. Det kommer dröja ett bra tag innan jag köper en biljett till en Valenciamatch igen.
Canales, que te mejores!
Amunt!
