Ny säsong och nya möjligheter
En ny säsong innebär alltid att man förväntas vara bättre i sin prestation än förra säsongen och det är väl det vårt kära Valencia väntas vara. Är man inte bättre än föregående år tappar man snabbt mark i en sport som konstant utvecklas.
Om man jämför dagens Valencia mot förra årets Valencia som då gick in i premiären så har det hänt hur mycket som helst. När många klubbar nästan uteslutande tar sina steg framåt via transferfönster verkar Valencias ledning ta steg framåt hela tiden. Just nu känner jag en sån enorm glädje och stolthet över klubben och det arbete som görs i och runtomkring. Senaste misstaget jag över huvud taget kan dra mig till minnes är Anil Murthys pinsamma utspel om ”falska fans” men det var så långt bak som i November. Sen kan jag inte påstå att varje byte, varenda värvning och varenda passning varit 100% rätt men kollar man på klubbens utveckling så görs det så oerhört mycket rätt just nu.
När Marcelino kom in märkte man redan i premiären mot Real Madrid borta att något nytt var på gång och 12 matcher senare var man fortfarande obesegrade. Det avtryck den lille temperamentsfulle tränaren från Asturien i norra Spanien satte på klubben var enormt. Hela hösten sipprade det fram nya uppgifter om vilka metoder han infört i klubben och allt lät bara så rätt. Marcelino själv slog hela tiden tillbaks alla som svävade iväg med att han och laget bara påbörjat bygget. Ett bygge som enligt honom saknade tid, material och förutsättningar för att kriga med Barcelona om serieledning men som under några underbara omgångar ändå gjorde det. Sanningen hann ikapp lite under vintern men det lag som under Marcelinos ledning avslutade säsongen på en fjärdeplats hade ändå överträffat alla ställda mål och fortsatt att utvecklats under hela säsongen.
Mathieu Alemany kändes i min bok som en rätt tveksam ”värvning” när han klev in i Valencia under mars 2017. Jag lyfter genast en hand och erkänner att jag hade ungefär så fel man kan ha för Alemany har varit fullständigt brilliant i allt han företagit sig sedan dess. Allt från hans fantastiska arbete med spelarkontrakten (inte minst försäljningsklausulerna) till hans oavbrutna arbete med att få alla delar av klubben att utvecklas. Känslan är att Valencia aldrig hade varit där man är idag utan honom. Han har med sitt engagemang utfört sin egna plan på ett sätt som inte alltid får den respekt som förtjänas.
Sen har Pablo Longoria tillsammans med Alemany och Marcelino enligt mig gjort ett lysande sommartransferfönster. Jämför man truppen som avslutade säsongen med den som Marcelino nu befogar över så är min känsla att slagkraftigheten nu är betydligt större. Vi har bytt Montoya mot Piccini, Maksimovic mot Wass, Zaza mot Gameiro/Batchuayi och dessutom kryddat med Diakhaby och Cheryshev. Skulle man dessutom lösa en Guedes så är det frågan om man kan göra ett bättre fönster med de ekonomiska förutsättningar som klubben har. Truppen är nu både vassare och bredare för att på ett bra sätt kunna hantera både Liga, Copa och CL denna höst. Lägg därtill att det Singaporianska inflytandet i klubben nu är på en sund nivå med en kompetent Anil Murthy på plats i Valencia och en smart ägare i Peter Lim som håller sig det han är bäst på.
Med allt detta i åtanke tycker jag att utvecklingen i klubben varit både imponerande och konstant, det viktigaste nu är att den fortsätter. Jag ser ingen anledning till att både hoppas och tro på något annat än en ny top 4 placering denna säsong, det återstår i och för sig att se hur de andra toppklubbarna har utvecklats.
En tuff inledning i La liga ser Valencia möta tre ”topp 6” lag redan under de 5 första omgångarna och man börjar mot ett Atletico hemma som alltid är otroligt svårspelade. Jag tror att vi behöver ge laget just de 5 första matcherna innan vi kan dra en slutsats kring hur laget står sig i årets La liga men jag har mina förhoppningar inställda på ett avancemang från gruppen i CL och att man är med och utmanar i titelracet när mars månad är kommen. Sen om bucklan lyfts på Estadio José Zorrilla i Valladolid den 19:e maj är nog bara en dröm men det är inte olagligt att få drömma lite.
Avslutningsvis:
Tack för allt Simone Zaza. Du kom i den svåraste av stunder och inledde med att ge oss en kväll av glädje när du sänkte Real hemma på ett kokande Mestalla. Du sjöng med i klackens ramsor på planen och lämnade ett avtryck i klubben som vi kommer att minnas länge. Nu när du lämnar oss är du älskad och omtyckt av alla. Lycka till hemma i Italien!
Amunt!
