Nyårskrönika: Skeppet utan kapten och kompass
Det mörkaste Valencia-året i modern tid tar slut. Utan något som helst land i sikte.
Sjöfararna från östkusten har länge lyckats hålla skutan – nätt och jämnt – vid liv genom att pumpa vatten för sina liv. Snabba, kortsiktiga lösningar har varit melodin sedan Peter Lim tog på sig ansvaret. Ett ansvar han inte ens har tagit.
Strukturen var på plats och det fanns stabila grunder att bygga vidare på från Salvos tid i ledningen. Mannen som lyfte Valencia efter tyngre tider och den lokala kaptenen som öppnade klubbens famn gentemot fansen. Det var ett projekt som alla trodde på. Ett förenat Valencia. Framtiden var fylld av hopp och förväntningar när man seglade mot ljusare tider. Allt förändrades när piraten från Singapore kapade Los Ché.
Lim hade omedelbart en ond och en god röst på vardera axel. Men Salvo och Rufete fick alltid stå åt sidan för Jorge Mendes – vars ord blev lag. Och fortsätter vara det.
De senaste två åren behöver knappast återberättas.
Mendes, banditen från andra sidan av den iberiska halvön, har för tillfället försatt Valencia i ett läge där ankaret är fastklämt på havets botten och fören är så gott som försatt under havets yta mitt under stormen. Inte ens supportrarnas röster lyckas skapa medvind nog för att bära vidare det sönderslitna seglet.
Det sista som överger oss är trots allt hoppet. Ett hopp som blir tunnare och tunnare för varje dag som går. Misslyckande efter misslyckande efter misslyckande dödar den lilla optimism som finns kvar för den stundande säsongen. Med en ledning där ingen riktigt verkar veta vem som faktiskt bestämmer. Lim? Layhoon? Suso? Istället för att ransaka sig själva och börja med ett ordentligt arbete så skyller alla på varandra. Fingret pekas åt alla möjlig håll – och byter riktning lika ofta som en trasig kompass – tills det inte längre finns någon annan att skylla på.
Utan omedelbar förändring har klubben enbart hamnat i en kamp emot tiden. En kamp där den enda förhoppningen är att det finns andra som gör sämre ifrån sig. Att de mindre klubbarna inte ska lyckas segla ifrån det sjunkande vraket vid namn Valencia.
Prandellis avhopp är ett bevis på att klubben saknar plan och strategi. Nu står vi där utan varken kapten eller kompass och inväntar sommarens potentiella myteri.
Låt oss hoppas att detta inte inträffar. Med rätt ledare på plats kan klubben – precis som med Salvo – lyfta sig efter tunga tider. Det har gjorts förr och kan göras igen. Det gäller bara att man håller ut länge nog och inte låter stormen slå till för hårt.
Gott nytt år och Amunt València!
